Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
Watts, I.—Vattuminskningen
162
mycket skadad) och »Lagskipningens skola»
(1859; i Lincoln’s Inn), som framställer
världens främsta lagstiftare från Mose till
Edvard I. Mest målade han likväl stafflitavlor.
En plats för sig intar »Irisk familj», som
framställer en utvräkt familj nattetid på
heden. W. målade vidare »Livets illusioner»,
»Livet, döden och domen» (flera varianter,
en i S:t Paulskatedralen), »Orfeus»,
»Hoppet», »Kristendomens ande», »Dödens hov»
o. a. mytologiska och religiösa motiv. Jämte
illustrationer till kända legender el.
dikter målade han motiv, som hade till
uppgift att framhålla eviga sanningar, predika
»universella dogmer». W:s förkroppsligade
idéer äro fullkomligt fria från
konventiona-lism. Hans landskap äro fantastiska
färgdikter, som ibland kunna påminna om Turner
(»Neapel» i solglöd, »Syndafloden» i storm,
töcken, soluppgång, »Ararat» under
stjärnhimmel). W. utförde även en rad porträtt av
framstående samtida landsmän och flera
självporträtt (ett i Uffizigalleriet i Florens).
W. åstadkom betydande verk även som
skulptör. Främst bland dem stå »Klytia»
(brons; Tate gallery) och »Livskraft»
(»Phy-sical energy»; brons; i Kensingtonparken, ett
ex. uppsatt på Cecil Rhodes’ monument i
bergen utanför Kapstaden). — W. grundläde 1884
Home arts and Industries association. Till
denna knötos ett par hundratal industriella
skolor. Monogr. av O. v. Schleinitz (1904) och W:s
hustru Mary W. (3 dir, 1912) m. fl. G-gN.*
Watts [ceåts], I s a a c, engelsk hymndiktare
(1674—1748), till 1712 präst i en
nonkonfor-mistisk församling. Uppträdde tidigt som
hymndiktare, såväl i en mera litterär,
»pin-darisk» stil (»Horæ
lyricæ», 1706) som i
en enklare, mera
sångbar form (»Hymns»,
1707, »Psalms of
David», 1719), avsedd att
tjäna församlingslivet.
W., som hade klar
blick för de
gammaltestamentliga psalmernas stundom
lidelsefulla, oevangeliska
innehåll, yrkade på
att den kristna
gudstjänstsången skulle
rensas från sådant judiskt stoff. Hans
hymner utmärka sig för biblisk kärnfullhet och
vårdad formgivning och ha blivit mycket
älskade i den anglosaxiska världen. De
beteckna den fria församlingssångens genomorott
i England. — Se E. Liedgren, »Den andliga
sången på anglosaxisk mark» (1927). Li.
Watts-Dunton [røå’ts-da’nton], Walter
T h e o d o r e, engelsk författare (1832—1914).
Var litteraturkritiker i Athenæum 1875—98.
W. stod dåtidens största engelska skalder
mycket nära (Tennyson, Dante Gabriel
Ros-setti, Swinburne). 1898 utgav han
diktsamlingen »The coming of love», 1899
prosaromanen »Aylwin», som hade en stor
publikframgång. »The renascence of wonder in poetry»
(1903; ny uppl. jämte hans »Poetry» 1916)
behandlar nyromantiken. Biogr. av T. Hake
och A. Compton-Rickett (2 bd, 1916). R-n B.*
»Diana och Endymion.» Målning av G. E. Watts.
Wattsekund, se Elektriska enheter,
sp. 580.
Watts parallellogram [ceåts ], en av James
Watt uppfunnen, av hävstänger sammansatt
mekanism, varigenom en rätlinigt fram- och
tillbakagående stång kan förenas med en
oscil-lerande balans,
utan att brytning
uppstår. Om två
stänger, AB och
CD, äro rörliga
kring
ändpunkterna A och D
samt förenade med en tredje stång, BC, ges
det en punkt E på denna, vilken vid de
förstnämnda stängernas svängning rör sig i en i
det närmaste rät linje. Watt begagnade denna
anordning vid den av honom uppfunna
balansångmaskinen för att överföra pistongstångeus
upp- och nedgående rörelse till balansens
oscillerande.
Vattumannen (lat. Aquärius), astron., det
elfte av djurkretsens tecken samt stjärnbild,
belägen omkring ekliptikan. V. ligger mellan
20,5 tim. och 24 tim. rektascension och mellan
+ 4° och —28° deklination och innehåller 83
stjärnor, ljusstarkare än 6moo. Dess tre
ljusaste stjärnor, a, /i och ö, ha storlekarna resp.
3^19, 3ra07 och 3m5i. K. Lmk.
Vattuminskningen. Under 1700-talet
omfattades ganska allmänt den åsikten, att
de många slag av märken efter ett forntida
högre vattenstånd, vilka mångenstädes i
Sverige anträffades, skulle bero av en antingen
allmän el. lokal vattenminskning. Sålunda
ansåg U. Hjärne (1702), att hithörande
företeelser omkring Östersjön berodde på ökad
avrinning genom vidgat utlopp, under det att
E. Swedenborg tänkte sig möjligheten av att
jordens rotationshastighet förändrats, att
världshavets vatten förskjutits i riktning
mot ekvatorn och att därför på högre
breddgrader numera träffas stora områden med
torrlagd havsbotten. Till
vattuminskningslä-ran anslöto sig (1743) såväl A. Celsius som
Linné och (1747) O. v. Dalin (se d. o., sp. 373)
i »Svea Rikes historia»; J. Browallius (se
d. o.) däremot bestred (1755) läran om v.
1765 gjordes av finländaren E. O. Runeberg
och svensken B. Ferner de första försöken att
XX. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
