159 Vattenådror—Watts, G. F. 160 Större vattenödla, Triton palustris. Vattenådror, se Ä d r o r. Vattenånga, vatten i gasformigt tillstånd. V. bildas ur flytande vatten antingen genom avdunstning el. kokning samt ur is direkt genom avdunstning. I alla dessa fall förbrukas vid ångbildningen värme, som därvid skenbart försvinner el. blir latent (se L a t e n t v ä r-m e). Om mättad ångas egenskaper se Kritisk temperatur. Omättad el. överhettad ånga vid konstant volym ökar i tryck vid ökning av temp. ung. som en gas, alltså långsammare än mättad ånga. Om v:s användning som drivkraft vid arbetsmaskiner se Ångmaskin, Ångpanna och Ång-turbin. Om luftens halt av v. se F u k-t i g h e t. J. T. Vattenödlor, Triton (Mo'lge), släkte bland stjärtgroddjuren (se d. o.), utmärkt av från sidorna hoptryckt svans, som under parnings-tiden är omgiven av en fensöm, vilken särskilt hos hanarna fortsättes av en kam längs ryggen. Av de kända 23 arterna från n. halvklotet leva två i Sverige. Större vattenödlan, T. palustris (Molge cristata), har kornig hud och är ovan grönsvart, under rödgul; längd 13—17 cm. Hanens ryggkam är skild från svansens ryggfena. Denna art är allmän i s. och mell. Sverige upp till Dalarna, sedan sparsamt förekommande. Under våren och försommaren lever den i. vatten. Honan fäster äggen ett och ett vid vattenväxter. Mindre vattenödlan, T. vul-garis (Molge vulgär is), har slät hud och är ovan olivbrun, under rödgul. Hanens hudkam sträcker sig obruten till stjärtspetsen. Den går längre norrut än föreg. art, med vilken den överensstämmer i levnadssätt. T. P. Vattenöverdomstol, överdomstol i vattenmål, är Svea hovrätt, som vid utövandet av sin verksamhet som v. består av ordf, å en av hovrättens divisioner som ordf., tre andra led. i hovrätten samt en led. i Kammarkollegium. Hovrättens sammansättning kan dock vara den vanliga vid vissa enklare ärenden, som icke avse målens avgörande (vattenlagen kap. 11 § 16). B. H. D.* Vattholma, stations- och brukssamhälle i Lena socken, Uppsala län, vid S. J. (Uppsala— Gävle) och Vendelsåns utbyggda avloppsfall till Fyrisån; omkr. 800 inv. (1933). Industri anläggningarna lyda under Salsta (se d. o.). — V. omtalas 1316, tillhörde under Gustav Vasas tid kronan (stångjärnssmide) och blev sedan, i Bielke- och Braheätternas ägo, ett av Upplands största järnbruk, nedlagt 1905. Wattimme, se Elektriska mätinstrument. Vattkoppor, med., se Koppor, sp. 1204. Wattle [coåtl], se Black w at 11 e. Vattnens drottning, bot., se Näckrosväxter, sp. 57. Vattnets blomning är en populär benämning på den företeelsen, att vatten i sjöar och dammar under vissa tider på sommaren grumlas och färgas genom en mängd i vattnet levande, fritt svävande organismer (plankton), som i ytan t. o. m. kunna flyta ihop och bilda sammanhängande hinnor. Även frömjöl från barrträd kan under blomningstiden på vattendrag stundom bilda tunna svavelgula hinnor, s. k. svavelregn. Den egentliga vattenblomningen är att beteckna som en massproduktion av planktonalger, mest blågröna alger (Cyanophyceae) av olika släkten. Vanligast äro Anabaena, Oscillatoria och Aphanizomenon, varav arten A. flos aquae är mycket allmän i Sveriges näringsrika (eutrofa) sjöar. När planktonalgerna dö, kunna deras algfärgämnen (se d. o.) diffundera ut i vattnet och orsaka dess färgning, vanligast i blått. V. kan orsaka stora besvärligheter för vattenverk såväl genom färgningarna som genom försvårade filt-rationsmöjligheter. Även fiskdöd och krea-tursförgiftning kunna bli en följd av ymnig v. Sannolikt överleva vattenblomalgerna de för dem ogynnsamma perioderna som sporer, vilka sjunka till bottnen för att sedan under gynnsamma förhållanden gro och åter flyta upp som planktonorganismer. Även från varmare hav känner man likartad, tidvis uppträdande massproduktion av blågröna planktonalger (se Plankton, sp. 1069). N. S-s. Vattpass, se Vattenpass. Wattrang, Anna Maria, se E h r e n-s t r a h 1, sp. 426. Wattrang, Gustaf, amiral (omkr. 1650— 1716). Tillhörde en 1654 (och 1673) adlad släkt, blev viceamiral 1709 och 1710 chef för den eskader, som skulle undsätta det av ryssarna belägrade Viborg, vilket dock icke lyckades. Jan. 1712 ledde W. den expedition, som undsatte Wismar. Utnämnd till amiral, erhöll han befälet över den i dec. 1712 i Karlskrona utrustade flottan, med vilken han tre gånger gick till sjöss för att söka undsätta Stenbocks armé i Tyskland, dock utan att lyckas nå Rügen. 1714 förde W. befälet över den flotta, som vid Hangöudd skulle bevaka ryssarna. Om utgången se Ehrenschiöld, N. ö-g. Vattrat tyg, se Moaré. Watts [coåts], GeorgeFrederick, engelsk målare och skulptör (1817—1904). Vann 1843 vid tävlan om målningar för parlaments-huset i London pris för »Alfred den store och hans män hindra danskarnas landstigning i England». 1844 reste W. till Italien, där han påverkades av högrenässansens mästare. Han målade bl. a. en fresk i Medicéernas villa i Carreggi nära Florens. 1847 återvände han till London och målade några fresker, »S:t Göran och draken» (1853; för parlamentshuset,