41 Wang An-shi—Vanhävd 42 tas numera som en vinst för samhället, för vilket en viss återvinning av utgifterna för v. i form av den vanföres ökade försörjningsmöjligheter och skattebetalningsförmåga är ett stort intresse. Huvudorgan för v:s verksamhet i Sverige äro vanföreanstal-terna, men v. bedrives även utanför dessa, särskilt av Riksförsäkringsanstalten och Pen-sionsstyrelsen, som förutom ett livligt samarbete med vanföreanstalterna även förskaffa vanföra såväl medicinsk vård som yrkesutbildning vid andra yrkesskolor och hos enskilda hantverksmästare. Uppkomsten av v. såsom en inom filantro-pien i viss mån fristående företeelse kan räknas från 1832, då Nepomuk von K u r z i München grundade den första anstalt, som hade till speciellt syfte att genom en individuellt anpassad yrkesutbildning bibringa vanföra självförsörjningsförmåga. Liknande yrkesskolor uppkommo efter hand i olika länder. Som särskilt betonad huvuddel av v. ingick ortope-disk vård först 1872, då pastor H a n s K n u d-sen (1813—86) i Köpenhamn grundade den första vanföreanstalten, snart därefter omfattande såväl medicinsk avd. som avdelningar för skol- och yrkesutbildning; den har sedan tjänat som mönster för den moderna v. Det intima samarbetet mellan ortopedien och yrkesutbildningen inom allt flera arbetsgrenar har gjort v. vida effektivare än tillförne. De svenska vanföreanstalterna omfatta sålunda polikliniker och kliniker (med under-avd. för olika slag av terapi, ss. avd. för gymnastik och fysikalisk terapi, bandageverkstäder och ortopediska skomakerier), yrkesskolor för ungdom i lärlingsåldern och sociala kuratorskontor samt såsom annex skol-och uppfostringshem för barn i skolåldern. I Sverige innehavas vanföreanstalter endast av enskilda föreningar, med en sammanlagd förmögenhet 1933 av 2,702,481,85 kr. Dessa äro, ordnade kronologiskt efter stiftandet: 1) Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg, stiftad 1885, med vanföreanstalt, grundad s. å. i Göteborg, 2) Föreningen för bistånd åt vanföra i Skåne, stiftad 1887, med vanföreanstalt, grundad s. å. i Hälsingborg, 3) Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm, stiftad 1891, med vanföreanstalt, grundad s. å. i Stockholm, 4) Föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland, stiftad 1927 (fortsätter en 1915 bildad förenings verksamhet), med vanföreanstalt, öppnad 1931 i Härnösand, sedan byggnaden i färdigt skick till föreningen överlämnats av staten. De fyra vanföreanstalterna disponera 1933 sammanlagt följ, antal platser på de olika avd.: på klinikerna 312, i yrkesskolorna 453, i elevhem, tillhörande yrkesskolorna, 396, i skol- och uppfostringshem 165. Bland vanföreanstalter bör även nämnas Eugeniahemmet (se d. o.), som bl. a. även omhändertar vanföra barn. En sammanslutning, bestående av 5 representanter för var och en av nyssnämnda föreningar, är Svenska vanföreanstalter n a s centralkommitté (S.V.C.K.), stiftad 1911 (med byrå i Stockholm). För att främja gemensamma intressen i fråga om v. finnas en sammanslutning mellan de fyra nordiska länderna och en internationell sammanslutning med säte i Amerika men med kongresser även i Europa. P. Hgld. Wang An-shi’, kinesisk reformator (d. 1086), se Kina, sp. 708. Wangelin, Berndt Christian, diplomat och krigare av mecklenburgsk familj (d. 1686), var svensk dragonöverste och 1672—74 svensk envoyé vid brandenburgska hovet. Han följde kurfursten Fredrik Vilhelm mot fransmännen vid Rhen och deltog sedan i svenska arméns inryckning i Brandenburg 1675. Där blev han 15 juni i Rathenow tillfångatagen av brandenburgarna, varpå svenska armén drog sig tillbaka. Utväxlad sändes han i juni 1676 till Pommern för att biträda vid underhandlingar med kurfursten, men hans fartyg blev uppbringat, varvid han måste kasta sina papper i havet. — Äter utväxlad, deltog W. hösten 1678 i fältmarskalken H. Horns marsch från Livland mot kurfurstliga Preussen, blev 1679 generalmajor samt var guvernör i Wis-mar 1681—82 och överkommendant i Stade 1683—86. — Litt.: N. Wimarson, »Sveriges krig i Tyskland 1675—1679» (3 bd, 1897—1912); H. Bohrn, »Sverige, Danmark och Frankrike 1672—1674» (1933; akad. avh.). N. W-n.* Wangeroog(e) [vanorå'k el. -ä'go], den östligaste av de östfrisiska öarna, utanför Tysklands Nordsjökust, tillhör Oldenburg; 7 kvkm, 1,354 inv. (1925). Besökt badort; flyghamn. Vangstycke, byggnk., sidostycke av trä, sten m. m., som uppbär stegen i en trappa, där murstöd saknas. V:s form bestämmes av trappans plan och stigning. C. G-m.* Van Hise [vän häi's], Charles Richard, amerikansk geolog och petrograf (1857—1918). Blev 1886 prof, i mineralogi och geologi vid univ. i Madison i Wisconsin och 1903 rektor (president) där. Han deltog även i arbeten vid de geol. undersökningarna och erhöll 1900 ledningen av den avd. av U. S. A:s geol. undersökning, som har hand om de arkeiska och metamorfiska bergarterna. Särskilt på de senare bergarternas område var V. en av vår tids främsta forskare. K. A. G. Vanhävd av jordegendom betecknar, att jorden brukas så, att dess avkastningsförmåga uppenbarligen äventyras samt att husen förfalla el. bortföras. Till förekommande av v. stadgas i arrendelagen av 14 juni 1907 för arrendator skyldighet att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnaderna liksom ock förbud mot att från fastigheten bortföra gödsel eller stråfoder. Därjämte plägar jordägare i arrendekontrakt intaga bestämmelser om jordens brukning, minsta antalet kreatur m. m. för att trygga vidmakthållande av god hävd av egendomen. Genom uppsikts- el. vanhävdslagen 25 juni 1909, sedan 27 juni 1927 gällande för hela riket, stadgades, att å jordegendom, varå självständigt jordbruk kan idkas och vars