183 Veckelsvansbjörn—Veekopredikan 184 ombyggd. Befolkningen har urspr. varit svensk men är nu helt finskspråkig. O. Brn. Veckelsvansbjörn (K i n k a j u), Pötos flä-vus (CercolCptes caudivo'lvulus), hör till fam. Procyonidae av rovdjurens ordn. V. har kort nos, sammanvuxna underkäkshälfter, blott tre Veckelsvansbjörn, Potos flavus. mellantänder, flatkronade kindtänder samt lång gripsvans, öronen äro små, fällen nästan ullig, grågul, ofta med inslag av brunt på ryggen. Kroppen är långsträckt, omkr. 45 cm, svansen ung. lika lång, boghöjden omkr. 17 cm. V. finns i talrika raser från Peru och Brasilien till Mexiko. V. är i rörelse nattetid och klättrar med stor skicklighet i träden, där den uteslutande håller till. Den lever av frukter, honung, fågelägg och smärre djur, även insekter. V. blir lätt tam. Lönnb. Weckerlin [väkärlä'], Jean Baptiste Théodore, fransk musiker (1821—1910), 1876—1909 bibliotekarie vid konservatonet i Paris. Ägnade folkvisan stor uppmärksamhet och utgav flera samlingsverk, däribland »Chan-sons populaires du pays de France» (2 bd, 1903). W. komponerade solosånger, symfonier, körverk och sångspel. T. N. We'ckherlin, Georg Rudolf, tysk skald (1584—1653), var bosatt i London sedan 1620 som engelsk understatssekr. och nyttjades av Jakob I och Karl I i diplomatiska värv. Han var en av de främsta vägröjarna för renässansdikten i Tyskland och sökte skapa en konstdikt i stil med fransk och engelsk sam-tidspoesi. Han skrev oden, ekloger och sonetter; en stor del av hans diktning är patriotisk och tar parti för protestanterna, ej minst Gustav II Adolf. I mycket föregångare till Opitz, förstod han dock ej dennes metriska reform. 3 bd saml. dikter 1894—95. R-n B. Veckholm, socken i Uppsala län, Trögds härad, vid N. Björkfjärden av Mälaren; 45,71 kvkm, 1,002 inv. (1933). Slättbygd, uppdelad av skogsdungar och bergknallar. 2,324 har åker, 1,692 har skogsmark. Egendomar: Ekholmen (se d. o.), Amnö m. fl. Ingår i V:s, Kungs-Husby och Torsvi pastorat i Ärkestiftet, Trögds kontrakt. — Kyrkan är medeltida; i ö. är De la Gardieska gravkoret tillbyggt på 1600-talet. Bland de många dyrbara inventarierna märkas en silverkalk från 1200-talet och ett altarskåp från 1500-talet. Vecklare, Vecklarfjärilar, Tortrici- dae, en grupp småfjärilar (Microlepidoptera, se Fjärilar, sp. 539), som fått sitt namn på grund av larvernas vana att till skydd spinna el. veckla ihop de blad, varpå de leva. V. skiljas från andra småfjärilar (se M a 1-fjärilar och M o 11 f j ä r i 1 a r) genom att framvingarna äro täml. breda vid basen och ej tilltaga nämnvärt i bredd mot spetsen. Bakvingarna äro stora och breda. Framvingarna ha ofta livliga färger med tvärstrimmor och band i växlande mönster; i vila läggas de takformigt. Larverna ha 3 par bröst- och 5 par bakkroppsfötter, en starkare kitiniserad nacksköld samt ofta segmentalt ordnade små hårbärande plåtar på kroppsringarna. V. omfatta ett stort antal arter, av vilka många äro svåra skadegörare såväl på åker och äng som i skogen, t. ex. timotejvecklaren, ekveck-laren och hartsgallvecklaren (alla av släktet Tortrix) samt tallskottvecklaren (se dessa ord). Utom dessa äro följ, mera anmärkningsvärda som skadegörare i skogen: granbarrveck la ren (Epiblema tedella), vars larv på hösten urholkar granens barr, vilka spinnas ihop i buntar till ett slags bon, samt dvärg-ba r r veckl a ren (Epinotia nanana), vars skadegörelse infaller under våren och försommaren. En viktig skadegörare är vidare grankottvecklaren (Laspeyresia stro-bilella), vars gulvita, med ljusbrunt huvud och ljus nacksköld försedda larv vissa åv högst avsevärt decimerar granfröna. Grankottvecklaren lägger sina ägg mellan kottefjällen på de unga kottarna; larverna göra gångar i fröna och basen av kottefjällen och övervintra som halvvuxna i kotteaxeln för att på våren fortsätta sitt förstörelsearbete. Om kottar, som skola klängas, under vintern förvaras i varmt rum, fortsätta larverna sin skadegörelse utan avbrott, detta i motsättning till grankottmottet (se d. o., suppl.). Bland trädgårdens skadliga vecklarfjärilar märkas knoppvecklaren (Olethreutes variegana m. fl. arter), vars larver leva i knopparna och skada fruktträden, vidare plommonvecklaren och äppleveck-laren (se Fruktträdens skadeinsekter), ärtvecklaren (se d. o. och bild 12 på färgpl. Lantbrukets skadedjur 2) samt vindruvvecklaren (se d. o.). — Se även bilder på färgpl. Skogsträdens skadedjur 1. I. T-dh. Veckning, geol., se Bergskedjebild-ning. Jfr Orogenetiska zoner. Veckodagshemman, kam., se Frälsehemman. Veckofesten, se Pingst. Vecko-Journalen, illustrerad veckotidning, sedan okt. 1910 utg. av Åhlén & Åkerlunds förlag. Förste red. var S. Strömberg, nuv. är Elsa Nyblom. Veekopredikan. Redan i 2:a årh. firade de kristna utom söndag även onsdag och fredag. Vid reformationen utbyttes dessa i Sverige mot veekogudstjänster. Sålunda bestämde kyrkoordningen 1571, att i städerna skulle predikas två gånger i veckan. Enl. kyrkolagen 1686 skola v. hållas i städer onsdag och lördag och på landet i regel fredag. Vid v. skola bibeltexter i ordningsföljd genomgås utom under fastan, då passionspredikan (se d. o.) hålles. A. O. T. H.