65 Vårfågel—W argentin 66 stort antal meddelanden i medicinska fackpublikationer utgav han bl. a. »Handbok i sjukvård och helsovård» (2 bd, 1889; tills, m. C. Wallis m. fl.), »Influensan i Sverige 1889— 1890» (i Sv. Läkaresällskapets Nya Handl., ser. 3, d. I, 1890; tills, m. K. M. Linroth och C. Wallis). Led. av Vet.-akad. (1901). R. T-dt.* Vårfågel, zool., se Törnskatsläktet. Varg (Ulv), Ca'nis lu'pus, av fam. Canidae (se Hundsläktet). Till kroppsställning liknar v. en kraftig, högbent hund med uppdragen buk men har hängande, nästan rak svans, omkr. 1/3 av kroppslängden. Nosen är lång, täml. spetsig men bakhuvudet tjockt, ögonen sitta snett och ha rund pupill, öronen äro trubbspetsade och upprättstående. En vuxen v. har en boghöjd av omkr. 70 cm och en kropps-längd utan svans av omkr. 135 cm. Färgen är gulgrå med inblandning av svart från stic-kelhår, särskilt längs ryggen, över bogarna och på svansen, undertill ljusare, gulvitaktig, fotterna äro gråvita till rostgula. V. finnas i många variationer i Europa, Asien och Nordamerika. En vit ras, polarvarg, förekommer på Grönland och i arktiska Nordamerika. V. är numera utrotad i Storbritannien (Skottland 1743, Irland 1770), Holland, Danmark (1700-talet) och största delen av Tyskland. Dess förekomst i Sverige och Norge synes ha varit periodisk. Minskningen, delvis lokal, har tidigare möjl. berott på farsoter, den slutliga på människans ingripande. I början av 1800-talet fanns v. i alla svenska landskap. 1831— 40 dödades årl. i medeltal 540 v. På 1850-talet var årliga medeltalet av i hela landet dödade v. 79, 1871—80 blott 41. V. är nu undanträngd till fjälltrakterna i de tre nordligaste länen och även där fåtalig. 1921—30 dödades blott 11 om året i medeltal. V. är genom sin list, styrka och rovlust Sveriges farligaste rovdjur. Redan de äldsta lagarna giva föreskrifter om hållandet av vargnät, gemensam skallgång o. s. v. Numera gör v. skada nästan blott på renar, särskilt om vintern. I övrigt äter den alla slags djur, levande el. döda. Om sommaren lever v. mycket på små gnagare. Även rovdjur, ss. lo, räv och särskilt gärna hund, dödas och ätas liksom också egna kamrater, om de äro sårade el. svaga. — Efter 9 veckors dräktighet föder honan i senare hälften av maj vanl. 5—7 ungar (stundom flera), som hon med omsorg vårdar. Under följ, vinter jagar ofta hela familjen gemensamt. Större flockar av v. kunna vintertid, då de äro svultna, bli farliga för människor, men vanl. är v. för feg och försiktig för att angripa vuxna. Vissa tamhundraser leda sitt ursprung från tämjda v., och bastarder kunna erhållas vid korsning av hund och v. Den indiska vargarten, C. pallipes, som är något mindre och mera rödgul till färgen, anses vara stamform till vissa andra hundraser. Lönnb. Warg, Kristina (mamsell Kajsa Warg), kokboksförfattarinna (1703—69). Hennes högt skattade »Hielpreda i hushållningen för unga fruentimber» utgavs 1755 (många uppl.; »Ur Kajsa Wargs kok-bok», 1916). Därifrån uttrycket »Man tager», sa’ Kajsa Warg, »om man så hava kan». D-e. Va'rgas, L u i s de, spansk målare (1502— Varg, O anis lupus. 68) . Studerade i Italien och blev i Sevilla en av de främsta representanterna för Rafaels riktning. I Sevillas katedral finnas altartavlan »Jesu födelse» (1555) o. a. verk av V. Han var även framstående porträttmålare. E. L-k. Vargen (lat. Lu'pus), astron., stjärnbild på s. himlen, belägen mellan 14,2 tim. och 16,o tim. rektascension och 26° och 55° n. deklination. V., vars ljusaste stjärna, /?, är av storleken 2«>8i (a är av storleken 2™89), innehåller 66 stjärnor ljusare än 6™oo. K. Lmk. Wa'rgentin, Per Wilhelm, statistiker och astronom (1717—83). Blev fil. mag. i Uppsala 1743 och adjunkt där 1748 samt var från 1749 Vet.-akad :s sekr. Biträdde som kommit-terad (från 1750) vid upprättandet av de första generaltabellerna över befolkningen och var den drivande kraften i tabellverket. Tillkomsten 1756 av Kommissionen över tabellverket (se Statistiska tabellkommissionen), världens äldsta statistiska ämbetsverk, var en följd främst av W:s nit och framsynthet. W. lyckades bryta mot det rådande hemlighetsmakeriet inom statistiken och publicerade i Vet.-akad:s Handl. flera på tabellverket grundade avh. Främst genom en tysk uppl. av nämnda handl. riktades utlandets uppmärksamhet på tabellverkets vetenskapliga resultat. Flera av dessa W :s arbeten, t. ex. »Anmärkningar om nyttan af årliga förtekningar på födda och döda i et Land» (1754), blevo av banbrytande betydelse för internationell befolkningsstatistik (se Statistik, sp. 371). Märkliga voro även hans dödlighets- och livslängdstabeller. W. behandlade även ett stort antal frågor inom geofysiken, meteorologien och astronomien. Bland hans astronomiska insatser äro hans undersökningar över Jupiters månar de märkligaste. Dessa ha jämväl i nyare tid kommit till användning vid Simpsons och de Sitters beräkningar av dessa himlakroppars banor. Själv utförde W. viktiga och av samtiden högt uppskattade förbättringar av tabellerna för dessa månar. W. observerade Merkuripassagen 1853 och Venuspassagerna 1761 och 1769 samt utförde ett stort antal andra observationsarbeten, bland vilka särskilt må nämnas bestämningen av sol- och XX. 3