Vapenbok—Vapenflugor 49 1219 (se Sköld) men ha trol. här funnits tidigare. Begreppet v. avsåg urspr. blott »märket» (sköldemärket), sedermera sköld och slutligen även hjälm med sina resp, märken. Urspr. personliga, blevo v. snart ättemärken, tillädes även stundom besittningar och fingo därav småningom karaktär av besittnings-vapen. Sin rikaste utveckling fick vapenväsendet genom tornerspelen, då lagar för v:s förande på rent praktiska grunder uppsattes av särskilda ämbetsmän, vapenkonungar, härolder. Dessa lagar jämte den i dem använda heraldiska terminologien utgöra grundval för den heraldiska vetenskapen, heral-diken. Med 1500-talet upphör det praktiska bruket av sköld och hjälm; därmed blir v. blott ägorättsmärke. V. är underkastat de skiftande stilarternas förändringar. Rätten att föra v. växlar i olika länder. I Sverige tillkommer dylik rätt framför allt adeln, varjämte rikets samt landskaps, läns och städers v., i den mån de äro fastställda av K. m:t, få anses skyddade. Något förbud för ofrälse att föra v. existerar dock icke. Borgerliga v. äro kända i Sverige sedan 1320. — I de flesta övriga europeiska länder äro förhållandena likartade. I många av dem har det t. o. m. förekommit, att suveränen förlänat v. utan att samtidigt upphöja i adligt stånd. I Storbritannien får v. ej föras utan att vara inregistrerat hos College of arms. Ett fullständigt v. består av 1) sköld med däri varande bild och 2) hjälm med hjälmprydnad och hjälmtäcke. Sköldhållare, rangkrona etc. äro bisaker. Skölden är v:s äldsta och viktigaste beståndsdel, hjälmprydnaden uppträder senare men blir småningom lika betydelsefullt tecken som sköldemärket och användes omväxlande med detta. Sköld och hjälm avbildas sedermera ofta förenade, d. v. s. hjälmen vilande på skölden. Urspr. har skölden blott ett märke, därefter förenades i denna två eller flera; härav uppkom den i flera fält indelade skölden. Slutligen sattes även två eller flera hjälmar på skölden. Är skölden horisontalt el. vertikalt skuren i två lika delar, kallas den delad, resp, kluven; en såväl delad som kluven sköld kallas f y r-delt el. kvadrerad. Är skölden delad, resp, kluven i tre lika delar, kallas mellersta bjälke, resp, stolpe, om den är av annan färg än de båda övriga sinsemellan lik-färgade. En från övre vänstra till nedre högra hörnet gående, över sköldemärket lagd sträng, bastardsträn g, utmärker oäkta börd. Är sköldens mittpunkt, hjärtplats, belagd med en mindre sköld, kallas denna hjärtsköld och v. däri hjärtvapen. Se vidare Sköld. Om v:s bildframställning överensstämmer med släktnamnets innebörd, kallas v. talande (armes parlantes), t. ex. Gyllenstierna. — Särskilt under nyare tid fick en person ofta som utmärkelse sitt ursprungliga v., s t a m v a-p e n, tillökat med en viss bild, vapenförbättring. Till stamvapnet hör blott den ursprungliga hjälmen med sitt märke, den s. k. personliga hjälmprydnaden. Två v. kunna även förenas genom att ställas bredvid varandra, t. ex. mans och hustrus v., alliansvapen, mannens till höger (heraldiskt) och vänt mot vänster, d. v. s. mot hustruns. 50 Stadsvapnen ha i allm. uppstått ur ett äldre stadens sigill (se d. o.), vilket dock mestadels saknade heraldisk karaktär. Det äldsta kända svenska är Kalmars (1247—69), vars bild i huvudsak överensstämmer med stadens nuv. v., så även Linköpings (1300) m. fl. Under nyare tid fick varje ny stad sitt »stadsmärke», avsett för sigill, hallstämplar etc. Dessa märken liksom de äldre sigillbilderna överflyttades i allm. i sköld och blevo så städernas vapen. De nuv. svenska 1 a n d-skapsvapnen ha i allm. tillkommit under förra hälften av 1500-talet. Ex. finnas dock på att landskapssigill använts under medeltiden, för Ångermanland, Jämtland och Gotland (samma bild som nuv. v.) från 1300-talet, Dalarna, Gästrikland och Medelpad från 1400-talet. — Se vidare II e r a 1 d i k, med litt.-anv. II. F-d. Vapenbok, arbete, som i bild el. text skildrar en samling heraldiska vapen. I allm. räknas till v. de med bilder försedda arbetena av detta slag, men även arbeten utan figurframställningar kunna kallas v. Flera av dem äro s. k. minnesånger (se d. o.). Den äldsta kända vapenrullan är upprättad 1244 av engelsmannen Matthæus Parisiensis (se d. o.). Från slutet av medeltiden och början av nyare tiden finnas betydande samlingar av målade el. tecknade vapen, utförda av framstående konstnärer, ss. Schongauer, Dürer, Ilolbein d. y., Cranach d. ä., Virgil Solis och Jost Amman. Under nyare tiden ha utarbetats massor av v. — Ingen svensk medeltida v. finns i behåll; ej heller finnas i Sverige några egentliga vapendikter. Dock innehålla rimkrönikorna i några fall vapenbeskrivningar. Om de i Sverige tryckta v. se H e r a 1 d i k. — I Finland utkom 1888 »Finlands ridder-skaps och adels vapenbok» av G. Granfelt och i Danmark 1910 »Dansk vaabenbog» av H. Storck. — Litt.: G. Seyler, »Geschichte der Heraldik» (1885—90). II. F-d. Vapenbrev, offentlig handling, som meddelar el. bekräftar rättighet att föra heraldiskt vapen och bestämmer dess utseende. Jfr Adel och Frälse. H. F-d. Vapendragare, försvenskning av ty. Waf-fenträger, motsvaras i medeltidssvenskan av väpnare i betydelsen sven, som går äldre krigsman till handa; anhängare, medhjälpare. Vapenflugor, Stratiomy'idae, fam. bland flugorna (se Tvåvingar). De utmärkas bl. a. av taggbeväpnad skutell samt vanl. tillplattad och bred bakkropp. Äggen läggas vanl. i jord el. gödsel. Larverna leva i fuktig jord, vatten el. bland multnande växtämnen; stundom ha de bakkroppsspetsen utdragen till ett långt andningsrör. Förpuppningen sker inuti den förhårdnade larvhuden. De fullbil-dade flugorna livnära sig av växtsafter och uppehålla sig företrädesvis i närheten av vatten. Hit hör ett 40-tal svenska arter. I s. och mell. Sverige är den stora gulfläckiga Stratiomys chamaeleon täml. allmän. Larverna leva i vatten; de ha andningsröret i spetsen försett med en krans av styva borsthår, varigenom de kunna hålla sig flytande. Allmänna äro även de jämförelsevis smala Geo-sargus-arterna, som på grund av sina metall-glänsande färger fått namnet m e t a 1 1 f 1 u-go r. O. A-g.