167 Vaud—Vauquelin 168 rike, ö. om Rhöne och n. om Durance, motsv. en del av Provence samt Orange och Venaissin; 3,578 kvkm, 241,689 inv. (1931); huvudstad: Avignon. Omfattar i v. en del av det bördiga slättlandet vid Rhöne, i ö. Västalpernas s. v. utlöpare, ss. det vida synliga Mont Ventoux (1,912 m ö. h.) och Montagne du Luberon. Huvudnäringar äro jordbruk (spannmål, oliver, vin, frukt och grönsaker) och boskapsskötsel; industri i Avignon o. a. städer. 2. By i ovannämnda dep., 25 km ö. s. ö. om Avignon, bekant som Petrarcas vistelseort 1337—53. Vid V. har Rhönes biflod Sorgue sitt ursprung i en mäktig källa, som frambryter ur en 51 m djup klyfta vid foten av en vidsträckt kalkstensplatå. Vaud [vå], P a y s de V., ty. Waadt, kanton i s. v. Schweiz, n. om Genèvesjön; 3,209 kvkm, 331,853 inv. (1930); huvudstad: Lau-sanne. Mell. delen av V., mellan Genèvesjön och Neuchatelsjön, tillhör Schweiziska högslätten. I v. omfattar V. en del av Jura-bergens ö. huvudkedja (med Mont Tendre, 1,683 m ö. h.) och den innanför belägna Vallée de Joux. Med sitt sydvästligaste parti når V. från Genèvesjön och Rhönedalen upp i Bernalperna (med Les Diablerets, 3,246 m ö. h.). Klimatet är, med undantag för bergstrakterna, mycket milt, särskilt vid Genève-sjöns stränder. Av befolkningen 1920 voro 84 % fransktalande och 10 % tysktalande; 83 % voro protestanter. Boskapsskötsel med mejerihantering drives inom hela V., jordbruk huvudsaki. på högslätten. Utom de vanliga sädesslagen odlas vin (största vinproduktionen av de schweiziska kantonerna), frukt och tobak. Industrien är koncentrerad till Lausanne samt byarna i Jurabergen, där ur, grammofoner, speldosor och bijouteri varor tillverkas. Betydande turisttrafik, främst till Montreux och Vevey samt Lausanne. S. F. Enl. författningen av 1885, revid. 1917, innehas den lagstiftande makten av stora rådet (Grand conseil), valt av folket för 4 år, och den verkställande makten av statsrådet (Conseil d’état, 7 medl.). — V., som koloniserades av romarna, hemsöktes på 200- och 300-talet av alemanner samt erövrades omkr. 470 av burgunderna och 534 av frankerna. Det kom 888 till övre Burgund och med detta 1032 till Tyska riket, varefter det förlänades till huset Zähringen, som utslocknade 1218. Grevarna av Savojen erövrade sedan efter hand V. med undantag av Lausanne. Under 1400-talet kom V. under Bern och påtvangs 1526 reformationen. Bern styrde V. med fogdar. Först 1798 förklarade sig V. självständigt under namn av Lémanska republiken, som dock redan s. å. ingick i Helvetiska republiken som kantonen Léman. 1803 blev V. under sitt gamla namn en självständig kanton i Schweiziska edsförbundet. — Jfr Revue Historique Vaudoise 1893 ff. Ä. S-n. Vaudeville, Théåtre du [teä'tre dy [-våd-viT],-] {+våd- viT],+} bulevardteater i Paris, öppnad 1792, från 1869 vid Boulevard des Capucines. V. var från början ägnad åt sångspel och folklig dramatik, blev under 1800-talets senare hälft scen för modernt drama och komedi och 1919 operettscen samt är sedan 1925 biograf. Jfr Vådevill. G. K-g. Vaugelas [vå%la'], C 1 a u d e Fa v re de Péroges de, fransk grammatiker och språkreformator (1595—1650). V. gällde med Mal-herbe för sin tids främste kännare av franskan, och hans stränga anvisningar rörande formsystem, syntax och ordförråd hade avgörande betydelse för det klassiska litteraturspråkets utformning. V :s åsikter om språkriktighet, företrädesvis stödda på det i de förnäma kretsarna antagna uttryckssättet, finnas mestadels samlade i hans epokgörande »Remarques sur la langue frangoise» (1647; utg. av A. Chassang, 2 dir, 1880); deras till-lämpning utgör hans formellt högtstående Curtius-övers. (utg. postumt 1653). I Franska akad. intog han från början en mycket framstående plats, och på dess ordbok nedlade han ett träget arbete. A. Lbd. Vaughan [vån], Herbert, engelsk katolsk teolog, kardinal (1832—1903). Prästvigdes 1854, blev biskop av Salford 1872, ärkebiskop 1892 samt kardinal 1893. Bland V:s många skrifter märkas »The roman question» (1889) och »Re-union of christendom» (1896). — Biogr. av J. G. Snead-Cox (2 bd, 1910) och P. Thureau-Dangin (1911). Hg Pl. Vaughan Williams [vå'n coiTjomz], R a 1 p h, engelsk tonsättare (f. 1872), elev av Ch. H. H. Parry, Stanford, Bruch i Berlin och Ravel i Paris, kompositionslärare vid Royal college of music i London. Som tonsättare har V. förenat moderna tendenser och anknytning till äldre engelsk såväl folk- som konstmusik. Han har bl. a. komponerat orkesterverk, ss. de impressionistiskt färgade »A London symphony» och »A pastoral symphony», en fantasi över ett tema av Tallis (för stråkorkester), violinkonsert, kammarmusik, sånger, körverk, ss. »A sea symphony» (till ord av W. Whitman), musikdramatik samt scenmusik till Aristo-fanes’ »Getingarna», varur en konsertsvit sammanställts. Han har även utgivit folkmusik. — Biogr. av A. E. F. Dickinson (1928). H. G-t. Vaugoin [vågtuä'], Karl, österrikisk politiker (f. 1873). V., som tillhör kristligt sociala partiet (dess ordf. 1930—33), var 1921—sept. 1933 i olika ministärer försvarsminister och reorganiserade därunder Österrikes armé; han var sept.—dec. 1930 även förbundskansler. Han blev sept. 1933 chef för Österrikes stats-järnvägar. Vaulunder, annan form för Volund. Vaupell [fåu'pol], Otto Frederik, dansk officer, historiker (1823—99). Blev löjtnant 1843, utmärkte sig i kriget 1848—50 som adjutant hos general Schleppegrell och blev kapten 1850. I kriget 1864 förde V. en bataljon och blev 1867 överste. V. skrev skildringar av kriget 1848—50 (3 bd, 1863—67; ny uppl. i 1 bd 1898), livfulla men subjektiva, av kriget 1864 (1889) samt av nordiska sjuårskriget (1891). Han utgav vidare arbeten om Griffenfeld (2 bd, 1880—82) och drottning Margareta (1897). — Biogr. av R. Kopp (1912). E. Ebg.* Vauquelin [våklä'], Louis Nicolas, fransk kemist (1763—1829). V. var tjänare, lärjunge, till sist medarb. till A. F. de Fourcroy (se d. o.) och blev 1811 dennes efterträdare vid Paris-univ:s medicinska fakultet. V. utförde ett stort antal grundläggande undersökningar, särskilt i oorganisk kemi. Han upptäckte grundämnena krom och beryllium (1798)