Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaneförbrytare - Van Eijck - Vanellus - Vaner - Vanessa - Van Eyck - Vanfrejd - Vanför - Vanföreanstalter - Vanföreställning - Vanförevård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Van Eijck—Vanförevård
40
ser med el. utan påverkan av den yttre
sociala omgivningen. På denna olikhet grundar
den moderna kriminologien (se d. o.) en
skillnad mellan s. k. akut och kronisk
kriminalitet, resp, mellan s. k. tillfällighet
s-förbrytare och vaneförbrytare. De
senare kunna inbördes vara mycket olika.
Bl. a. har man urskilt en mera passiv och
för-slappad typ, den degenererade
förbrytaren, samt en mera aktiv och planmässigt
verksam typ, den professionelle
förbrytaren; mellan dem finnas allehanda övergångar.
— Äldre strafflagar, däribland den svenska
av 1864, bestämde i princip straffet efter den
brottsliga gärningens beskaffenhet och togo
i regel ej särskild hänsyn till att det förövats
av en v. I nutiden framträder en allt
starkare tendens till särskild behandling av dessa.
Härvid användas i synnerhet följ, metoder:
1) En gärnings egenskap av »vanemässighet»
el. »yrkesmässighet» göres till förutsättning
för dess bestraffning över huvud (t. ex. vissa
fall av koppleri och av obehörig utövning av
läkarkonsten, enl. strafflagen kap. 18 § 11
och lag 21 sept. 1915) el. föranleder
straffskärpning (t. ex. fosterfördrivning, enl.
strafflagen kap. 14 § 27). 2) Återfall i brott
(se Iteration) föranleder straffskärpning,
enl. sv. strafflagen väsentligen endast vid
tjuvnad. 3) En v. underkastas långvarig och
åtm. relativt obestämd frihetsförlust. antingen
genom en obestämd straffdom (se
d. o.) å egentligt frihetsstraff, vilket ej
förekommer i Sverige, el. genom ett särskilt
ingripande. som mer avser oskadliggörande än
eg. bestraffning, i Sverige internering
(se d o. och Skyddsåtgärder). R. B-l.
Van Eijck [fan ä’jk], se Eijck.
Vane’llus, zool., se Tofsvipa.
Vaner (isl. vanir), nordisk gudasläkt. Till
v. hörde Njord och hans syster samt deras
barn, Frej och Freja. V. äro jordens,
fruktbarhetens och fruktsamhetens gudomligheter.
Enl. Snorres berättelse i Eddan och
Ynglingasagan rådde en gång strid mellan v. och asar.
Fred slöts på villkor, att båda parterna skulle
dela offren, och Njord upptogs i gudarnas
krets. Trol. har man i denna myt att se ett
minne av en brytning mellan två olika
religioner. V. representera en äldre, mera
natur-bunden kult, som måste lämna plats för den
utifrån inträngande Odensdyrkan (se M
y-t o 1 o g i, med litt., sp. 575—576). E. W-én.
Vane’ssa, dagfjärilsläkte av underfam.
Nym-phalinae, omfattar stora, vackert färgade
arter, hos vilka båda könens framben äro
förkrympta och framvingarna tydligt tandade
i sidokanten. Larverna, vanligen svarta med
röda el. gula fläckar el. strimmor, bära på
ryggen flera rader greniga tornar. Pupporna,
som hänga fritt med huvudet nedåt, ha
spetsiga knölar på ryggsidan, stundom även
guldel. silverglänsande fläckar. Vsom numera
är uppdelat i flera undersläkten,
representeras i Sverige av sju arter: sorgmanteln,
V. antiopa, som har brunsvarta, gulkantade
vingar, jungfrun el. påfågelsögat,
V. io (se bild 5 på plansch till art.
Dagfjärilar), med rödbruna vingar, som i
vartdera framhörnet ha en stor gulkantad
ögonfläck i blått, svart och rödbrunt, n ä
s-jselfjärilen, V. urticae (se D a g f j ä r i-
1 a r, bild 10), och körsbärsfuksen, V.
polychloros, vilka båda ha rödbruna vingar
med svarta och gula fläckar men lätt skiljas
därpå, att bakvingarna hos den senare äro
enfärgat rödbruna, hos den förra svarta i
basen, vinbärsfuksen, V. (Polygonia)
c-album, som har brun röda, svartfläckiga
vingar, de bakre med en liten vit c-formad
teckning på undersidan, amiralen, V.
fPyra-meis) atalanta, som har svartbruna vingar,
de främre med ett rödgult snedband samt vita
fläckar i framhörnen, de bakre med rödgul
kant, samt tistelfjärilen, V.
(Pyra-meis) cardui, som har ljust tegelröda vingar
med mörkbruna och vita teckningar. Den
senare, som hör hemma i s. Mellaneuropa och
ej övervintrar i Sverige, flyger årl. i stora
skaror norrut och har stundom påträffats
ända uppe i Lappland. O. A-g.
Van Eyck [fan éi’k], se E y c k.
Vanfrejd, jur., den minskning i ära med
därav följ, minskning i medborgerliga
rättigheter och förmåner, vilken tidigare var
förbunden med begåendet av nesliga förbrytelser
(jfr I n f a m i). Före tillkomsten av 1864 års
strafflag var begreppet v. ganska obestämt.
Påföljdens handhavande var anknutet till
kyrkobokföringen. Strafflagen stadgade för
alla brott av neslig beskaffenhet ådömandet
av en särskild påföljd, kallad »förlust av
medborgerligt förtroende» (se
Medborgerligt förtroende), om vilken det i lagen
hette, att den därtill dömde skulle, under den
tid påföljden omfattade, vara »såsom
van-frejdad ansedd». Genom lagändring 24 maj
1918 ha alla bestämmelser om »god frejd»
som förutsättning för vissa rättigheters el.
förmåners åtnjutande försvunnit ur den
svenska rätten. I strafflagen anges numera
direkt vilken förlust av befogenheter
ifrågavarande påföljd (se d. o.) innefattar,
varjämte genom uttryckligt stadgande i
särskilda författningar vissa ytterligare
rättsförluster knutits till ådömandet av dylik
påföljd. I samband därmed har jämväl den
förutvarande benämningen på ifrågavarande påföljd
uteslutits ur lagen; på de ställen, där
hänvisningar till densamma göras, betecknas den nu
blott som »påföljd enl. 2 kap. 19 §
strafflagen». — Jfr A. Montelius, »Om
vanhederlighets rättsverkan» (1920). N. S-g. (R. B-l.)
Vanför, person med defekt, deformitet el.
funktionsrubbning i stödje- och
rörelseorganen. Eg. motsatsen till »för» (t. ex. i
vapenför), bör v. ej, såsom stundom sker, brukas
om i annat avseende defekta personer, blinda,
dövstumma, sinnesslöa etc. Jfr
Vanförevård. P. Hgld.
Vanföreanstalter, se Vanförevård.
Vanföreställning, se Tankevilla.
Vanförevård, läkarvård och socialt
omhändertagande av »socialt vanföra», d. v. s.
sådana, vilkas vanförhet är av den art, att den
nödvändiggör ett särskilt ingripande från det
allmännas sida. Förr en rent filantropisk sak,
har v. under 1900-talet blivit en viktig social
angelägenhet världen runt. I Sverige åtnjuta
vanförevårdsföreningar och deras anstalter
sedan omkr. 1913 rikliga bidrag av stat,
landsting och kommuner. Den betydande
minskning av vanförheten, som möjliggjorts
genom ortopediens (se d. o.) utveckling,
skat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
