Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Vattenådror—Watts, G. F.
160
Större vattenödla, Triton palustris.
Vattenådror, se Ä d r o r.
Vattenånga, vatten i gasformigt tillstånd.
V. bildas ur flytande vatten antingen genom
avdunstning el. kokning samt ur is direkt
genom avdunstning. I alla dessa fall förbrukas
vid ångbildningen värme, som därvid skenbart
försvinner el. blir latent (se L a t e n t v ä
r-m e). Om mättad ångas egenskaper se
Kritisk temperatur. Omättad el.
överhettad ånga vid konstant volym ökar i tryck
vid ökning av temp. ung. som en gas, alltså
långsammare än mättad ånga. Om v:s
användning som drivkraft vid arbetsmaskiner
se Ångmaskin, Ångpanna och
Ång-turbin. Om luftens halt av v. se F u
k-t i g h e t. J. T.
Vattenödlor, Triton (Mo’lge), släkte bland
stjärtgroddjuren (se d. o.), utmärkt av från
sidorna hoptryckt svans, som under
parnings-tiden är omgiven av en fensöm, vilken
särskilt hos hanarna fortsättes av en kam längs
ryggen. Av de kända 23 arterna från n.
halvklotet leva två i Sverige. Större
vattenödlan, T. palustris (Molge cristata),
har kornig hud och är ovan grönsvart, under
rödgul; längd 13—17 cm. Hanens ryggkam
är skild från svansens ryggfena. Denna art
är allmän i s. och mell. Sverige upp till
Dalarna, sedan sparsamt förekommande. Under
våren och försommaren lever den i. vatten.
Honan fäster äggen ett och ett vid
vattenväxter. Mindre vattenödlan, T.
vul-garis (Molge vulgär is), har slät hud och är
ovan olivbrun, under rödgul. Hanens
hudkam sträcker sig obruten till stjärtspetsen.
Den går längre norrut än föreg. art, med
vilken den överensstämmer i levnadssätt. T. P.
Vattenöverdomstol, överdomstol i
vattenmål, är Svea hovrätt, som vid utövandet av
sin verksamhet som v. består av ordf, å en
av hovrättens divisioner som ordf., tre
andra led. i hovrätten samt en led. i
Kammarkollegium. Hovrättens sammansättning kan
dock vara den vanliga vid vissa enklare
ärenden, som icke avse målens avgörande
(vattenlagen kap. 11 § 16). B. H. D.*
Vattholma, stations- och brukssamhälle i
Lena socken, Uppsala län, vid S. J. (Uppsala—
Gävle) och Vendelsåns utbyggda avloppsfall
till Fyrisån; omkr. 800 inv. (1933).
Industri
anläggningarna lyda under Salsta (se d. o.). —
V. omtalas 1316, tillhörde under Gustav Vasas
tid kronan (stångjärnssmide) och blev sedan,
i Bielke- och Braheätternas ägo, ett av
Upplands största järnbruk, nedlagt 1905.
Wattimme, se Elektriska
mätinstrument.
Vattkoppor, med., se Koppor, sp. 1204.
Wattle [coåtl], se Black w at 11 e.
Vattnens drottning, bot., se
Näckrosväxter, sp. 57.
Vattnets blomning är en populär benämning
på den företeelsen, att vatten i sjöar och
dammar under vissa tider på sommaren grumlas
och färgas genom en mängd i vattnet levande,
fritt svävande organismer (plankton), som i
ytan t. o. m. kunna flyta ihop och bilda
sammanhängande hinnor. Även frömjöl från
barrträd kan under blomningstiden på
vattendrag stundom bilda tunna svavelgula
hinnor, s. k. svavelregn. Den egentliga
vattenblomningen är att beteckna som en
massproduktion av planktonalger, mest blågröna
alger (Cyanophyceae) av olika släkten. Vanligast
äro Anabaena, Oscillatoria och Aphanizomenon,
varav arten A. flos aquae är mycket allmän i
Sveriges näringsrika (eutrofa) sjöar. När
planktonalgerna dö, kunna deras algfärgämnen
(se d. o.) diffundera ut i vattnet och orsaka
dess färgning, vanligast i blått. V. kan orsaka
stora besvärligheter för vattenverk såväl
genom färgningarna som genom försvårade
filt-rationsmöjligheter. Även fiskdöd och
krea-tursförgiftning kunna bli en följd av ymnig
v. Sannolikt överleva vattenblomalgerna de
för dem ogynnsamma perioderna som sporer,
vilka sjunka till bottnen för att sedan under
gynnsamma förhållanden gro och åter flyta
upp som planktonorganismer.
Även från varmare hav känner man
likartad, tidvis uppträdande massproduktion av
blågröna planktonalger (se Plankton, sp.
1069). N. S-s.
Vattpass, se Vattenpass.
Wattrang, Anna Maria, se E h r e
n-s t r a h 1, sp. 426.
Wattrang, Gustaf, amiral (omkr. 1650—
1716). Tillhörde en 1654 (och 1673) adlad
släkt, blev viceamiral 1709 och 1710 chef för
den eskader, som skulle undsätta det av
ryssarna belägrade Viborg, vilket dock icke
lyckades. Jan. 1712 ledde W. den expedition, som
undsatte Wismar. Utnämnd till amiral, erhöll
han befälet över den i dec. 1712 i Karlskrona
utrustade flottan, med vilken han tre gånger
gick till sjöss för att söka undsätta Stenbocks
armé i Tyskland, dock utan att lyckas nå
Rügen. 1714 förde W. befälet över den flotta,
som vid Hangöudd skulle bevaka ryssarna.
Om utgången se Ehrenschiöld, N. ö-g.
Vattrat tyg, se Moaré.
Watts [coåts], GeorgeFrederick,
engelsk målare och skulptör (1817—1904). Vann
1843 vid tävlan om målningar för
parlaments-huset i London pris för »Alfred den store och
hans män hindra danskarnas landstigning i
England». 1844 reste W. till Italien, där han
påverkades av högrenässansens mästare. Han
målade bl. a. en fresk i Medicéernas villa i
Carreggi nära Florens. 1847 återvände han
till London och målade några fresker, »S:t
Göran och draken» (1853; för parlamentshuset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
