161 Watts, I.—Vattuminskningen 162 mycket skadad) och »Lagskipningens skola» (1859; i Lincoln’s Inn), som framställer världens främsta lagstiftare från Mose till Edvard I. Mest målade han likväl stafflitavlor. En plats för sig intar »Irisk familj», som framställer en utvräkt familj nattetid på heden. W. målade vidare »Livets illusioner», »Livet, döden och domen» (flera varianter, en i S:t Paulskatedralen), »Orfeus», »Hoppet», »Kristendomens ande», »Dödens hov» o. a. mytologiska och religiösa motiv. Jämte illustrationer till kända legender el. dikter målade han motiv, som hade till uppgift att framhålla eviga sanningar, predika »universella dogmer». W:s förkroppsligade idéer äro fullkomligt fria från konventiona-lism. Hans landskap äro fantastiska färgdikter, som ibland kunna påminna om Turner (»Neapel» i solglöd, »Syndafloden» i storm, töcken, soluppgång, »Ararat» under stjärnhimmel). W. utförde även en rad porträtt av framstående samtida landsmän och flera självporträtt (ett i Uffizigalleriet i Florens). W. åstadkom betydande verk även som skulptör. Främst bland dem stå »Klytia» (brons; Tate gallery) och »Livskraft» (»Phy-sical energy»; brons; i Kensingtonparken, ett ex. uppsatt på Cecil Rhodes’ monument i bergen utanför Kapstaden). — W. grundläde 1884 Home arts and Industries association. Till denna knötos ett par hundratal industriella skolor. Monogr. av O. v. Schleinitz (1904) och W:s hustru Mary W. (3 dir, 1912) m. fl. G-gN.* Watts [ceåts], I s a a c, engelsk hymndiktare (1674—1748), till 1712 präst i en nonkonfor-mistisk församling. Uppträdde tidigt som hymndiktare, såväl i en mera litterär, »pin-darisk» stil (»Horæ lyricæ», 1706) som i en enklare, mera sångbar form (»Hymns», 1707, »Psalms of David», 1719), avsedd att tjäna församlingslivet. W., som hade klar blick för de gammaltestamentliga psalmernas stundom lidelsefulla, oevangeliska innehåll, yrkade på att den kristna gudstjänstsången skulle rensas från sådant judiskt stoff. Hans hymner utmärka sig för biblisk kärnfullhet och vårdad formgivning och ha blivit mycket älskade i den anglosaxiska världen. De beteckna den fria församlingssångens genomorott i England. — Se E. Liedgren, »Den andliga sången på anglosaxisk mark» (1927). Li. Watts-Dunton [røå'ts-da'nton], Walter T h e o d o r e, engelsk författare (1832—1914). Var litteraturkritiker i Athenæum 1875—98. W. stod dåtidens största engelska skalder mycket nära (Tennyson, Dante Gabriel Ros-setti, Swinburne). 1898 utgav han diktsamlingen »The coming of love», 1899 prosaromanen »Aylwin», som hade en stor publikframgång. »The renascence of wonder in poetry» (1903; ny uppl. jämte hans »Poetry» 1916) behandlar nyromantiken. Biogr. av T. Hake och A. Compton-Rickett (2 bd, 1916). R-n B.* »Diana och Endymion.» Målning av G. E. Watts. Wattsekund, se Elektriska enheter, sp. 580. Watts parallellogram [ceåts ], en av James Watt uppfunnen, av hävstänger sammansatt mekanism, varigenom en rätlinigt fram- och tillbakagående stång kan förenas med en oscil-lerande balans, utan att brytning uppstår. Om två stänger, AB och CD, äro rörliga kring ändpunkterna A och D samt förenade med en tredje stång, BC, ges det en punkt E på denna, vilken vid de förstnämnda stängernas svängning rör sig i en i det närmaste rät linje. Watt begagnade denna anordning vid den av honom uppfunna balansångmaskinen för att överföra pistongstångeus upp- och nedgående rörelse till balansens oscillerande. Vattumannen (lat. Aquärius), astron., det elfte av djurkretsens tecken samt stjärnbild, belägen omkring ekliptikan. V. ligger mellan 20,5 tim. och 24 tim. rektascension och mellan + 4° och —28° deklination och innehåller 83 stjärnor, ljusstarkare än 6moo. Dess tre ljusaste stjärnor, a, /i och ö, ha storlekarna resp. 3^19, 3ra07 och 3m5i. K. Lmk. Vattuminskningen. Under 1700-talet omfattades ganska allmänt den åsikten, att de många slag av märken efter ett forntida högre vattenstånd, vilka mångenstädes i Sverige anträffades, skulle bero av en antingen allmän el. lokal vattenminskning. Sålunda ansåg U. Hjärne (1702), att hithörande företeelser omkring Östersjön berodde på ökad avrinning genom vidgat utlopp, under det att E. Swedenborg tänkte sig möjligheten av att jordens rotationshastighet förändrats, att världshavets vatten förskjutits i riktning mot ekvatorn och att därför på högre breddgrader numera träffas stora områden med torrlagd havsbotten. Till vattuminskningslä-ran anslöto sig (1743) såväl A. Celsius som Linné och (1747) O. v. Dalin (se d. o., sp. 373) i »Svea Rikes historia»; J. Browallius (se d. o.) däremot bestred (1755) läran om v. 1765 gjordes av finländaren E. O. Runeberg och svensken B. Ferner de första försöken att XX. 6