Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Veda - Vedanta - Vedareligionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Vedanta—Vedar eligionen
188
med religiös-ritualistiskt och filosofiskt men
även mytologisk-legendariskt innehåll. I
inskränkt mening förstås med V. de fyra
s. k. Samhitä, näml. Rigveda-, Sämaveda-,
Yajurveda- och Atharvaveda-samhitä.
Stundom omnämnes också en femte V.
(Itihasa-veda, berättelse-veda), varmed torde förstås
en tidigare befintlig samling av de gamla
sagor och legender, som finnas bevarade i
sådana verk som Mahäbhärata och Puräna. I
vidsträckt mening innefattar V. även
Brahman a, Äranyaka och U p a n
i-sad samt Sütra och hjälpvetenskaper
(Ve-dänga). — Hela den litteratur, som i äldre tid
grupperade sig omkring V. och medräknades
därtill som kommentarer och läroböcker,
fortsattes genom tiderna i form av nya tillägg el.
bihang (s. k. Parisista), praktiska
handböcker (Prayoga el. Paddhati) av de olika
ritualmassorna, ibland i versifierade
framställningar (K ä r i k ä). — Namnet V.betecknar också
vetenskap el. lärobok i allm. även av profant
innehåll: Äyurveda (medicin), G ä n d h a
r-v a v e d a (musik) o. s. v. Se även Indiens
språk och litteratur, sp. 533. K.F.J.*
Vedänta, skt, »Vedas slut», ett av de sex
ortodoxa filosofiska systemen i Indien, även
kallat uttara-mimämsä (se Mimämsä). V.
utgår från Upanisadernas (se U p a n i s a d)
åsikter om den individuella själens (ätman)
förhållande till världssjälen (brahman), vilka
redan de betecknas som V. Sannolikt ha
småningom två riktningar utbildat sig, en rent
panteistisk och en teistiskt panteistisk. Men
när man i allm. talar om V., menas därmed
den rent panteistiska, vilken av bramanen
Samkara i början av 800-talet gjordes till den
förhärskande. Grundtanken i det av éamkara
tolkade Vedäntasystemet är, att vår själ
(ätman) är identisk med världssjälen
(brahman) ; därutanför existerar ingen verklighet.
Systemet kallas Advaita (se d. o.). Mot denna
uppfattning tala ej blott åtskilliga utsagor i
de heliga skrifterna utan också erfarenheten,
enl. vilken en brokig mångfald av personer
och ting existerar, ävensom den vediska
rituallagen, som har sin grund i tron på
själavandringen och vedergällningsläran, alltså
förutsätter en mångfald individuella själar.
Denna motsägelse beror enl. éamkara på den
hos individen inneboende »ovetenheten» (skt
ajnäna, avidyä), genom vilken själen hindras
att göra någon åtskillnad mellan sig själv och
kroppen, de psykiska organen och deras
bestämmelse, hindras att uppfatta den empiriska
världen som den »illusion» (mäyä) den i själva
verket är. Den är näml, blott ett bländverk,
som upplöses vid närmare betraktelse, el. en
drömbild, som blott för den sovande men ej
mer för den uppväckte gäller som verklig.
Blott ett existerar i universum: vårt själv,
själen, som måste vara identisk med
världssjälen. Har man uppnått den »universella
insikten» (jnäna) och genom den fattat den
illusoriska naturen hos allt, som icke är själ, samt
själens absoluta identitet med brahman, äro
villkoren för själens världstillvaro upphävda;
ty denna världstillvaro är ju själv blott
bedrägligt sken. Den, som vet: »jag är
brahman», har vunnit förlossning ur samsära
(världskretsloppet). Samkara nödgas
emellertid för att komma ifrån den motsägelse, som
råder mellan hans illusionslära och den
faktiska verkligheten, uppställa två system: 1)
en högre filosofisk vetenskap, den metafysiska
läran om världssjälen som det enda
existerande; 2) en lägre, som anpassar sig mera till
den folkligt-religiösa uppfattningen, enl.
vilken Brahman blir en personlig gud, som skapar
och styr världen samt belönar och straffar
människornas gärningar. Själavandringen
erkännes men blott som en sanning för »ovetande»,
éamkara beskylles för att ha stått under
inflytande av den senare buddistiska filosofien,
och senare forskare ha velat se en
ursprung-ligare riktning representerad i Rämänujas (se
d. o.) tolkning av Brahmasütra. — En ny
tolkning av V:s läror gavs av
religionsstiftåren Madhva (se d. o.). — Litt.: P. Deussen,
»Die Sütras des Vedänta» (1887; med
éaip-karas kommentar) och »System des Vedänta»
(2:a uppl. 1906); eng. övers, av Brahmasütra
med Samkaras och Rämänujas kommentar av
G. Thibaut (»Sacred books of the East», 34,
38, 48, 1890—1904); M. Walleser, »Der ältere
Vedänta» (1910); V. C. Ghate, »Le Vedanta»
(1918); Däsgupta, »A history of indian
philo-sophy», I (1922), s. 406 ff.; S. K. Belvalkar, »The
Brahma-Sütras of Bädaräyana» (1931). J. Ch-r.
Vedareligionen, sammanfattningen av de
delvis mycket olikartade religiösa
föreställningar och kulter, som möta i vediska
litteraturen (se Ved a). Uttrycket är
olämpligt, då begreppet v. ej bör utsträckas
till alla de olika religiösa åskådningar och
företeelser, som ingå i hela denna litteratur.
En god del av de religiösa fenomen, som höra
hemma i hinduismen (se d. o.), skulle i så fall
komma att inräknas i v. I inskränkt mening
är denna företrädesvis Rigvedas religion, som
— ehuru den är starkt bramaniserad och tar
liten hänsyn till folkliga föreställningar och
riter — synes vara bestämt skild även från
religionen i de tre senare vedasamlingarna. —
Denna v. är polyteistisk och uppvisar en
mängd olika element. Från folkets religion
härstammar tron på många i levande och döda
föremål befintliga makter, som ofta förtätats
till mera fristående varaktiga gudomsmakter.
De kunna vara välsignelsebringande och
godartade el. skadliga och hemska (demoner). En
annan betydelsefull faktor i vedisk religion
utgör iakttagelsen av växling i årstider
(särskilt mörk och ljus: vinter och sommar),
mörka och ljusa delar av dygnet (natt och
dag), överflyttning av dessa begrepp på andra
områden, ss. köld och värme, och särskilt på
det abstrakta och andliga området (ont och
gott = mörkt och ljust) o. s. v. Redan i ett
förvediskt tänkande hade man tänkt sig
enhet i dessa växlingar. Detta ledde bl. a.
till skapande av enhetsmakter, -gudar el.
växelgudar för olika årstider, för växling av
natt och dag o. dyl. Man fick sålunda ljusa,
solära himmelska gudamakter (särskilt med
solen som synligt och verksamt substrat),
växlande med mörka, jordiska makter
(särskilt boende i jorden, mörkret, ktoniska
makter). Olika specialgudar av övervägande
himmelsk karaktär äro t. ex. åtskilliga solgudar,
ss. Sürya, Savitar, Püsan; eldguden, som
alltmer blev bäraren av det vediska offret, Agni;
Usas, morgonrodnadens gudinna, o. s. v. Bland
ktoniska makter märkes särskilt Jorden (»Mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
