163 Vattuskräck—Vattusot 164 tyda fenomenet såsom beroende på rörelser i själva jordskorpan. Denna uppfattning blev i början av 1800-talet allmänt omfattad genom vägande inlägg av J. Playfair (1802) och Ch. Lyell (1834), sedan också L. v. Busch uttalat sig för densamma gentemot sina landsmän K. v. Hoff och Goethe, vilka ännu fast-höllo vid v., som nu ersattes av läran om »svenska vallens höjning». På 1880-talet sökte dock E. Suess förklara det omstridda fenomenet dels genom en sänkning av Östersjöns vattenstånd, dels genom en s. k. eustatisk förskjutning av världshavets vattenmassa, under det att han bestred vertikal landhöjning. Genom de svenska undersökningarna över högsta havsgränsen (se Marina gränsen) fastställdes, att fenomenet berodde på lokal landhöjning, sammanfallande med såväl det fennoskandiska urbergsområdet som den sen-kvartära landisbelastningen. Undersökningar pågå alltjämt i vad mån eustatiska vatten-ståndsförändringar därjämte kunna påvisas. — Se A. G. Högbom, »Nivåförändringarna i Norden» (i Göteborgs Vet.- och Vitt.-samh:s Handl. 1920) jämte där anf. litt. G. D. G. Vattuskräck, Hundgalenskap, Hy d-r o f o b I, L y's s a, R a'b i e s, en akut smittsam sjukdom, som allmännast förekommer hos hundar men även hos en del vilda djur, ss. vargar, rävar och hyenor, och kan överföras på många andra varmblodiga djur ävensom på människan. Sjukdomsorsaken är ett fortfarande okänt smittämne, som finnes företrädesvis i de sjuka djurens saliv men mest koncentrerat i hjärnan och ryggmärgen. Det enda mikroskopiskt påvisbara kännetecknet på v. ärdes. k. Negriska kropparna (efter upptäckaren, Negri, 1903), vilka påvisats i det centrala nervsystemet, särskilt i de s. k. am-monshornen i stora hjärnan samt i lilla hjärnan och ryggmärgsganglierna; genom dem kan rabiesdiagnosen ställas på 3—4 tim. Smittan överföres i regel genom bett av sjuka djur. Efter bett av sjuk hund inställer sig sjukdomen vanl. ej förrän efter 2—3 mån., och hos nötkreatur uppges inkubationstiden t. o.m. kunna uppgå till närmare ett år. 20—70 % av de bitna angripas av v. Som sjukdomen hos hundar vanl. visar sig genom vildsint beteende men i en del fall (ung. 10 %) uppträder med övervägande lamhetssymtom, har man uppdelat den i »rasande» och »stilla» v. I början visar sig hunden orolig och rädd, kryper under möbler o. dyl. och visar sig även ondsint. Dessemellan inträda perioder av slöhet. Hunden förtär ingen egentlig föda men däremot ibland träbitar, stenar, halm m. m. Könsdriften är stegrad och rörelserna i bakdelen något vacklande. Hunden strövar vitt omkring, får emellanåt raserianfall och biter då våldsamt både djur och människor. Stämman är förändrad till ett mellanting mellan tjut och skall; pupillen är starkt utvidgad och ögats bindhinna rödfärgad. Efter några dagar inställer sig lamhet i underkäken, munnen hålles öppen, och saliven rinner i långa strängar, men trots den skenbara förlamningen kan hunden dock ännu genom bett överföra smittan. Även bakdelen blir sedermera förlamad, och döden inträder efter 5—7, mera sällan först efter 10 dagar. Vid stilla v. inställa sig förlamningssymtomen tidigare. Någon rädsla för vatten förekommer ej utan tvärtom begär därefter, ehuru hunden ofta har svårt att svälja det. Hund, som misstänkes lida av v., bör hållas instängd. Import till Sverige av hundar från land eller landsdel, som av Kommerskollegium förklarats smittad av v., är förbjuden (k. kung. 9 dec. 1898; denna kung, innehåller föreskrifter om åtgärder vid fall av v.). E. T. N. Om en människa blivit biten av en hund, lidande av v., dröjer det 1/2—8 mån., i genomsnitt 40 dagar, innan sjukdomen utbryter. Efter vissa förebud, ss. höjd nervretlighet, inställa sig kramp i svalget och andningsmusklerna, svårighet att svälja, varefter i svårare fall förlamning av muskler inträder med medvetslöshet el. död (efter 4—8 dagar). Förlamning börjar ofta i den lem, där bettet träffat. Mottagligheten hos människa är dock ej stor. Före L. Pasteurs (se d. o.) upptäckt av vaccinering mot rabies 1885 var bränning av såren det enda skyddsmedlet. Till vaccinering använde Pasteur över kalihydrat under 1—14 dagar torkade ryggmärgar av kaniner, som infekterats med vattuskräcksvirus. En uppslamning av först länge torkad, till sist nästan färsk ryggmärg i fysiologisk koksaltlösning insprutas varje el. varannan dag under huden på patienten. Under behandlingen kunna uppträda förlamningssymtom, hårdnackad förstoppning och urinstämma, vilka symtom dock gå över och ej efterlämna kvarstående skada. Behandlingen brukar pågå 2—3 veckor. — Den vanliga dödligheten i v. bland av hundar bitna uppgick före Pasteurs upptäckt till omkr. 16 %. 1886—95 nedgick den till 0,48 %, senare ännu mera. Specifik behandling av redan utbruten sjukdom saknas. — Personer, bitna av hundar, misstänkta för att lida av v., böra omedelbart efter lokalbehandling (ev. bränning) av såren sändas till ett Pasteurinstitut. H. D. Vattusot (Vattensot, Vattsot), Hy-d r o p i s I (grek. hy'drops), abnorm samling av vätska i kroppens vävnader och håligheter till följd av en sjuklig transudation (se d. o.) ur blodkärlen. Sådan vätskesamling i bukhålan kallas bukvattusot (ascites^, i lungsäcken hydrot(h)orax (bröstvattu-sot; se Lungsjukdomar, sp. 358), i hjärtsäcken hy dropericar dium, i hjärnan hydrocephalus (se Hjärnsjukdomar, sp. 1122). ökning av vätskemäng-den mellan vävnadselementen inom ett organ, vilket som helst, kallas ödem (oede-ma), »vattensvullnad». Luckra vävnader, t. ex. underhudsbindväven, kunna innesluta betydande mängder vätska och ansvälla till sin mångdubbla volym. Underhudsbindväven på de nedre extremiteterna är vanl. det ställe, där vätska först samlar sig vid börjande v. Fotknölarna utplånas därvid, underbenet blir jämntjockt, och de vid tryck uppkommande insänkningarna kvarstå en tid efter tryckets upphörande. V. är alltid en följd av ett annat lidande. En venös stas, d. v. s. stockning i det venösa blodets avflöde, allmän el. begränsad till ett visst kärlområde, medför ökad transudation inom det ifrågavarande kärlområdet. V. åtföljer sålunda ett s. k. inkompenserat hjärtfel (jfr Hjärtsjukdomar, sp. 1134). Hjärtat förmår ej i längden under de