Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vapenbok—Vapenflugor
49
1219 (se Sköld) men ha trol. här funnits
tidigare. Begreppet v. avsåg urspr. blott
»märket» (sköldemärket), sedermera sköld och
slutligen även hjälm med sina resp, märken.
Urspr. personliga, blevo v. snart ättemärken,
tillädes även stundom besittningar och fingo
därav småningom karaktär av
besittnings-vapen. Sin rikaste utveckling fick
vapenväsendet genom tornerspelen, då lagar för v:s
förande på rent praktiska grunder uppsattes av
särskilda ämbetsmän, vapenkonungar,
härolder. Dessa lagar jämte den i dem
använda heraldiska terminologien utgöra
grundval för den heraldiska vetenskapen,
heral-diken. Med 1500-talet upphör det praktiska
bruket av sköld och hjälm; därmed blir v.
blott ägorättsmärke. V. är underkastat de
skiftande stilarternas förändringar.
Rätten att föra v. växlar i olika länder. I
Sverige tillkommer dylik rätt framför allt
adeln, varjämte rikets samt landskaps, läns
och städers v., i den mån de äro fastställda av
K. m:t, få anses skyddade. Något förbud för
ofrälse att föra v. existerar dock icke.
Borgerliga v. äro kända i Sverige sedan 1320. — I
de flesta övriga europeiska länder äro
förhållandena likartade. I många av dem har det
t. o. m. förekommit, att suveränen förlänat
v. utan att samtidigt upphöja i adligt stånd.
I Storbritannien får v. ej föras utan att vara
inregistrerat hos College of arms.
Ett fullständigt v. består av 1) sköld med
däri varande bild och 2) hjälm med
hjälmprydnad och hjälmtäcke. Sköldhållare,
rangkrona etc. äro bisaker. Skölden är v:s äldsta
och viktigaste beståndsdel, hjälmprydnaden
uppträder senare men blir småningom lika
betydelsefullt tecken som sköldemärket och
användes omväxlande med detta. Sköld och
hjälm avbildas sedermera ofta förenade, d. v. s.
hjälmen vilande på skölden. Urspr. har
skölden blott ett märke, därefter förenades i denna
två eller flera; härav uppkom den i flera fält
indelade skölden. Slutligen sattes även två
eller flera hjälmar på skölden. Är skölden
horisontalt el. vertikalt skuren i två lika
delar, kallas den delad, resp, kluven; en
såväl delad som kluven sköld kallas f y
r-delt el. kvadrerad. Är skölden delad,
resp, kluven i tre lika delar, kallas mellersta
bjälke, resp, stolpe, om den är av
annan färg än de båda övriga sinsemellan
lik-färgade. En från övre vänstra till nedre
högra hörnet gående, över sköldemärket lagd
sträng, bastardsträn g, utmärker oäkta
börd. Är sköldens mittpunkt, hjärtplats,
belagd med en mindre sköld, kallas denna
hjärtsköld och v. däri hjärtvapen.
Se vidare Sköld.
Om v:s bildframställning överensstämmer
med släktnamnets innebörd, kallas v. talande
(armes parlantes), t. ex. Gyllenstierna. —
Särskilt under nyare tid fick en person ofta som
utmärkelse sitt ursprungliga v., s t a m v
a-p e n, tillökat med en viss bild,
vapenförbättring. Till stamvapnet hör blott den
ursprungliga hjälmen med sitt märke, den
s. k. personliga hjälmprydnaden. Två v.
kunna även förenas genom att ställas bredvid
varandra, t. ex. mans och hustrus v.,
alliansvapen, mannens till höger (heraldiskt) och
vänt mot vänster, d. v. s. mot hustruns.
50
Stadsvapnen ha i allm. uppstått ur
ett äldre stadens sigill (se d. o.), vilket dock
mestadels saknade heraldisk karaktär. Det
äldsta kända svenska är Kalmars (1247—69),
vars bild i huvudsak överensstämmer med
stadens nuv. v., så även Linköpings (1300) m.
fl. Under nyare tid fick varje ny stad sitt
»stadsmärke», avsett för sigill, hallstämplar
etc. Dessa märken liksom de äldre
sigillbilderna överflyttades i allm. i sköld och blevo
så städernas vapen. De nuv. svenska 1 a n
d-skapsvapnen ha i allm. tillkommit
under förra hälften av 1500-talet. Ex. finnas
dock på att landskapssigill använts under
medeltiden, för Ångermanland, Jämtland och
Gotland (samma bild som nuv. v.) från
1300-talet, Dalarna, Gästrikland och Medelpad
från 1400-talet. — Se vidare II e r a 1 d i k,
med litt.-anv. II. F-d.
Vapenbok, arbete, som i bild el. text
skildrar en samling heraldiska vapen. I allm.
räknas till v. de med bilder försedda arbetena
av detta slag, men även arbeten utan
figurframställningar kunna kallas v. Flera av dem
äro s. k. minnesånger (se d. o.). Den äldsta
kända vapenrullan är upprättad 1244 av
engelsmannen Matthæus Parisiensis (se d. o.).
Från slutet av medeltiden och början av nyare
tiden finnas betydande samlingar av målade
el. tecknade vapen, utförda av framstående
konstnärer, ss. Schongauer, Dürer, Ilolbein d.
y., Cranach d. ä., Virgil Solis och Jost
Amman. Under nyare tiden ha utarbetats
massor av v. — Ingen svensk medeltida v. finns
i behåll; ej heller finnas i Sverige några
egentliga vapendikter. Dock innehålla
rimkrönikorna i några fall vapenbeskrivningar.
Om de i Sverige tryckta v. se H e r a 1 d i k.
— I Finland utkom 1888 »Finlands
ridder-skaps och adels vapenbok» av G. Granfelt
och i Danmark 1910 »Dansk vaabenbog» av
H. Storck. — Litt.: G. Seyler, »Geschichte
der Heraldik» (1885—90). II. F-d.
Vapenbrev, offentlig handling, som
meddelar el. bekräftar rättighet att föra
heraldiskt vapen och bestämmer dess utseende.
Jfr Adel och Frälse. H. F-d.
Vapendragare, försvenskning av ty.
Waf-fenträger, motsvaras i medeltidssvenskan av
väpnare i betydelsen sven, som går äldre
krigsman till handa; anhängare, medhjälpare.
Vapenflugor, Stratiomy’idae, fam. bland
flugorna (se Tvåvingar). De utmärkas bl. a.
av taggbeväpnad skutell samt vanl.
tillplattad och bred bakkropp. Äggen läggas vanl.
i jord el. gödsel. Larverna leva i fuktig
jord, vatten el. bland multnande växtämnen;
stundom ha de bakkroppsspetsen utdragen till
ett långt andningsrör. Förpuppningen sker
inuti den förhårdnade larvhuden. De
fullbil-dade flugorna livnära sig av växtsafter och
uppehålla sig företrädesvis i närheten av
vatten. Hit hör ett 40-tal svenska arter. I s.
och mell. Sverige är den stora gulfläckiga
Stratiomys chamaeleon täml. allmän.
Larverna leva i vatten; de ha andningsröret i
spetsen försett med en krans av styva borsthår,
varigenom de kunna hålla sig flytande.
Allmänna äro även de jämförelsevis smala
Geo-sargus-arterna, som på grund av sina
metall-glänsande färger fått namnet m e t a 1 1 f 1
u-go r. O. A-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
