Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Vaud—Vauquelin
168
rike, ö. om Rhöne och n. om Durance, motsv.
en del av Provence samt Orange och Venaissin;
3,578 kvkm, 241,689 inv. (1931); huvudstad:
Avignon. Omfattar i v. en del av det bördiga
slättlandet vid Rhöne, i ö. Västalpernas s. v.
utlöpare, ss. det vida synliga Mont Ventoux
(1,912 m ö. h.) och Montagne du Luberon.
Huvudnäringar äro jordbruk (spannmål, oliver,
vin, frukt och grönsaker) och boskapsskötsel;
industri i Avignon o. a. städer.
2. By i ovannämnda dep., 25 km ö. s. ö. om
Avignon, bekant som Petrarcas vistelseort
1337—53. Vid V. har Rhönes biflod Sorgue
sitt ursprung i en mäktig källa, som
frambryter ur en 51 m djup klyfta vid foten av
en vidsträckt kalkstensplatå.
Vaud [vå], P a y s de V., ty. Waadt,
kanton i s. v. Schweiz, n. om Genèvesjön; 3,209
kvkm, 331,853 inv. (1930); huvudstad:
Lau-sanne. Mell. delen av V., mellan Genèvesjön
och Neuchatelsjön, tillhör Schweiziska
högslätten. I v. omfattar V. en del av
Jura-bergens ö. huvudkedja (med Mont Tendre,
1,683 m ö. h.) och den innanför belägna Vallée
de Joux. Med sitt sydvästligaste parti når
V. från Genèvesjön och Rhönedalen upp i
Bernalperna (med Les Diablerets, 3,246 m
ö. h.). Klimatet är, med undantag för
bergstrakterna, mycket milt, särskilt vid
Genève-sjöns stränder. Av befolkningen 1920 voro
84 % fransktalande och 10 % tysktalande;
83 % voro protestanter. Boskapsskötsel med
mejerihantering drives inom hela V.,
jordbruk huvudsaki. på högslätten. Utom de
vanliga sädesslagen odlas vin (största
vinproduktionen av de schweiziska kantonerna),
frukt och tobak. Industrien är koncentrerad
till Lausanne samt byarna i Jurabergen, där
ur, grammofoner, speldosor och bijouteri varor
tillverkas. Betydande turisttrafik, främst till
Montreux och Vevey samt Lausanne. S. F.
Enl. författningen av 1885, revid. 1917,
innehas den lagstiftande makten av stora
rådet (Grand conseil), valt av folket för 4 år,
och den verkställande makten av statsrådet
(Conseil d’état, 7 medl.). — V., som
koloniserades av romarna, hemsöktes på 200- och
300-talet av alemanner samt erövrades omkr.
470 av burgunderna och 534 av frankerna.
Det kom 888 till övre Burgund och med detta
1032 till Tyska riket, varefter det förlänades
till huset Zähringen, som utslocknade 1218.
Grevarna av Savojen erövrade sedan efter
hand V. med undantag av Lausanne. Under
1400-talet kom V. under Bern och påtvangs
1526 reformationen. Bern styrde V. med
fogdar. Först 1798 förklarade sig V.
självständigt under namn av Lémanska republiken,
som dock redan s. å. ingick i Helvetiska
republiken som kantonen Léman. 1803 blev V.
under sitt gamla namn en självständig kanton
i Schweiziska edsförbundet. — Jfr Revue
Historique Vaudoise 1893 ff. Ä. S-n.
Vaudeville, Théåtre du [teä’tre dy [-våd-viT],-] {+våd-
viT],+} bulevardteater i Paris, öppnad 1792,
från 1869 vid Boulevard des Capucines. V.
var från början ägnad åt sångspel och folklig
dramatik, blev under 1800-talets senare hälft
scen för modernt drama och komedi och 1919
operettscen samt är sedan 1925 biograf. Jfr
Vådevill. G. K-g.
Vaugelas [vå%la’], C 1 a u d e Fa v re de
Péroges de, fransk grammatiker och
språkreformator (1595—1650). V. gällde med
Mal-herbe för sin tids främste kännare av
franskan, och hans stränga anvisningar rörande
formsystem, syntax och ordförråd hade
avgörande betydelse för det klassiska
litteraturspråkets utformning. V :s åsikter om
språkriktighet, företrädesvis stödda på det i de
förnäma kretsarna antagna uttryckssättet,
finnas mestadels samlade i hans epokgörande
»Remarques sur la langue frangoise» (1647;
utg. av A. Chassang, 2 dir, 1880); deras
till-lämpning utgör hans formellt högtstående
Curtius-övers. (utg. postumt 1653). I
Franska akad. intog han från början en mycket
framstående plats, och på dess ordbok
nedlade han ett träget arbete. A. Lbd.
Vaughan [vån], Herbert, engelsk katolsk
teolog, kardinal (1832—1903). Prästvigdes 1854,
blev biskop av Salford 1872, ärkebiskop 1892
samt kardinal 1893. Bland V:s många skrifter
märkas »The roman question» (1889) och
»Re-union of christendom» (1896). — Biogr. av
J. G. Snead-Cox (2 bd, 1910) och P.
Thureau-Dangin (1911). Hg Pl.
Vaughan Williams [vå’n coiTjomz], R a 1 p h,
engelsk tonsättare (f. 1872), elev av Ch. H.
H. Parry, Stanford, Bruch i Berlin och Ravel
i Paris, kompositionslärare vid Royal college
of music i London. Som tonsättare har V.
förenat moderna tendenser och anknytning till
äldre engelsk såväl folk- som konstmusik. Han
har bl. a. komponerat orkesterverk, ss. de
impressionistiskt färgade »A London symphony»
och »A pastoral symphony», en fantasi över ett
tema av Tallis (för stråkorkester),
violinkonsert, kammarmusik, sånger, körverk, ss. »A
sea symphony» (till ord av W. Whitman),
musikdramatik samt scenmusik till
Aristo-fanes’ »Getingarna», varur en konsertsvit
sammanställts. Han har även utgivit folkmusik.
— Biogr. av A. E. F. Dickinson (1928). H. G-t.
Vaugoin [vågtuä’], Karl, österrikisk
politiker (f. 1873). V., som tillhör kristligt sociala
partiet (dess ordf. 1930—33), var 1921—sept.
1933 i olika ministärer försvarsminister och
reorganiserade därunder Österrikes armé; han
var sept.—dec. 1930 även förbundskansler.
Han blev sept. 1933 chef för Österrikes
stats-järnvägar.
Vaulunder, annan form för Volund.
Vaupell [fåu’pol], Otto Frederik, dansk
officer, historiker (1823—99). Blev löjtnant
1843, utmärkte sig i kriget 1848—50 som
adjutant hos general Schleppegrell och blev
kapten 1850. I kriget 1864 förde V. en
bataljon och blev 1867 överste. V. skrev
skildringar av kriget 1848—50 (3 bd, 1863—67;
ny uppl. i 1 bd 1898), livfulla men
subjektiva, av kriget 1864 (1889) samt av nordiska
sjuårskriget (1891). Han utgav vidare
arbeten om Griffenfeld (2 bd, 1880—82) och
drottning Margareta (1897). — Biogr. av R. Kopp
(1912). E. Ebg.*
Vauquelin [våklä’], Louis Nicolas, fransk
kemist (1763—1829). V. var tjänare, lärjunge,
till sist medarb. till A. F. de Fourcroy (se d. o.)
och blev 1811 dennes efterträdare vid
Paris-univ:s medicinska fakultet. V. utförde ett
stort antal grundläggande undersökningar,
särskilt i oorganisk kemi. Han upptäckte
grundämnena krom och beryllium (1798)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
