Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Vattuskräck—Vattusot
164
tyda fenomenet såsom beroende på rörelser i
själva jordskorpan. Denna uppfattning blev
i början av 1800-talet allmänt omfattad
genom vägande inlägg av J. Playfair (1802) och
Ch. Lyell (1834), sedan också L. v. Busch
uttalat sig för densamma gentemot sina
landsmän K. v. Hoff och Goethe, vilka ännu
fast-höllo vid v., som nu ersattes av läran om
»svenska vallens höjning». På 1880-talet sökte
dock E. Suess förklara det omstridda
fenomenet dels genom en sänkning av Östersjöns
vattenstånd, dels genom en s. k. eustatisk
förskjutning av världshavets vattenmassa,
under det att han bestred vertikal landhöjning.
Genom de svenska undersökningarna över
högsta havsgränsen (se Marina gränsen)
fastställdes, att fenomenet berodde på lokal
landhöjning, sammanfallande med såväl det
fennoskandiska urbergsområdet som den
sen-kvartära landisbelastningen. Undersökningar
pågå alltjämt i vad mån eustatiska
vatten-ståndsförändringar därjämte kunna påvisas.
— Se A. G. Högbom, »Nivåförändringarna i
Norden» (i Göteborgs Vet.- och Vitt.-samh:s
Handl. 1920) jämte där anf. litt. G. D. G.
Vattuskräck, Hundgalenskap, Hy
d-r o f o b I, L y’s s a, R a’b i e s, en akut
smittsam sjukdom, som allmännast förekommer hos
hundar men även hos en del vilda djur, ss.
vargar, rävar och hyenor, och kan överföras
på många andra varmblodiga djur ävensom
på människan. Sjukdomsorsaken är ett
fortfarande okänt smittämne, som finnes
företrädesvis i de sjuka djurens saliv men mest
koncentrerat i hjärnan och ryggmärgen. Det enda
mikroskopiskt påvisbara kännetecknet på v.
ärdes. k. Negriska kropparna (efter
upptäckaren, Negri, 1903), vilka påvisats i det
centrala nervsystemet, särskilt i de s. k.
am-monshornen i stora hjärnan samt i lilla
hjärnan och ryggmärgsganglierna; genom dem
kan rabiesdiagnosen ställas på 3—4 tim.
Smittan överföres i regel genom bett av sjuka djur.
Efter bett av sjuk hund inställer sig
sjukdomen vanl. ej förrän efter 2—3 mån., och
hos nötkreatur uppges inkubationstiden t. o.m.
kunna uppgå till närmare ett år. 20—70 %
av de bitna angripas av v. Som sjukdomen
hos hundar vanl. visar sig genom vildsint
beteende men i en del fall (ung. 10 %)
uppträder med övervägande lamhetssymtom, har
man uppdelat den i »rasande» och »stilla» v.
I början visar sig hunden orolig och rädd,
kryper under möbler o. dyl. och visar sig
även ondsint. Dessemellan inträda perioder av
slöhet. Hunden förtär ingen egentlig föda
men däremot ibland träbitar, stenar, halm
m. m. Könsdriften är stegrad och rörelserna
i bakdelen något vacklande. Hunden
strövar vitt omkring, får emellanåt raserianfall
och biter då våldsamt både djur och
människor. Stämman är förändrad till ett
mellanting mellan tjut och skall; pupillen är
starkt utvidgad och ögats bindhinna
rödfärgad. Efter några dagar inställer sig
lamhet i underkäken, munnen hålles öppen, och
saliven rinner i långa strängar, men trots den
skenbara förlamningen kan hunden dock ännu
genom bett överföra smittan. Även bakdelen
blir sedermera förlamad, och döden inträder
efter 5—7, mera sällan först efter 10 dagar.
Vid stilla v. inställa sig förlamningssymtomen
tidigare. Någon rädsla för vatten
förekommer ej utan tvärtom begär därefter, ehuru
hunden ofta har svårt att svälja det. Hund,
som misstänkes lida av v., bör hållas
instängd. Import till Sverige av hundar från
land eller landsdel, som av Kommerskollegium
förklarats smittad av v., är förbjuden (k.
kung. 9 dec. 1898; denna kung, innehåller
föreskrifter om åtgärder vid fall av v.). E. T. N.
Om en människa blivit biten av en hund,
lidande av v., dröjer det 1/2—8 mån., i
genomsnitt 40 dagar, innan sjukdomen utbryter.
Efter vissa förebud, ss. höjd nervretlighet,
inställa sig kramp i svalget och
andningsmusklerna, svårighet att svälja, varefter i svårare
fall förlamning av muskler inträder med
medvetslöshet el. död (efter 4—8 dagar).
Förlamning börjar ofta i den lem, där bettet träffat.
Mottagligheten hos människa är dock ej stor.
Före L. Pasteurs (se d. o.) upptäckt av
vaccinering mot rabies 1885 var bränning av
såren det enda skyddsmedlet. Till
vaccinering använde Pasteur över kalihydrat under
1—14 dagar torkade ryggmärgar av kaniner,
som infekterats med vattuskräcksvirus. En
uppslamning av först länge torkad, till sist
nästan färsk ryggmärg i fysiologisk
koksaltlösning insprutas varje el. varannan dag
under huden på patienten. Under behandlingen
kunna uppträda förlamningssymtom,
hårdnackad förstoppning och urinstämma, vilka
symtom dock gå över och ej efterlämna
kvarstående skada. Behandlingen brukar pågå 2—3
veckor. — Den vanliga dödligheten i v. bland
av hundar bitna uppgick före Pasteurs
upptäckt till omkr. 16 %. 1886—95 nedgick den
till 0,48 %, senare ännu mera. Specifik
behandling av redan utbruten sjukdom saknas.
— Personer, bitna av hundar, misstänkta för
att lida av v., böra omedelbart efter
lokalbehandling (ev. bränning) av såren sändas
till ett Pasteurinstitut. H. D.
Vattusot (Vattensot, Vattsot),
Hy-d r o p i s I (grek. hy’drops), abnorm samling
av vätska i kroppens vävnader och håligheter
till följd av en sjuklig transudation (se d. o.)
ur blodkärlen. Sådan vätskesamling i
bukhålan kallas bukvattusot (ascites^, i
lungsäcken hydrot(h)orax
(bröstvattu-sot; se Lungsjukdomar, sp. 358), i
hjärtsäcken hy dropericar dium, i
hjärnan hydrocephalus (se
Hjärnsjukdomar, sp. 1122). ökning av
vätskemäng-den mellan vävnadselementen inom ett
organ, vilket som helst, kallas ödem
(oede-ma), »vattensvullnad». Luckra vävnader, t. ex.
underhudsbindväven, kunna innesluta
betydande mängder vätska och ansvälla till sin
mångdubbla volym. Underhudsbindväven på
de nedre extremiteterna är vanl. det ställe,
där vätska först samlar sig vid börjande v.
Fotknölarna utplånas därvid, underbenet blir
jämntjockt, och de vid tryck uppkommande
insänkningarna kvarstå en tid efter tryckets
upphörande. V. är alltid en följd av ett annat
lidande. En venös stas, d. v. s. stockning i
det venösa blodets avflöde, allmän el.
begränsad till ett visst kärlområde, medför ökad
transudation inom det ifrågavarande
kärlområdet. V. åtföljer sålunda ett s. k.
inkompenserat hjärtfel (jfr Hjärtsjukdomar, sp.
1134). Hjärtat förmår ej i längden under de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
