117 Vaskulär—Vass 118 ningen utföres antingen för hand med vaskfat — en rund, flat panna av järnplåt — el. vagga el. med tillhjälp av mekaniska anordningar. Se vidare Guld, sp. 1242 f. — Hand-vaskning begagnades förr vid gruvorna. Den på ett lutande plan upplagda syltan (se d. o.) rensköljdes med vatten, varefter malmbitarna urplockades. E. S. B. Vaskulär, med., som har avseende på blodkärlen. Vask verk, enklare anrikningsverk. Wa'smann, E r i c h, tysk-holländsk entomolog, djurpsykolog (1859—1931), lärare vid jesuitkollegiet i Valkenburg, Holland. W. undersökte myrornas och termiternas samliv, särskilt med hänsyn till s. k. myr-och termitgäster, och sökte bringa den moderna naturforskningens resultat i samklang med kristen världsåskådning. Skr.: »Möderne Biologie» (1904), »Instinkt und Intelligenz im Tierreich» (1905), »Das Gesellschaftsleben der Ameisen» (1915), »Die Ameisenmimikry» (1925). T. P. Wa'smann, Friedrich, tysk målare (1805 —§6). Var verksam bl. a. i Rom, där han påverkades av Overbeck. W. målade porträtt, karaktärsfigurer, interiörer och landskap i en sakligt och noggrant redogörande verklighets-stil. W. förebådar som figurmålare Leibl, som landskapsmålare friluftsmåleriet. W:s dagbok utgavs 1915. (E. L-k.) Vasmer [fa'smor], Max, tysk slavist (f. i Petersburg 1886), prof, i Saratov 1916, i Dor-pat 1918, i Leipzig 1921, i Berlin 1925. V. har inom slavistiken gjort märkliga insatser och blev bemärkt redan genom »Greko-slavjan-skie etjudy» (Grekisk-slaviska studier; 3 bd, 1906—09). I Zeitschrift für Slavische Philo-logie (1924 ff.) har han skapat ett viktigt organ för slavistisk forskning, och jämte R. Trautmann (se d. o.) utger han den förnämliga serien Grundriss der Slavischen Philologie und Kulturgeschichte (hittills 11 bd, 1925 ff.). I »Wikingerspuren in Russland» (i Sitzungs-berichte der Preussischen Akademie der Wis-senschaften 1931) behandlar V. nordiska ortnamn på ryskt område. C. T-t. Vasmåleri, se V a s. Vasogèn, en gulbrun, tjockflytande vätska, som fås ur samma material som vaselin (se d. o.) och uppges bestå av flytande vaselin-kolväten, som partiellt oxiderats genom upphettning med syrgas under stegrat tryck. V. bildar lätt emulsion vid utröring med vatten. Det brukas bl. a. som lösningsmedel för jod, salicylsyra m. m. till ingnidning på huden. Jodvasogen ges även invärtes i st. f. jodkalium. C. G. S. Vasomotöriska nerver, Kärlnerver, reglera spänningstillståndet i blodkärlens väggar. Kroppens blodkärl, såväl puls- som blodådror, äro försedda med nerver, som åstadkomma en sammandragning av deras lumen (v a-sokonstriktoriska nerver). Man anser, att särskilda nervtrådar förmedla en utvidgning av kärlväggarna (vasodilata-toriska nerver), även om oklarhet fortfarande råder om dessa senare. Utvidgning av blodkärlen sker säkerligen i stor utsträckning endast genom hämning av de vasokon-striktoriska nerverna. Senare tiders förfinade histologiska studier och otaliga fysiologiska experiment ha visat, att alla kroppens blodkärl äro försedda med v., även i de inre organen, ss. lungor och hjärna. De spela en viktig roll för blodförsörjningen och därmed för organens funktion. Stegrad funktion i ett organ förorsakar i allm. en utvidgning av blodkärlen med ökad blodtillförsel. V. ha stor betydelse för reglering av blodtrycket (se Blodomlopp, sp. 544) och cirkulationen i dess helhet. De deltaga intimt i livsprocesserna. Blygselns rodnad och fruktans blekhet äro betingade av v. Det torde icke finnas något blodkärl i kroppen, inte ens en kapillär, vars funktion ej regleras genom v. De höra till det vegetativa eller sympatiska nervsystemet (se d. o.) och utgå från den sympatiska gränssträngen. De ha sitt centrala nervösa centrum i förlängda märgen (se Hjärna, sp. 1104). Utifrån kommande irritament påverka v. Avkylning av huden leder till sammandragning och uppvärmning till utvidgning av blodkärlen. Man begagnar detta förhållande för behandling av sjukdomar (t. ex. varm gröt över gallblåsan vid gallsten, isblåsa över blindtarmen vid inflammationer). Retningstillstånd i v. kunna förorsaka kramptillstånd i blodkärlen med otillräcklig blodtillförsel, vanligen förekommande i händer el. fötter. Lättare sådana te sig som en utpräglad blekhet i enstaka fingrar (»likfingrar»). 1 svårare fall uppstår kallbrand el. gangrän, s. k. Raynauds sjukdom, även förbunden med atrofi (se d. o.) av andra vävnader (skelettet). Ibland leda sjukdomar i v. till smärtsamma kärlutvidgningar (erytromelalgi) el. till periodiska svullnader (Quinkes ödem). Dessa sjukdomar kunna behandlas genom operativt avlägsnande av v. i kärlstammarna (sympatektomi). Efter en sådan operation häves kärlkrampen och efter-följes av en kärlutvidgning med ökad blodtillförsel, varefter såren läkas. Dessa operationer ha även fått betydelse för botandet av vissa ledsjukdomar (envis kronisk ledgångsreumatism) och svåra benbrott med obenägenhet för läkning. S. I-r. Vass, B 1 a d v a s s, Phragmltes commünis, ett ända till 4 m högt, bladrikt gräs (det största i svenska floran) med flerblommiga, borstlösa småax i stor, yvig vippa. Bladen äro 2—3 cm breda, blågröna, vippan är före blomningen brunviolett men blir sedan silverglän-sande därigenom, att de vita håren i småaxen då träda i dagen. V. växer i nästan hela Sverige i grunda sjöar, diken o. dyl., företrädesvis där bottnen är dyig, och förökar sig starkt medelst sina långa, underjordiska utlöpare. Skör- Vass, Phragmites communis.