73 Warming—Varmluftsbad 74 Warming, Jens Christian Jesper-s e n, dansk nationalekonom (f. 1873), son till J. E. B. W. Blev cand. polit. 1901, var docent vid Landbohöjskolen 1901—06, kontorchef i statistiska departementet 1904—19 och docent 1906—19. Sedan 191« är W. prof. Ilan har skrivit bl. a. »Haandbog i Danmarks statistik» (1913) och »Danmarks erhvervs- og samfundsliv» (1930). Han deltar i den offentliga diskussionen från kristlig-social ståndpunkt. P. E-t. Warming, Johannes Eugenius B ü-1 o w, dansk botanist (1841—1924). Vistades 1863—66 hos sin berömde landsman P. V. Lund (se d. o.) i Lagoa Santa, Brasilien, blev docent i Köpenhamn 1873, var prof, vid Stockholms högskola 1883—86 och vid Köpenhamns univ. 1886 (1885)—1911. W. var en av våra dagars mångsidigaste botanister. Skarpsinnig morfolog (»Er koppen hos vortemælken (Eu-phorbia L.) en blomst eller en blomsterstånd?», gradualavh., 1871, »Forgreningsfor- hold hos fanerogamerne», 1872, »Die Blüthe der Compositen», 1876, m. m.), kom W. snart in på tillpassningsfrägor, särskilt livsformsproble-met, som sysselsatte honom till hans död; bland hithörande arbeten äro »Om skudbyg-ning, övervintring og foryngelse» (i »Naturhistorisk förenings festskrift», 1884), »Ha-lofyt-studier» (1897), »Om planterigets livsformer» (1908), »Om jordudlöbere» (1918), »öko-logiens grundformer» (1923) m. m. De stora brasilianska samlingarna beskrevo W. och hans medarbetare i »Symbolae ad floram Brasiliae centralis cognoscendam» (40 avh., 1867—93). Grundläggande för kunskapen om den ytterst egendomliga familjen Podostemaceae är »Familien Podostemaceæ» (6 dir, 1881—1901). W. inlade även stor förtjänst om embryologiens utveckling, ss. i »De 1’ovule» (i Annales des Sciences Naturelles, 6, 1878), »Planteægget og dets enkelte deles rette homologier» (i Bot. Tidsskr. 1879) och »Observations sur la valeur systématique de 1’ovule» (i »Mindeskrift i anledning af hundredaaret for Japetus Steen-strups födsel», 1913). 1884 bereste W. Västgrönland och 1885 Finnmarken och lämnade talrika bidrag till kännedomen om po-larväxternas biologi; en samling avh. utgavs på engelska 1908—20 i Meddelelser om Grönland. Med det nu klassiska arbetet »Om Grönlands vegetation» (1888) framträdde W. som växtgeograf; 1892 följde »Lagoa Santa, et bidrag til den biologiske plantegeografi», alltjämt enastående som monogr. över ett tropiskt område. Genom ytterligare resor, bl. a. till Västindien och Venezuela (1891— 92), lärde W. känna talrika vegetationstyper, och hans »Plantesamfund» (1895; flera uppl., övers, och bearb.) inledde en ny epok, den ekologiska växtgeografiens. Danmarks vegetation skildrade W. allmänfattligt i »Dansk plantevækst» (3 dir, 1906—19). — W. var den borne ledaren; hans polemiska natur invecklade honom ofta i stridigheter, men som lärare var han oförliknelig; han utövade genom sina utmärkta handböcker ett avgörande inflytande. Av dessa, som utgått i flera uppl., övers, och bearb., må jämte hans växtgeografiska lärobok nämnas »Haandbog i den systematiske botanik» (1879), »Fröplanterne» (1912), »Den al-mindelige botanik» (1880), »Plantelivet» (1900) samt »Nedstamningslæren» (1915; W. var la-marckian). Led. av sv. Vet.-akad. 1885, erhöll W. 1922 dess stora Linnémedalj i guld. C. S-g. Varming, Kristoffer Nyrop, dansk arkitekt (f. 1865). Blev kungl. byggnadsinspektör 1923 och var led. av akademirådet 1925—31. V. tillhör liksom morbrodern Martin Nyrop Holmska skolan. Viktigast av hans byggnader äro Landbohöjskolens serumlabora-torium, hospitalet vid Nyköbing (Själland), Landsretsbyggnaden i Viborg och flera universitetsinstitutioner. P. E-t. Varmluftmaskin (Kalorikmaskin), kraftmaskin, vid vilken luft brukas för att förvandla värme till arbete. Luften komprimeras i kallt tillstånd, upphettas och får sedan utvidga sig, varvid den förrättar mekaniskt arbete och därunder avkyles. Det var först sedan John Ericsson (se d. o.) 1833 började närmare sysselsätta sig med konstruktionen av dylika maskiner, som dessa fingo praktisk betydelse. Till en början försökte han ersätta ånga med luft i stora maskiner, men dessa försök misslyckades. Mera framgång hade hans bemödanden att konstruera v. för smärre kraftbehov, till 1 el. högst 2 hkr, och sålunda skaffa den mindre industrien och lantbruket en passande kraftmaskin. Flera andra byggde sedan dylika maskiner. Jämförd med 1800-talets små ångmaskiner, arbetade v. mellan ganska vida temperaturgränser, varigenom en god verkningsgrad uppnåddes. Däremot arbetade den inom trånga tryckgränser, vanl. mellan 3 och 1 atm. absolut tryck, varför maskinen blev mycket stor i förhållande till den effekt den utvecklade. Sedan förbränningsmotorn uppfunnits, har v. mist all praktisk betydelse. Den användes numera endast på laboratorier; som bränsle nyttjas lysgas, förbränd i en bunsenbrännare. E.H-ck.* Varmluftsbad, en badform, i vilken kroppen uppvärmes och bringas i svettning genom att omslutas av upphettad luft. I vår tid äro de s. k. romersk-turkiska baden den mest förekommande typen av allmänna v. (bastubaden äro ångbad). Ju varmare och torrare v. är, dess lättare och rikligare sker transpirationen; ju fuktigare v. är, dess besvärligare och sparsammare sker den egentliga utdunst-ningen, ehuru den flytande svetten synes ymnig. I det heta mättade ångbadet kan transpirationen alldeles hämmas. I ett mycket torrt v. kan man för en kort stund fördraga en värme av ända till 150° C, i ett mättat ångbad knappast 45°. V. nyttjas dels som kraftigt svettdrivande medel, dels som förberedelse till ett kallbad. Som medicinskt bad har det allmänna v. numera ej stor användning. Däremot nyttjas mycket lokalt v. i form av glödljusbad (»värmelådor») vid många slags reumatiska sjukdomar, enbart el. som förberedelse till massage och rörelsebehandling. Den lokala varmluftsbehandlingen infördes omkr. sekelskiftet av Tallerman och Bier. Jfr Romerska bad. G. Kr.