187 Vedanta—Vedar eligionen 188 med religiös-ritualistiskt och filosofiskt men även mytologisk-legendariskt innehåll. I inskränkt mening förstås med V. de fyra s. k. Samhitä, näml. Rigveda-, Sämaveda-, Yajurveda- och Atharvaveda-samhitä. Stundom omnämnes också en femte V. (Itihasa-veda, berättelse-veda), varmed torde förstås en tidigare befintlig samling av de gamla sagor och legender, som finnas bevarade i sådana verk som Mahäbhärata och Puräna. I vidsträckt mening innefattar V. även Brahman a, Äranyaka och U p a n i-sad samt Sütra och hjälpvetenskaper (Ve-dänga). — Hela den litteratur, som i äldre tid grupperade sig omkring V. och medräknades därtill som kommentarer och läroböcker, fortsattes genom tiderna i form av nya tillägg el. bihang (s. k. Parisista), praktiska handböcker (Prayoga el. Paddhati) av de olika ritualmassorna, ibland i versifierade framställningar (K ä r i k ä). — Namnet V.betecknar också vetenskap el. lärobok i allm. även av profant innehåll: Äyurveda (medicin), G ä n d h a r-v a v e d a (musik) o. s. v. Se även Indiens språk och litteratur, sp. 533. K.F.J.* Vedänta, skt, »Vedas slut», ett av de sex ortodoxa filosofiska systemen i Indien, även kallat uttara-mimämsä (se Mimämsä). V. utgår från Upanisadernas (se U p a n i s a d) åsikter om den individuella själens (ätman) förhållande till världssjälen (brahman), vilka redan de betecknas som V. Sannolikt ha småningom två riktningar utbildat sig, en rent panteistisk och en teistiskt panteistisk. Men när man i allm. talar om V., menas därmed den rent panteistiska, vilken av bramanen Samkara i början av 800-talet gjordes till den förhärskande. Grundtanken i det av éamkara tolkade Vedäntasystemet är, att vår själ (ätman) är identisk med världssjälen (brahman) ; därutanför existerar ingen verklighet. Systemet kallas Advaita (se d. o.). Mot denna uppfattning tala ej blott åtskilliga utsagor i de heliga skrifterna utan också erfarenheten, enl. vilken en brokig mångfald av personer och ting existerar, ävensom den vediska rituallagen, som har sin grund i tron på själavandringen och vedergällningsläran, alltså förutsätter en mångfald individuella själar. Denna motsägelse beror enl. éamkara på den hos individen inneboende »ovetenheten» (skt ajnäna, avidyä), genom vilken själen hindras att göra någon åtskillnad mellan sig själv och kroppen, de psykiska organen och deras bestämmelse, hindras att uppfatta den empiriska världen som den »illusion» (mäyä) den i själva verket är. Den är näml, blott ett bländverk, som upplöses vid närmare betraktelse, el. en drömbild, som blott för den sovande men ej mer för den uppväckte gäller som verklig. Blott ett existerar i universum: vårt själv, själen, som måste vara identisk med världssjälen. Har man uppnått den »universella insikten» (jnäna) och genom den fattat den illusoriska naturen hos allt, som icke är själ, samt själens absoluta identitet med brahman, äro villkoren för själens världstillvaro upphävda; ty denna världstillvaro är ju själv blott bedrägligt sken. Den, som vet: »jag är brahman», har vunnit förlossning ur samsära (världskretsloppet). Samkara nödgas emellertid för att komma ifrån den motsägelse, som råder mellan hans illusionslära och den faktiska verkligheten, uppställa två system: 1) en högre filosofisk vetenskap, den metafysiska läran om världssjälen som det enda existerande; 2) en lägre, som anpassar sig mera till den folkligt-religiösa uppfattningen, enl. vilken Brahman blir en personlig gud, som skapar och styr världen samt belönar och straffar människornas gärningar. Själavandringen erkännes men blott som en sanning för »ovetande», éamkara beskylles för att ha stått under inflytande av den senare buddistiska filosofien, och senare forskare ha velat se en ursprung-ligare riktning representerad i Rämänujas (se d. o.) tolkning av Brahmasütra. — En ny tolkning av V:s läror gavs av religionsstiftåren Madhva (se d. o.). — Litt.: P. Deussen, »Die Sütras des Vedänta» (1887; med éaip-karas kommentar) och »System des Vedänta» (2:a uppl. 1906); eng. övers, av Brahmasütra med Samkaras och Rämänujas kommentar av G. Thibaut (»Sacred books of the East», 34, 38, 48, 1890—1904); M. Walleser, »Der ältere Vedänta» (1910); V. C. Ghate, »Le Vedanta» (1918); Däsgupta, »A history of indian philo-sophy», I (1922), s. 406 ff.; S. K. Belvalkar, »The Brahma-Sütras of Bädaräyana» (1931). J. Ch-r. Vedareligionen, sammanfattningen av de delvis mycket olikartade religiösa föreställningar och kulter, som möta i vediska litteraturen (se Ved a). Uttrycket är olämpligt, då begreppet v. ej bör utsträckas till alla de olika religiösa åskådningar och företeelser, som ingå i hela denna litteratur. En god del av de religiösa fenomen, som höra hemma i hinduismen (se d. o.), skulle i så fall komma att inräknas i v. I inskränkt mening är denna företrädesvis Rigvedas religion, som — ehuru den är starkt bramaniserad och tar liten hänsyn till folkliga föreställningar och riter — synes vara bestämt skild även från religionen i de tre senare vedasamlingarna. — Denna v. är polyteistisk och uppvisar en mängd olika element. Från folkets religion härstammar tron på många i levande och döda föremål befintliga makter, som ofta förtätats till mera fristående varaktiga gudomsmakter. De kunna vara välsignelsebringande och godartade el. skadliga och hemska (demoner). En annan betydelsefull faktor i vedisk religion utgör iakttagelsen av växling i årstider (särskilt mörk och ljus: vinter och sommar), mörka och ljusa delar av dygnet (natt och dag), överflyttning av dessa begrepp på andra områden, ss. köld och värme, och särskilt på det abstrakta och andliga området (ont och gott = mörkt och ljust) o. s. v. Redan i ett förvediskt tänkande hade man tänkt sig enhet i dessa växlingar. Detta ledde bl. a. till skapande av enhetsmakter, -gudar el. växelgudar för olika årstider, för växling av natt och dag o. dyl. Man fick sålunda ljusa, solära himmelska gudamakter (särskilt med solen som synligt och verksamt substrat), växlande med mörka, jordiska makter (särskilt boende i jorden, mörkret, ktoniska makter). Olika specialgudar av övervägande himmelsk karaktär äro t. ex. åtskilliga solgudar, ss. Sürya, Savitar, Püsan; eldguden, som alltmer blev bäraren av det vediska offret, Agni; Usas, morgonrodnadens gudinna, o. s. v. Bland ktoniska makter märkes särskilt Jorden (»Mo-