Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Vårfågel—W argentin
66
stort antal meddelanden i medicinska
fackpublikationer utgav han bl. a. »Handbok i
sjukvård och helsovård» (2 bd, 1889; tills, m.
C. Wallis m. fl.), »Influensan i Sverige 1889—
1890» (i Sv. Läkaresällskapets Nya Handl.,
ser. 3, d. I, 1890; tills, m. K. M. Linroth och
C. Wallis). Led. av Vet.-akad. (1901). R. T-dt.*
Vårfågel, zool., se Törnskatsläktet.
Varg (Ulv), Ca’nis lu’pus, av fam. Canidae
(se Hundsläktet). Till kroppsställning
liknar v. en kraftig, högbent hund med
uppdragen buk men har hängande, nästan rak svans,
omkr. 1/3 av kroppslängden. Nosen är lång,
täml. spetsig men bakhuvudet tjockt, ögonen
sitta snett och ha rund pupill, öronen äro
trubbspetsade och upprättstående. En vuxen v.
har en boghöjd av omkr. 70 cm och en
kropps-längd utan svans av omkr. 135 cm. Färgen
är gulgrå med inblandning av svart från
stic-kelhår, särskilt längs ryggen, över bogarna
och på svansen, undertill ljusare, gulvitaktig,
fotterna äro gråvita till rostgula. V. finnas i
många variationer i Europa, Asien och
Nordamerika. En vit ras, polarvarg,
förekommer på Grönland och i arktiska Nordamerika.
V. är numera utrotad i Storbritannien
(Skottland 1743, Irland 1770), Holland, Danmark
(1700-talet) och största delen av Tyskland.
Dess förekomst i Sverige och Norge synes ha
varit periodisk. Minskningen, delvis lokal, har
tidigare möjl. berott på farsoter, den slutliga
på människans ingripande. I början av
1800-talet fanns v. i alla svenska landskap. 1831—
40 dödades årl. i medeltal 540 v. På
1850-talet var årliga medeltalet av i hela landet
dödade v. 79, 1871—80 blott 41. V. är nu
undanträngd till fjälltrakterna i de tre
nordligaste länen och även där fåtalig. 1921—30
dödades blott 11 om året i medeltal. V. är
genom sin list, styrka och rovlust Sveriges
farligaste rovdjur. Redan de äldsta lagarna
giva föreskrifter om hållandet av vargnät,
gemensam skallgång o. s. v. Numera gör v.
skada nästan blott på renar, särskilt om
vintern. I övrigt äter den alla slags djur,
levande el. döda. Om sommaren lever v. mycket
på små gnagare. Även rovdjur, ss. lo, räv
och särskilt gärna hund, dödas och ätas
liksom också egna kamrater, om de äro sårade
el. svaga. — Efter 9 veckors dräktighet föder
honan i senare hälften av maj vanl. 5—7
ungar (stundom flera), som hon med omsorg
vårdar. Under följ, vinter jagar ofta hela
familjen gemensamt. Större flockar av v.
kunna vintertid, då de äro svultna, bli farliga för
människor, men vanl. är v. för feg och
försiktig för att angripa vuxna. Vissa
tamhundraser leda sitt ursprung från tämjda v., och
bastarder kunna erhållas vid korsning av hund
och v. Den indiska vargarten, C. pallipes, som
är något mindre och mera rödgul till färgen,
anses vara stamform till vissa andra
hundraser. Lönnb.
Warg, Kristina (mamsell Kajsa Warg),
kokboksförfattarinna (1703—69). Hennes högt
skattade »Hielpreda i hushållningen för unga
fruentimber» utgavs 1755 (många uppl.; »Ur
Kajsa Wargs kok-bok», 1916). Därifrån
uttrycket »Man tager», sa’ Kajsa Warg, »om
man så hava kan». D-e.
Va’rgas, L u i s de, spansk målare (1502—
Varg, O anis lupus.
68) . Studerade i Italien och blev i Sevilla en
av de främsta representanterna för Rafaels
riktning. I Sevillas katedral finnas
altartavlan »Jesu födelse» (1555) o. a. verk av V. Han
var även framstående porträttmålare. E. L-k.
Vargen (lat. Lu’pus), astron., stjärnbild på
s. himlen, belägen mellan 14,2 tim. och 16,o
tim. rektascension och 26° och 55° n.
deklination. V., vars ljusaste stjärna, /?, är av
storleken 2«>8i (a är av storleken 2™89), innehåller
66 stjärnor ljusare än 6™oo. K. Lmk.
Wa’rgentin, Per Wilhelm, statistiker
och astronom (1717—83). Blev fil. mag. i
Uppsala 1743 och adjunkt där 1748 samt var från
1749 Vet.-akad :s sekr. Biträdde som
kommit-terad (från 1750) vid upprättandet av de
första generaltabellerna över befolkningen och
var den drivande kraften i tabellverket.
Tillkomsten 1756 av Kommissionen över
tabellverket (se Statistiska
tabellkommissionen), världens äldsta statistiska
ämbetsverk, var en följd främst av W:s nit
och framsynthet. W. lyckades bryta mot det
rådande hemlighetsmakeriet inom statistiken
och publicerade i Vet.-akad:s Handl. flera på
tabellverket grundade avh. Främst genom en
tysk uppl. av nämnda handl. riktades
utlandets uppmärksamhet på tabellverkets
vetenskapliga resultat. Flera av dessa W :s
arbeten, t. ex. »Anmärkningar om nyttan af
årliga förtekningar på födda och döda i et Land»
(1754), blevo av banbrytande betydelse för
internationell befolkningsstatistik (se
Statistik, sp. 371). Märkliga voro även hans
dödlighets- och livslängdstabeller. W.
behandlade även ett stort antal frågor inom
geofysiken, meteorologien och astronomien.
Bland hans astronomiska insatser äro hans
undersökningar över Jupiters månar de
märkligaste. Dessa ha jämväl i nyare tid
kommit till användning vid Simpsons och de
Sitters beräkningar av dessa himlakroppars
banor. Själv utförde W. viktiga och av
samtiden högt uppskattade förbättringar av
tabellerna för dessa månar. W. observerade
Merkuripassagen 1853 och Venuspassagerna
1761 och 1769 samt utförde ett stort antal
andra observationsarbeten, bland vilka
särskilt må nämnas bestämningen av sol- och
XX. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
