39 Van Eijck—Vanförevård 40 ser med el. utan påverkan av den yttre sociala omgivningen. På denna olikhet grundar den moderna kriminologien (se d. o.) en skillnad mellan s. k. akut och kronisk kriminalitet, resp, mellan s. k. tillfällighet s-förbrytare och vaneförbrytare. De senare kunna inbördes vara mycket olika. Bl. a. har man urskilt en mera passiv och för-slappad typ, den degenererade förbrytaren, samt en mera aktiv och planmässigt verksam typ, den professionelle förbrytaren; mellan dem finnas allehanda övergångar. — Äldre strafflagar, däribland den svenska av 1864, bestämde i princip straffet efter den brottsliga gärningens beskaffenhet och togo i regel ej särskild hänsyn till att det förövats av en v. I nutiden framträder en allt starkare tendens till särskild behandling av dessa. Härvid användas i synnerhet följ, metoder: 1) En gärnings egenskap av »vanemässighet» el. »yrkesmässighet» göres till förutsättning för dess bestraffning över huvud (t. ex. vissa fall av koppleri och av obehörig utövning av läkarkonsten, enl. strafflagen kap. 18 § 11 och lag 21 sept. 1915) el. föranleder straffskärpning (t. ex. fosterfördrivning, enl. strafflagen kap. 14 § 27). 2) Återfall i brott (se Iteration) föranleder straffskärpning, enl. sv. strafflagen väsentligen endast vid tjuvnad. 3) En v. underkastas långvarig och åtm. relativt obestämd frihetsförlust. antingen genom en obestämd straffdom (se d. o.) å egentligt frihetsstraff, vilket ej förekommer i Sverige, el. genom ett särskilt ingripande. som mer avser oskadliggörande än eg. bestraffning, i Sverige internering (se d o. och Skyddsåtgärder). R. B-l. Van Eijck [fan ä'jk], se Eijck. Vane'llus, zool., se Tofsvipa. Vaner (isl. vanir), nordisk gudasläkt. Till v. hörde Njord och hans syster samt deras barn, Frej och Freja. V. äro jordens, fruktbarhetens och fruktsamhetens gudomligheter. Enl. Snorres berättelse i Eddan och Ynglingasagan rådde en gång strid mellan v. och asar. Fred slöts på villkor, att båda parterna skulle dela offren, och Njord upptogs i gudarnas krets. Trol. har man i denna myt att se ett minne av en brytning mellan två olika religioner. V. representera en äldre, mera natur-bunden kult, som måste lämna plats för den utifrån inträngande Odensdyrkan (se M y-t o 1 o g i, med litt., sp. 575—576). E. W-én. Vane'ssa, dagfjärilsläkte av underfam. Nym-phalinae, omfattar stora, vackert färgade arter, hos vilka båda könens framben äro förkrympta och framvingarna tydligt tandade i sidokanten. Larverna, vanligen svarta med röda el. gula fläckar el. strimmor, bära på ryggen flera rader greniga tornar. Pupporna, som hänga fritt med huvudet nedåt, ha spetsiga knölar på ryggsidan, stundom även guldel. silverglänsande fläckar. Vsom numera är uppdelat i flera undersläkten, representeras i Sverige av sju arter: sorgmanteln, V. antiopa, som har brunsvarta, gulkantade vingar, jungfrun el. påfågelsögat, V. io (se bild 5 på plansch till art. Dagfjärilar), med rödbruna vingar, som i vartdera framhörnet ha en stor gulkantad ögonfläck i blått, svart och rödbrunt, n ä s-jselfjärilen, V. urticae (se D a g f j ä r i- 1 a r, bild 10), och körsbärsfuksen, V. polychloros, vilka båda ha rödbruna vingar med svarta och gula fläckar men lätt skiljas därpå, att bakvingarna hos den senare äro enfärgat rödbruna, hos den förra svarta i basen, vinbärsfuksen, V. (Polygonia) c-album, som har brun röda, svartfläckiga vingar, de bakre med en liten vit c-formad teckning på undersidan, amiralen, V. fPyra-meis) atalanta, som har svartbruna vingar, de främre med ett rödgult snedband samt vita fläckar i framhörnen, de bakre med rödgul kant, samt tistelfjärilen, V. (Pyra-meis) cardui, som har ljust tegelröda vingar med mörkbruna och vita teckningar. Den senare, som hör hemma i s. Mellaneuropa och ej övervintrar i Sverige, flyger årl. i stora skaror norrut och har stundom påträffats ända uppe i Lappland. O. A-g. Van Eyck [fan éi'k], se E y c k. Vanfrejd, jur., den minskning i ära med därav följ, minskning i medborgerliga rättigheter och förmåner, vilken tidigare var förbunden med begåendet av nesliga förbrytelser (jfr I n f a m i). Före tillkomsten av 1864 års strafflag var begreppet v. ganska obestämt. Påföljdens handhavande var anknutet till kyrkobokföringen. Strafflagen stadgade för alla brott av neslig beskaffenhet ådömandet av en särskild påföljd, kallad »förlust av medborgerligt förtroende» (se Medborgerligt förtroende), om vilken det i lagen hette, att den därtill dömde skulle, under den tid påföljden omfattade, vara »såsom van-frejdad ansedd». Genom lagändring 24 maj 1918 ha alla bestämmelser om »god frejd» som förutsättning för vissa rättigheters el. förmåners åtnjutande försvunnit ur den svenska rätten. I strafflagen anges numera direkt vilken förlust av befogenheter ifrågavarande påföljd (se d. o.) innefattar, varjämte genom uttryckligt stadgande i särskilda författningar vissa ytterligare rättsförluster knutits till ådömandet av dylik påföljd. I samband därmed har jämväl den förutvarande benämningen på ifrågavarande påföljd uteslutits ur lagen; på de ställen, där hänvisningar till densamma göras, betecknas den nu blott som »påföljd enl. 2 kap. 19 § strafflagen». — Jfr A. Montelius, »Om vanhederlighets rättsverkan» (1920). N. S-g. (R. B-l.) Vanför, person med defekt, deformitet el. funktionsrubbning i stödje- och rörelseorganen. Eg. motsatsen till »för» (t. ex. i vapenför), bör v. ej, såsom stundom sker, brukas om i annat avseende defekta personer, blinda, dövstumma, sinnesslöa etc. Jfr Vanförevård. P. Hgld. Vanföreanstalter, se Vanförevård. Vanföreställning, se Tankevilla. Vanförevård, läkarvård och socialt omhändertagande av »socialt vanföra», d. v. s. sådana, vilkas vanförhet är av den art, att den nödvändiggör ett särskilt ingripande från det allmännas sida. Förr en rent filantropisk sak, har v. under 1900-talet blivit en viktig social angelägenhet världen runt. I Sverige åtnjuta vanförevårdsföreningar och deras anstalter sedan omkr. 1913 rikliga bidrag av stat, landsting och kommuner. Den betydande minskning av vanförheten, som möjliggjorts genom ortopediens (se d. o.) utveckling, skat