Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattusot (Vattensot, Vattsot), Hydropisi - Vattved (Käll) - Wat Tyler - Watz, Antonius - Watzmann - Vau - Vauban, Sébastien Le Prestre de - Vaucher, Jean Pierre Étienne - Vaucheria - Vaucluse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Vattved—Vaucluse
166
ogynnsamma förhållandena driva blodet
genom kärlsystemet med normal hastighet och
under normalt tryck. Blodströmmen blir
långsammare, och sannolikt medför detta den
förändring av kärlväggen, som betingar den
ökade transudationen och vätskesamlingen i
kroppens vävnader. Är blodets avflöde genom
portådern hämmat genom skrumpning av levern
(levercirrhos; se Leversjukdomar, sp.
1074) el. genom svulster, som komprimera
portådern, uppkommer bukvattusot till följd
av den venösa stasen inom bukens
kärlområde. — V. åtföljer vidare vissa
njursjukdomar (se d. o., sp. 1051—52) samt vissa
tillstånd av kakexi el. marasm, ss. vid kräfta.
Höggradig vätskesamling i lungsäcken kan
komprimera lungan; bukvattusot kan
ävenledes medföra hinder för respirationen. I
dylika fall är det nödvändigt att undanröja
faran för ögonblicket genom att avtappa
vätskan medelst troakar (se d. o.). Men
vätskesamlingen återkommer, så länge den primära
sjukdomen varar. Genom användning av vissa
läkemedel (t. ex. digitalis) kan
hjärtverksamheten vid ett hjärtfel förbättras; i
samma mån tilltar urinmängden och minskas
vätskesamlingen i kroppen. J. E. J-n.*
Vattved (K ä 11), en inom Sveriges n.
barrskogsområde, särskilt dess övre delar,
vanlig skada i överåriga, trögväxande
tallbestånd. V. utbildas i stammarnas kärna
ovan brösthöjd till ända upp under
kronan, oftast som isolerade, fullständigt
vatten-mättade stråk av växlande längd och
grovlek. Deras uppkomst står i samband med
utskjutande torrkvistar, genom vilka vatten
småningom inledes. Stråken kunna förlöpa
i kärnans yttre delar men kunna även
omfatta märgen. I stammens nedre del anträffas
även allmänt en »rotvattved», som kan vara
utbredd över större delen av kärnan men i
regel icke sträcker sig långt ovan brösthöjd.
Vatteninfiltrationen utgår i detta fall från
rötter, som av någon anledning dödats.
Rotvattved förekommer även hos gran.
Grenvatt-veden är steril, rotvattveden däremot blir snart
infekterad av bakterier och svampar och
övergår med tiden till en röta. Under vintern
spränges v. sönder vid vattnets frysning, och
virket blir av denna anledning mindervärdigt.
Plankor av vattvedsstockar spricka starkt vid
torkning. Genom en vid lämplig tidpunkt
företagen torrkvistning i de unga
tallbestånden kan uppkomsten av grenvattved
förebyggas. T. Lbg.
Wat Tyler [må’t taPlø], »Valter
tegeltäcka-ren», den förnämste ledaren för
bondeupproret i England 1381 (se England, sp. 854).
W:s program åsyftade bl. a. livegenskapens
upphävande. En första konferens mellan W.
och Rikard II ledde till utfästelser om
vittgående reformer. Vid ett andra
sammanträffande nedhöggs emellertid W. under en häftig
ordväxling med konungen av Londons mayor,
sir William Walworth. — Jfr C. Oman, »The
great revolt of 1381» (1906). R. Sv-m.
Watz [vats], Antonius, tysk stuckatör
(d. 1603). överflyttade till Sverige och var
1572 sysselsatt vid slottsbyggen i Kalmar och
Borgholm. 1573 anställdes W. vid Uppsala
slott, där han 1580 efterträdde Franciscos
Pahr som byggmästare. Han ledde där inred-
Markis de Vauban. Samtida kopparstick.
ningsarbetena, var dock i främsta rummet
»gipssnidare» och utförde stuckaturer i
slottskyrkan och flera salar samt även i
Jagellon-ska gravkapellet i Uppsala domkyrka. G-g N.*
Watzmann [va’ts-J, se Berchtesgaden.
Vau, bot., se Resedaceae.
Vauban [våbä’], Sébastien Le Prestre,
markis d e V., fransk militäringenjör,
marskalk (1633—1707). Blev 1655 ingenjör och
ledde sedan belägringarna vid Gravelines,
Yperen och Oudenaarde. V. följde Ludvig XIV
i nästan alla hans fälttåg, och de franska
framgångarna voro till ej ringa del V:s
förtjänst. Han blev general 1674 och fick 1677
ledningen av Frankrikes fortifikationsväsen.
1703 erhöll han marskalksstaven, och 1705 tog
han avsked. V. nybyggde 33 och förbättrade
mer än 300 äldre fästningar, ledde 53
belägringar och deltog i 140 fältslag. Han
utvecklade genialiskt det italienska
bastionssystemet och anpassade det efter terrängen.
Fäst-ningsstriden ombildade han h. o. h., och de
av honom grundlagda metoderna blevo
gällande ända fram mot slutet av 1800-talet.
Hans grundsats var att söka taga en fästning
steg för steg, »med spaden». V. utgav 1707
ett arbete med förslag till skattereformer,
men boken indrogs omedelbart på kunglig
befallning. — Litt.: »V. Sa famille et ses écrits»
etc., utg. av A. de Rochas d’Aiglun (2 dir, 1911);
monogr. av D. Halévy (1923). L. W:sonM.*
Vaucher [våje’], Jean Pierre É tien ne,
schweizisk präst och botanist (1763—1841),
prof, i kyrkohistoria i Geneve, upptäckare
(1803) av kopulationen hos konjugatsläktet
Spirogyra (se G r ö n a 1 g e r, sp. 1175 och bild
1), som av honom framsynt tolkades som en
befruktningsakt. N. S-s
Vaucheria [våje’-], växtsläkte, uppkallat
efter J. P. É. Vaucher, se Grönalger, sp. 1177.
Vaucluse [våkly’z]. 1. Dep. i s. ö.
Frank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
