Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Vedaspråket—Vedbo
190
der Jord», skt Prithivi-mätä o. s. v.) såsom
det kvinnligt tänkta komplementet till den
manlige himmelsguden. I nära samband med
de ktoniska makterna stodo de avlidnas själar
(skt Pitaras, fäderna), föremålen för en tidig,
även i vedisk tid spridd själakult. En
identifikation mellan dessa o. a. ktoniska onda
makter har säkert åvägabragts redan tidigt.
Å andra sidan rådde en utbredd föreställning,
att dessa kunde husera i vinden och luften.
I dyrkan av de avlidna bottnar kulten av
heroer, av vilka en del säkert redan i vedisk
tid blivit gudar och t. o. m. kommit att uppnå
de högsta värdigheter inom gudavärlden, t. ex.
Indra och antagl. Asvinerna (se dessa ord).
V. är sammansatt av dylika element i en
starkt eklektisk, av det systematiska
offervetandet modifierad form. Dessa äro sålunda
delvis ett resultat av systematiserande
spekulation. De enskilda gudarna äro på väg
att mista sin urspr. substratbundna
individualitet, de ha börjat förblekna och äro av
offerteknikerna inordnade i ett slags system, i
vilket de individuella gudarna visserligen till
namn och tradition äga en viss
verkningskrets men faktiskt i offret och offerpoesien
utrustas med snart sagt allas sammanlagda
egenskaper. Bakom dem alla skönjer den
prästerliga spekulationen redan en enda
universell Gud. Detta innebär en förberedelse till
den senare religionsutvecklingen. Ej heller
den senare utvecklade tanken på offrets
centrala, allt överskyggande ställning,
varigenom det kommit att bli medel att tvinga
gudarna att foga sig efter offrarens vilja, är
främmande för Rigveda. — Jfr även E s k a t
o-1 o g i, sp. 1027.
Av den rika litt. må framhållas A. Bergaigne,
»La religion védique» (4 bd, 1878—97); H.
01-denberg, »Die Religion des Veda» (2:a uppl.
1917); A. Hillebrandt, »Vedische Mythologie»
(3 bd, 1891—1902; 2:a uppl. 1927—29); A. A.
Macdonell, »Vedic mythology» (1897); L. v.
Schroeder, »Arische Religion» (2 bd, 1914—
16); L. D. Barnett, »Hindu gods and heroes»
(1922). Texter i övrigt för studiet av v. t. ex.
av K. F. Johansson i »Främmande
religionsur-kunder», I (1908), och A. Bertholet,
»Religions-geschichtliches Lesebuch» (1911). K. F. J.*
Vedaspråket el. Ve di sk t sanskrit, den
form av fornindiska, som föreligger i den
vediska litteraturen. Inom v. finnas rätt
stora olikheter, beroende dels på dess långa
utvecklingstid, dels på tillvaron av olika
dialekter. Så företer Rigveda det ålderdomligaste
materialet. Prosan är enklare och mera
for-melartad i Yajurveda än i Brähmanas och
Upanisaderna. Yngst är språket i Sütras, som
närmar sig det av grammatikerna normerade
sanskrit. Av de litterära minnesmärkena
framgår, att redan från äldsta tid ett konstspråk
(litterärt språk) är under bildning, som delvis
levat vidare i litteraturen, medan talspråket,
varom redan grammatikern Pänini (se d. o.)
ger antydningar, följt andra utvecklingslinjer.
Jfr även Indiens språk och
litteratur, sp. 532 och bibliografi, sp. 537 f.
Vedbæk, fiskläge och villastad på danska
öresundskusten, 20 km n. om Köpenhamn. Vid
V. inskeppade Karl XII 28 aug.—4 sept. 1700
sina trupper; där landsteg 1807 en engelsk
styrka.
Wedberg, Carl Otto Birger, jurist (f.
1870 28/o), son till justitierådet Johan Otto
W. (1826—1912).
Avlade hovrättsexamen
1894, blev
hovrätts-fiskal 1904,
lagbyråchef i Justitiedep.
1906, led. av
Lagberedningen och
hovrättsråd 1909,
justi-tieråd 1913, jur.
he-dersdr i Uppsala 1927,
led. av Sv. akad. 1931.
Rätts- och
kulturhistorisk förf., ivrare för
vårdat rättsspråk.
Skr.: »Konungens
Högsta Domstol 1789—1809» (1922),
»Lidingö-liv i gamla dar» (1924), »Lagstil» (1928), »Jan
Eric Palmsvärd» (1931) m. fl. C. G. Bj.
Vedbo. 1. Härad i n. v. Dalsland, Älvsborgs
län, invid gränserna mot Norge och
Värmland; 1,874,38 kvkm, 21,813 inv. (1933).
Omfattar landskommunerna Tisselskog, Bäcke,
ödskölt, Steneby, Laxarby, Vårvik, Torrskog,
Ärtemark, Nössemark, Håbol, Dals-Ed,
Töfte-dal, Rölanda och Gesäter samt Bengtsfors
köping. Municipalsamhälle: Ed. Häradet
omfattar Dalslands mest höglänta och natursköna
del, ett sjörikt skogs- och berglandskap med
utpräglade n.—s. dal- och höjdsträckningar.
Höjderna nå flerstädes omkr. 200 m över
sjöarna, av vilka de förnämsta äro Stora Le,
Lelången, Laxsjön, V. och ö. Silen (jfr
Dalslands kanal). S. v. delen av V. avvattnas
av örekilsälvens källarmar. 13,799 har åker,
102,038 har skogsmark. Jämte jordbruk bl. a.
pappersindustri. Järnvägar och
huvudlandsvägar: se kartan. Tillhör V. fögderi samt
Tössbo och V. domsaga.
2. Härad i Jönköpings län, se Norra
Vedbo och Södra Vedbo.
VEDBO HB
Skala 1:750000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
