Vapenföra—Vapentillverkning 51 Vapenföra, se Icke vapenföra. Vapenhantverkare, de vid arméns infanteri-och kavallerireg:ten samt ingenjörkårerna befintliga hantverkare, som verkställa reparationer av reg:tets (kårens) vapen. De tillhöra den civilmilitära personalen och äro vederlikar med sergeant (kunna få fanjunkares tjänsteställning). Beställningen kallades förr gevärshantverkare. Till deras biträde finnas i manskapsklassen vapenhantver-karbeställningsmän (eller -korpraler o. s. v.). M. B-dt. Vapenhus, utbyggnad till kyrkor, i synnerhet mindre, framför huvudingången, vanl. på kyrkans s. långsida, närmare v. gaveln. I väggarna äro stundom anbragta sittnischer. I v., som vanl. tillhöra den senare delen av medeltiden, brukade männen lämna vapen o. a. föremål, som ej borde medtagas i själva kyrkan. Upk.* Vapenkonst, Vapenkonung, Vapenkunskap, se II e r a 1 d i k, sp. 885. Vapenplats, en utvidgning av betäckta vägen i en fästning. V. tjänar till vägens försvar samt till samlingsplats vid utfall; dess försvar kan stärkas genom ett reträttverk el. blockhus. Jfr Fästning, bild 2. L. af P. Vapenrock, det ung. till skrevet räckande uniformslivplagg, som nyttjas i de flesta arméer. Om v. i svenska armén se Uniform, med bilder. Vapensköld, her., se Sköld och Vapen. Vapenslag, se Vapen, krigsv., 2. Vapensyn, se Frälse, sp. 1252. Vapentag, urgammal germansk form för laga bekräftelse, bestod i att man fattade och lyfte sitt vapen (spjut el. svärd); ofta torde man även med detta ha berört el. slagit emot domarens (anförarens) vapen el. deras, som hade samma åsikt el. åtogo sig samma förpliktelse. V. skymtar fram redan i ett par yttranden av Tacitus och återfinnes i nordiska källor. Största rollen spelar v. i den äldre norska medeltidsrätten; det omnämnes även på Island. I danska rätten förekommer det i Skånelagen. De svenska medeltidsla-garna känna ej namnet v., men vid överlåtelse av äganderätt till fastighet förekom en symbolisk rättshandling (fæst-, fast- el. skaptför-farande), som påminde om v. Vid överlåtelse av fast egendom brukade näml, fastarna (se Fastebrev) hålla på ett spjutskaft el. en käpp till bekräftelse av det ingångna avtalet. Ännu vid mitten av 1600-talet stadfästes morgongåva hos adeln genom att fastar rörde vid ett spjut (glaven), som sedermera kastades ut genom ett fönster. Denna sed kallades v. — I några grevskap i n. England blev från den danska invasionen wapentake (mlat. wa-pentagium) namn på ett led i den territoriella indelningen. Litt.: G. Djurklou i Sv. Fornmin-nesförems Tidskr., I, 1871—72; J. Steenstrup, »Normannerne» (1882); H. Brunner, »Deutsche Rechtsgeschichte» (2 bd, 2.a uppl. 1906—28); J. E. Almquist, »Strödda bidrag till familjerättens historia» (1932). Ä. H-k.* Vapentillverkning. I Sverige tillverkades artilleripjäserna el. styckena ända till början av 1800-talet av »metall» el. järn. Styckena av »metall» — oftast en legering av omkr. 91 % koppar och 9 % tenn, ibland även med någon fosfortillsats — voro i äldre 52 tider på grund av »metallens» lägre smpt lättare att tillverka felfria än styckena av järn. Redan under 1500-talet funnos gjuterier för »metallstycken» i Stockholm, Nyköping, Kalmar, Älvsborg, Vadstena, Reval och Viborg, vartill under Gustav II Adolfs tid kom Stora Kopparberget i Dalarna. Stockholmsgjuteriet förlädes senare till Marieberg på Kungsholmen. Styckena av järn tillverkades först av längsgående eller kring en dorn virade och sedan sammansvetsade järnskenor, därefter genom smidning och från 1560-talet huvudsaki. genom gjutning, varefter stycketillv. tog ett så stort uppsving, att en tidvis mycket betydande export av järnkanoner kunde äga rum. Gjutningen skedde direkt ur masugn ända till 1831, då den första reverber- el. flamugnen byggdes vid Åkers styckebruk. I och med 8 cm kanonen m/81 övergick man från tackjärn som kanonmaterial till osmitt gjutstål. I våra dagar användes smitt martin-el. elektrostål. Biand 1500-talets bruk för smidda järnpjäser må nämnas Västervik, Västerås, Svartsjö, Danviken, österby, Uppsala, Abo, Tavastehus och Viborg. Gjutna dylika pjäser ha före Gustav II Adolfs tid tillverkats bl. a. vid Lindesberg, Nykroppa, Fin-spong, Nyköping, Julita och Forsmark. Sedermera ha tillkommit Stavs;ö, Aker, Eren-dal, Hällefors, Svärta, ITuseby, överum, To-vehult, Karlsdal och Frösvidal. De s. k. Wurmbrantska läderkanonerna tillverkades 1627—29 vid Julita i Södermanland. — I våra dagar har Sverige blott ett kanonbruk, a.-b. Bofors (se d. o.), vilket förvärvat världsrykte för goda konstruktioner, gott material och god tillverkning. V. i övrigt bedrevs före Gustav II Adolfs tid i mindre skala dels vid kronans faktorier, varav det främsta var Arboga, dels och hu-vudsakl. som hemslöjd av vapensmeder på landsbygden. Under Gustav II Adolf anlades faktorier i Söderhamn, Norrtälje, Norrkö ping, Jönköping och Örebro. Harnesktillv. har huvudsaki. bedrivits vid Arbogafaktoriet, under det att de övriga faktoriernas främsta tillv. varit handeldvapen. De blanka vapnen tillverkades tidigare huvudsaki. vid Wira bruk i Uppland. Numera tillverkas såväl arméns som marinens och flygvapnets gevär, karbiner, kulsprutor och kulsprutegevär vid det under Arméförvaltningens artilleridep. lydande Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna. Driv- och sprängladdningar tillverkas vid Akers krutbruk och ammunitionen för bandeldvapen och kulsprutor samt rör för artilleriprojektiler vid ammunitionsfabriker-na på Marieberg och Karlsborg, vilka även höra under Arméförvaltningens artilleridep. Stålhylsorna för artilleriprojektiler tillverkas däremot av flera privata verkstäder. Moderna jaktgevär tillverkas av Huskvarna vapen-fabriks-a.-b. I utlandet bedrevs i äldre tider kanontillv. i stor skala i England, Westfalen och Hessen. Våra dagars mest kända kanon verkstäder äro Schneider & c:o (se C r e u s o t) i Frankrike, Vickers Armstrongs limited i England, Skoda-verken i Tjeckoslovakien och före 1918 Friedrich Krupp (se d. o.) i Tyskland. För övrig vapentillv. särskilt bekanta orter voro i äldre tider: i Italien, Brescia, Florens, Milano, Bo-