Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Varukunskap—Varumärkesregistrering
89
affärer) ha tillkommit på senare år, vilka
grunda sin starka frammarsch på delvis
samma principer för driftsekonomi. De bjuda
emellertid sin kundkrets betydligt mindre
fördelar i form av kompletta sorteringar,
hemsändning av paket, ombyte, kredit o. s. v.,
varför de kunna sälja sina standardiserade
varor billigare, vilket fört med sig en relativ
tillbakagång för v. I U. S. A. ha dessa
kedje-och basaraffärer fått en så kraftig
utbredning, att v. tvingats till samarbete
sinsemellan (gemensamma inköp och utbyte av
organisatoriska erfarenheter). Sådant samarbete
förekommer även sedan några år mellan ett
antal europeiska v. i olika länder. — Första
ansatsen till v. gjordes i Frankrike, där de
tidigast kommo till någon större utveckling.
Äldst av de bestående franska v. är Au Bon
Marché i Paris, som grundades 1852. Andra
v. grundades på 1860- och 1870-talet i
England odj U. S. A. och något senare i
Tyskland. Sveriges första större v. är a.-b.
Nordiska kompaniet (se d. o.), gr. 1902. K. II. A.
Varukunskap el. Varukännedom,
läran om handelsvarorna med avseende på deras
ursprung, framställning, egenskaper,
kännetecken och förfalskningar, handelsformer,
förvaring, förpackning m. m. V. framträder som
självständig disciplin med J. Beckmans
»Vor-bereitung zur Warenkunde» (1795—1800).
Sedermera har den allmänna v., som särskilt
utvecklats genom användningen av
mikroskopiska och kemiska undersökningsmetoder,
utvidgats till att omfatta även halvfabrikat och
vissa helfabrikat. — Litt.: O. L. Erdmann,
Chr. R. König m. fl., »Grundriss der
allge-meinen Warenkunde» (1833; 17:e—19:e uppl.
1925); C. Kjellin, »Illustrerat varulexikon för
handel och industri» (1927); K. Sondén,
»Allmän varukunskap» (5:e uppl. 1926); T.
Låft-man, »Varukunskap» (1917); K. TIassack och
J. Kojetinsky, »Lehrbuch der Warenkunde»
(12 :e uppl. 1925) och »Warenkunde» (2 bd,
5:e uppl. 1927). Å. W:son M. (K. II. A.)
Varulv, enl. folktron en man, som frivilligt
el. genom magiskt tvång stundom förvandlas
till varg. Varulvtron, till vilken även bör
hänföras tron på förvandling till andra rovdjur,
ss. björn, lejon, tiger och hyena, träffas hos de
flesta folk och beror på att man lätt
misstänkt rovdjur, som man ej rått på, för att
vara förvandlade människor, en misstanke,
som också lätt anknytes till illa sedda
grannar. Tron på v. har även närts av den
med personlighetsklyvning vid sinnessjukdom
stundom förbundna vanföreställningen hos
den sjuke, att han själv blivit varg med en
sådans blodtörst. Jfr Häxeriprocesser
och Lykantropi. C. W. v. S.
Varumärke, i vidsträcktaste betydelse dels
märke el. stämpel, som av offentlig
myndighet åsättes varor såsom bevis om dessas
beskaffenhet eller ursprung eller annat
förhållande, dels näringsidkares beteckning för att
utmärka, att varor härröra från honom.
Märken av förstnämnda slag ha nu ej så stor
betydelse och användning som förr. Intill 1863
gällde i Sverige, att alla varor, som infördes
från utlandet, skulle åsättas en särskild
tullstämpel. För inhemska varor har i
Sverige funnits besiktnings- och stämplingstvång
i stor utsträckning. Så länge hallrätterna
äg
90
de bestånd (till 1846), företogs vid dessa
hall-stämpling (se d. o.) av varor. Tvånget att
åsätta inom landet tillverkade varor svensk
tillverkningsstämpel upphävdes genom
k. kung. 13 juni 1862 utom för spelkort (jfr
K o rtstäm pli ngsa vgif t), fabrikanten dock
obetaget att å sina varor anbringa egna
stämplar el. märken.
Vanl. förstås med v. endast märken, hörande
till det senare av de ovan angivna slagen.
Dylikt märke kan en tillverkare enl. lag vara
skyldig att åsätta sina produkter. I 1720 års
skråordning samt senare skråförfattningar och
hallordningar funnos bestämmelser, enl. vilka
på varor tillverkarens namn eller märke skulle
finnas utsatt; f. n. gälla dylika föreskrifter
i fråga om kontrollstämpling (se d. o.) av
vissa metallarbeten. Inom järnhanteringen
har märkningstvång rått ända sedan
landskapslagarnas tid. Under 1600- och 1700-talet
var allt järn, som fördes från järnverken,
underkastat besiktning av s. k. järnvräkare
(se Järnvåg). Enl. nu gällande k. f. 28
mars 1884 föreskrives, att verkstad för tillv.
av tackjärn, stål el. annan grövre
järnförädling skall ha minst en såsom v. registrerad
stämpel och att verkstadens tillverkningar
skola förses med sådan stämpel.
Märkning av varor kan, även om den ej är
obligatorisk, ha stor betydelse för
näringsidkaren. I den mån ett märke tillvinner sig
förtroende såsom utmärkande god vara, utgör
märkets användning ett medel att öka
allmänhetens köplust i fråga om varor, för vilka
märket begagnas. I många länder kan rättslig
påföljd ådömas den, vilken genom att för sina
varor använda ett märke, som är förvillande
likt ett av annan tidigare inarbetat,
framkallar fara för förväxling med dennes varor.
Dessutom finnes i alla kulturländer för v.,
som uppfylla vissa fordringar, ett särskilt
skydd, som vinnes genom registrering (se
Varumärkesregistrering). I
modern lagstiftning är dylikt skydd berett för
såväl fabriks- som handelsmärken.
Personnamn och firmor kunna betecknas
såsom en särskild art av v. och äro i sådan
egenskap i Sverige och i allm. även utomlands
utan registrering skyddade mot missbruk;
namnet på en persons fasta egendom kan
såsom v. i skyddsavseende vara jämställt
med hans personnamn, vilket är fallet i
Sverige. Jfr följ. art. A. II-rot.
Varumärkesregistrering, i modern
lagstiftning ett medel, varigenom en näringsidkare
kan försäkra sig om att ej annan än han
får såsom beteckning på varor använda ett
visst eller väsentligen samma märke. I vissa
stater avgöres företrädesrätten till ett märke
efter tidpunkten för märkets tagande i bruk.
I andra är utslagsgivande vem som först
söker registrering; i flera länder intager
lagstiftningen en förmedlande ståndpunkt, t. ex.
så, att registrering, som oklandrad består viss
tid, kan skapa en verklig rätt till märket.
I allm. måste vid ansökan om v. uppges vissa
varor, för vilka märket är avsett. I vissa
länder registreras märke oavsett likhet med
förut registrerat sådant; det får då vid
domstol avgöras vilken av flera kolliderande
registreringar, som är giltig. I andra länder
åter har registreringsmyndigheten att tillse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
