Varukunskap—Varumärkesregistrering 89 affärer) ha tillkommit på senare år, vilka grunda sin starka frammarsch på delvis samma principer för driftsekonomi. De bjuda emellertid sin kundkrets betydligt mindre fördelar i form av kompletta sorteringar, hemsändning av paket, ombyte, kredit o. s. v., varför de kunna sälja sina standardiserade varor billigare, vilket fört med sig en relativ tillbakagång för v. I U. S. A. ha dessa kedje-och basaraffärer fått en så kraftig utbredning, att v. tvingats till samarbete sinsemellan (gemensamma inköp och utbyte av organisatoriska erfarenheter). Sådant samarbete förekommer även sedan några år mellan ett antal europeiska v. i olika länder. — Första ansatsen till v. gjordes i Frankrike, där de tidigast kommo till någon större utveckling. Äldst av de bestående franska v. är Au Bon Marché i Paris, som grundades 1852. Andra v. grundades på 1860- och 1870-talet i England odj U. S. A. och något senare i Tyskland. Sveriges första större v. är a.-b. Nordiska kompaniet (se d. o.), gr. 1902. K. II. A. Varukunskap el. Varukännedom, läran om handelsvarorna med avseende på deras ursprung, framställning, egenskaper, kännetecken och förfalskningar, handelsformer, förvaring, förpackning m. m. V. framträder som självständig disciplin med J. Beckmans »Vor-bereitung zur Warenkunde» (1795—1800). Sedermera har den allmänna v., som särskilt utvecklats genom användningen av mikroskopiska och kemiska undersökningsmetoder, utvidgats till att omfatta även halvfabrikat och vissa helfabrikat. — Litt.: O. L. Erdmann, Chr. R. König m. fl., »Grundriss der allge-meinen Warenkunde» (1833; 17:e—19:e uppl. 1925); C. Kjellin, »Illustrerat varulexikon för handel och industri» (1927); K. Sondén, »Allmän varukunskap» (5:e uppl. 1926); T. Låft-man, »Varukunskap» (1917); K. TIassack och J. Kojetinsky, »Lehrbuch der Warenkunde» (12 :e uppl. 1925) och »Warenkunde» (2 bd, 5:e uppl. 1927). Å. W:son M. (K. II. A.) Varulv, enl. folktron en man, som frivilligt el. genom magiskt tvång stundom förvandlas till varg. Varulvtron, till vilken även bör hänföras tron på förvandling till andra rovdjur, ss. björn, lejon, tiger och hyena, träffas hos de flesta folk och beror på att man lätt misstänkt rovdjur, som man ej rått på, för att vara förvandlade människor, en misstanke, som också lätt anknytes till illa sedda grannar. Tron på v. har även närts av den med personlighetsklyvning vid sinnessjukdom stundom förbundna vanföreställningen hos den sjuke, att han själv blivit varg med en sådans blodtörst. Jfr Häxeriprocesser och Lykantropi. C. W. v. S. Varumärke, i vidsträcktaste betydelse dels märke el. stämpel, som av offentlig myndighet åsättes varor såsom bevis om dessas beskaffenhet eller ursprung eller annat förhållande, dels näringsidkares beteckning för att utmärka, att varor härröra från honom. Märken av förstnämnda slag ha nu ej så stor betydelse och användning som förr. Intill 1863 gällde i Sverige, att alla varor, som infördes från utlandet, skulle åsättas en särskild tullstämpel. För inhemska varor har i Sverige funnits besiktnings- och stämplingstvång i stor utsträckning. Så länge hallrätterna äg 90 de bestånd (till 1846), företogs vid dessa hall-stämpling (se d. o.) av varor. Tvånget att åsätta inom landet tillverkade varor svensk tillverkningsstämpel upphävdes genom k. kung. 13 juni 1862 utom för spelkort (jfr K o rtstäm pli ngsa vgif t), fabrikanten dock obetaget att å sina varor anbringa egna stämplar el. märken. Vanl. förstås med v. endast märken, hörande till det senare av de ovan angivna slagen. Dylikt märke kan en tillverkare enl. lag vara skyldig att åsätta sina produkter. I 1720 års skråordning samt senare skråförfattningar och hallordningar funnos bestämmelser, enl. vilka på varor tillverkarens namn eller märke skulle finnas utsatt; f. n. gälla dylika föreskrifter i fråga om kontrollstämpling (se d. o.) av vissa metallarbeten. Inom järnhanteringen har märkningstvång rått ända sedan landskapslagarnas tid. Under 1600- och 1700-talet var allt järn, som fördes från järnverken, underkastat besiktning av s. k. järnvräkare (se Järnvåg). Enl. nu gällande k. f. 28 mars 1884 föreskrives, att verkstad för tillv. av tackjärn, stål el. annan grövre järnförädling skall ha minst en såsom v. registrerad stämpel och att verkstadens tillverkningar skola förses med sådan stämpel. Märkning av varor kan, även om den ej är obligatorisk, ha stor betydelse för näringsidkaren. I den mån ett märke tillvinner sig förtroende såsom utmärkande god vara, utgör märkets användning ett medel att öka allmänhetens köplust i fråga om varor, för vilka märket begagnas. I många länder kan rättslig påföljd ådömas den, vilken genom att för sina varor använda ett märke, som är förvillande likt ett av annan tidigare inarbetat, framkallar fara för förväxling med dennes varor. Dessutom finnes i alla kulturländer för v., som uppfylla vissa fordringar, ett särskilt skydd, som vinnes genom registrering (se Varumärkesregistrering). I modern lagstiftning är dylikt skydd berett för såväl fabriks- som handelsmärken. Personnamn och firmor kunna betecknas såsom en särskild art av v. och äro i sådan egenskap i Sverige och i allm. även utomlands utan registrering skyddade mot missbruk; namnet på en persons fasta egendom kan såsom v. i skyddsavseende vara jämställt med hans personnamn, vilket är fallet i Sverige. Jfr följ. art. A. II-rot. Varumärkesregistrering, i modern lagstiftning ett medel, varigenom en näringsidkare kan försäkra sig om att ej annan än han får såsom beteckning på varor använda ett visst eller väsentligen samma märke. I vissa stater avgöres företrädesrätten till ett märke efter tidpunkten för märkets tagande i bruk. I andra är utslagsgivande vem som först söker registrering; i flera länder intager lagstiftningen en förmedlande ståndpunkt, t. ex. så, att registrering, som oklandrad består viss tid, kan skapa en verklig rätt till märket. I allm. måste vid ansökan om v. uppges vissa varor, för vilka märket är avsett. I vissa länder registreras märke oavsett likhet med förut registrerat sådant; det får då vid domstol avgöras vilken av flera kolliderande registreringar, som är giltig. I andra länder åter har registreringsmyndigheten att tillse,