47 Vansö—Vapen 48 Vanås slott. Malmöhus län, 11 km n. v. om Tomelilla; 294 har, därav 232 har åker; tax.-värde 317.800 kr. (1931). Nuv. huvudbyggnad uppförd 1812 av greve T. Thott till Skabersjö. V. omtalas redan på 1300-talet, tillhörde 1679 biskop P. Winstrup, sedan släkten von Böhnen och köptes 1806 av Thott. Nuv. ägare: A. H. Andersson. Vansö, socken i Södermanlands län. Äkers härad, omfattar större delen av Vansölandets slättbygd, n. v. om Strängnäs, samt ett skogigt parti av Tosterön; 26,90 kvkm, 701 inv. (1933). 1.507 har åker, 595 har skogsmark. Ingår i V. och Härads pastorat i Strängnäs stift. Domprosteriet. Vant (holl. o. Ity. want), på fartyg tåg av hampa el. wire, stundom av kätting, varmed master och stänger stöttas sidovägen. Jfr T a c k 1 i n g. Vante, handbetäckning av silke, linne, bomull, ylle med eller utan fingrar, även av skinn (se Handske); då den har ett rum för fyra fingrar samt ett för tummen, kallas den bälg- el. tumvante. V. kan sys av larft men även vävas i trikå eller för hand stickas, virkas, påtas eller språngas. A. Lwn. Van’t Hoff [fant hå'f], se II o f f. Van Tieghem [fan tigä'm], Ph. É. L., se T i e g h e m, Ph. É. L. van. Vanua Levu, den näst största av Fidji-öarna (se d. o.); 5,516 kvkm. Van Vechten [vän ve'kten], Carl, nordamerikansk författare (f. 1880), har skrivit essäer (»Red», 1925. »Excavations», 1926. m. m.) och romaner: »The blind bow-boy» (1923) och »Nigger heaven» (1926; sv. övers. 1927). Vanvite'111, L u i g i, italiensk arkitekt (1700 —73), son till målaren Gasparo V. och efterföljare till Juvara. Hans förnämsta verk är slottet i Caserta (från 1752). H. C-l. Vanzetti [vantsä'ti], B., se S a c c o - V a n-zettiaffären. Vanån, vänsterbiflod till Västerdalälven, flyter från Särna socken genom sjöarna Venjan och Van till Vansbro. Vanås [vann-], fideikommissegendom i Gryts socken, Kristianstads län, n. v. om Kristianstad; med underlydande i Gryts, Kviinge, Hjärsås, Knisslinge, Emislövs och Gumlösa socknar 6,995 bar, därav 2,530 har åker; tax.-värde 3,431,700 kr. (1931; utom fideikommisskapital. Slottet, vars äldsta delar äro medeltida, brändes under nordiska sjuårskriget av svenskarna, återuppbyggdes 1566 av Sten Bille och bildar nu ett komplex av 5 hopbyggda hus, det sista uppfört 1818—20; restaur. 1904. Omtalas redan under unionstiden, tillhörde från 1400-talets mitt Brahe-ätten, reducerades i början av 1500-talet av danska kronan, såldes 1525 till C. Bille, kona från hans släkt till Malte Juuls änka, Anna Ramel, donerades till ätten von Putbus, köptes 1756 av landshövdingen frih. C. A. II. Hamilton, vars änka. f. Jennings, gjorde V. m. fl. gårdar till fideikommiss för sin dotterson greve C. A. Wachtmeister, vars ättlingar alltjämt inneha V. En värdefull samling äldre holländska, italienska och franska målningar (tidigare på Kulla-Gunnarstorp, se d. o.) är fideikommiss. — Jfr P. Johnsson, »V.» (1930). Vanäs fästning, se Karlsborg. Vapen, krigsv. 1. Verktyg, som vid bemödandet att döda el. såra öka brukarens utsikter att besegra motståndaren. Man skiljer mellan anfallsvapen samt skydds- el. försvarsvapen. Anfallsvapnen indelas i fjärrstrids- och närstridsvapen. Fjärrstridsvapnen drivas med handkraft: kastyxor, kastspjut och handgranater, mekanisk kraft: slungor, bågar, armborst, ballister och katapulter, komprimerad luft: luftbössor och torpeder, el. kemisk kraft: handrör, hakebössor, musköter, gevär, karbi-ner, pistoler, revolvrar, kulsprutor, granatkastare, artilleripjäser och minor. Närstridsvap-nen utgöras av stöt-, hugg- och slagvapen. Till stötvapnen höra värjor, dolkar och bajonetter samt stångvapen, d. v. s. spjut, hillebarder, bardisaner, spontoner, lansar och pikar. Till huggvapnen räknas eneggade svärd, kroksablar och stridsyxor. Några blanka vapen äro på en gång stöt- och huggvapen, ss. tveeggade svärd, pallascher, nuv. svenska sablar för de beridna vapnen, sabelbajonetter och huggare. Till slagvapnen höra stridsklubbor, morgonstjärnor, hjälmkrossare och stridshammare. Grupper för sig bilda dels bomb flygplan, dels eldkastare. dels gasutvecklare. Skyddsvapnen omfatta sköldar, hjälmar, pansarskjortor, rustningar, harnesk, kyrasser och gasmasker. Jfr vidare art. om de särskilda vapnen. — Litt.: W. Gohlke, »Geschichte der gesamten Feuer-waffen bis 1850» (1911) och »Die blanken Waffen und die Schutzwaffen» (1912), båda ingående i »Sammlung Göschen», med utförliga litt.-förteckn.; J. Alm, »Vapnens historia» (1927), »Blanka vapen och skyddsvapen» (1932) och »Eldhandvapen» (1933). En svensk sammanslutning för historisk vapenforskning är Svenska vapenhistoriska sällskapet, som bildades 1923 och utger en årsskrift. Verein für historische Waffen-kunde (Berlin), bildad 1905, utger kvartalsskriften Zeitschrift für Historische Waffen-kunde. Th. J-n. 2. V., eg. vapenslag, brukas även = försvarsgren, t. ex. flygvapnet, el. som del av en försvarsgren, t. ex. inom armén infanteri-, artilleri- och kavallerivapnet; inom marinen artilleri-, torped- och minvapnet; inom flygvapnet jakt- och bombvapnet. ö-g. Vapen, her., ett efter heraldiska regler sammansatt märke, som föres av viss person, släkt, samhälle eller samfund. Om uppkomsten av v. och namnen på dess arter m. m. se Sköld. De första v. uppträda i Västeuropa omkr. 1150, påträffas i Sverige f. ggn i sigill