165 Vattved—Vaucluse 166 ogynnsamma förhållandena driva blodet genom kärlsystemet med normal hastighet och under normalt tryck. Blodströmmen blir långsammare, och sannolikt medför detta den förändring av kärlväggen, som betingar den ökade transudationen och vätskesamlingen i kroppens vävnader. Är blodets avflöde genom portådern hämmat genom skrumpning av levern (levercirrhos; se Leversjukdomar, sp. 1074) el. genom svulster, som komprimera portådern, uppkommer bukvattusot till följd av den venösa stasen inom bukens kärlområde. — V. åtföljer vidare vissa njursjukdomar (se d. o., sp. 1051—52) samt vissa tillstånd av kakexi el. marasm, ss. vid kräfta. Höggradig vätskesamling i lungsäcken kan komprimera lungan; bukvattusot kan ävenledes medföra hinder för respirationen. I dylika fall är det nödvändigt att undanröja faran för ögonblicket genom att avtappa vätskan medelst troakar (se d. o.). Men vätskesamlingen återkommer, så länge den primära sjukdomen varar. Genom användning av vissa läkemedel (t. ex. digitalis) kan hjärtverksamheten vid ett hjärtfel förbättras; i samma mån tilltar urinmängden och minskas vätskesamlingen i kroppen. J. E. J-n.* Vattved (K ä 11), en inom Sveriges n. barrskogsområde, särskilt dess övre delar, vanlig skada i överåriga, trögväxande tallbestånd. V. utbildas i stammarnas kärna ovan brösthöjd till ända upp under kronan, oftast som isolerade, fullständigt vatten-mättade stråk av växlande längd och grovlek. Deras uppkomst står i samband med utskjutande torrkvistar, genom vilka vatten småningom inledes. Stråken kunna förlöpa i kärnans yttre delar men kunna även omfatta märgen. I stammens nedre del anträffas även allmänt en »rotvattved», som kan vara utbredd över större delen av kärnan men i regel icke sträcker sig långt ovan brösthöjd. Vatteninfiltrationen utgår i detta fall från rötter, som av någon anledning dödats. Rotvattved förekommer även hos gran. Grenvatt-veden är steril, rotvattveden däremot blir snart infekterad av bakterier och svampar och övergår med tiden till en röta. Under vintern spränges v. sönder vid vattnets frysning, och virket blir av denna anledning mindervärdigt. Plankor av vattvedsstockar spricka starkt vid torkning. Genom en vid lämplig tidpunkt företagen torrkvistning i de unga tallbestånden kan uppkomsten av grenvattved förebyggas. T. Lbg. Wat Tyler [må't taPlø], »Valter tegeltäcka-ren», den förnämste ledaren för bondeupproret i England 1381 (se England, sp. 854). W:s program åsyftade bl. a. livegenskapens upphävande. En första konferens mellan W. och Rikard II ledde till utfästelser om vittgående reformer. Vid ett andra sammanträffande nedhöggs emellertid W. under en häftig ordväxling med konungen av Londons mayor, sir William Walworth. — Jfr C. Oman, »The great revolt of 1381» (1906). R. Sv-m. Watz [vats], Antonius, tysk stuckatör (d. 1603). överflyttade till Sverige och var 1572 sysselsatt vid slottsbyggen i Kalmar och Borgholm. 1573 anställdes W. vid Uppsala slott, där han 1580 efterträdde Franciscos Pahr som byggmästare. Han ledde där inred- Markis de Vauban. Samtida kopparstick. ningsarbetena, var dock i främsta rummet »gipssnidare» och utförde stuckaturer i slottskyrkan och flera salar samt även i Jagellon-ska gravkapellet i Uppsala domkyrka. G-g N.* Watzmann [va'ts-J, se Berchtesgaden. Vau, bot., se Resedaceae. Vauban [våbä'], Sébastien Le Prestre, markis d e V., fransk militäringenjör, marskalk (1633—1707). Blev 1655 ingenjör och ledde sedan belägringarna vid Gravelines, Yperen och Oudenaarde. V. följde Ludvig XIV i nästan alla hans fälttåg, och de franska framgångarna voro till ej ringa del V:s förtjänst. Han blev general 1674 och fick 1677 ledningen av Frankrikes fortifikationsväsen. 1703 erhöll han marskalksstaven, och 1705 tog han avsked. V. nybyggde 33 och förbättrade mer än 300 äldre fästningar, ledde 53 belägringar och deltog i 140 fältslag. Han utvecklade genialiskt det italienska bastionssystemet och anpassade det efter terrängen. Fäst-ningsstriden ombildade han h. o. h., och de av honom grundlagda metoderna blevo gällande ända fram mot slutet av 1800-talet. Hans grundsats var att söka taga en fästning steg för steg, »med spaden». V. utgav 1707 ett arbete med förslag till skattereformer, men boken indrogs omedelbart på kunglig befallning. — Litt.: »V. Sa famille et ses écrits» etc., utg. av A. de Rochas d’Aiglun (2 dir, 1911); monogr. av D. Halévy (1923). L. W:sonM.* Vaucher [våje'], Jean Pierre É tien ne, schweizisk präst och botanist (1763—1841), prof, i kyrkohistoria i Geneve, upptäckare (1803) av kopulationen hos konjugatsläktet Spirogyra (se G r ö n a 1 g e r, sp. 1175 och bild 1), som av honom framsynt tolkades som en befruktningsakt. N. S-s Vaucheria [våje'-], växtsläkte, uppkallat efter J. P. É. Vaucher, se Grönalger, sp. 1177. Vaucluse [våkly'z]. 1. Dep. i s. ö. Frank