191 Vedbockar—Wedekind 192 Vedbockar, zool., se Långhorningar, sp. 462 och bild 12 på färgplansch. Vedborrar, biologisk grupp av barkborrarna (se d. o.), vilka leva inuti veden av barr- och lövträd. De viktigaste släktena äro Xyleborus och Xyloterus, ambrosiabaggar (se d. o.). V. borra sig för äggläggningen gångar rätt in i veden. De äro svåra tekniska skadegörare. I Sverige förekomma löv vedbo r-r e n, Xyleborus dispar, som bl. a. angriper fruktträd, randiga vedborren, Xyloterus lineatus, på tall och gran samt husborren, X. domesticus, på lövträd. I. T-dh. Vedby, socken i Kristianstads län, N. Åsbo härad, kring Rönneåns biå Vedbyån; 67,40 kvkm, 1,502 inv. (1933). Slättbygd närmast Rönneån i s. v., f. ö. mest skog och mossar. 2,213 har åker, 3,323 har skogsmark. Under a.-b. Klippans finpappersbruk lyder Forsmöl-lans kraftstation i V. Ingår i Gråmanstorps och V. pastorat i Lunds stift, N. Åsbo kontr. Vedceller, dets. som libriform(celler); se Ledningsvävnad, bild 1. Veddas, primitivt folk på s. ö. Ceylon, som synes representera öns urinvånare. Två mera utpräglade grupper finnas, kele weddo, skogs-och bergsbor, som leva uteslutande av jakt, och gan weddo, byinvånare el. halvnomadiska jordbrukare; kustbebyggarna äro bofasta och delvis civiliserade, uppblandade med singhale-ser. V. anses bilda en gren av de förariska folken i s. Indien, påminnande om negrito-typen och de australoida folken. De renaste v. äro omkring 1,5 m långa med liten huvudskål, smalt, högt kranium med index 70, svart, rakt hår och mörkare hy än singhale-serna. De bo i bergsskrevor el. ihåliga träd och leva av mindre djur, ha bågar med järn-spetsade pilar samt hålla jakthundar. De kunna varken räkna, utmärka tidens gång el. urskilja färger. Deras religion beskrives som ett slags demondyrkan. Nativiteten är synnerligen svag och rasen i utdöende. Blott ett par tusen kunna f. n. kallas v. Deras språk är en singhalesisk dialekt. Jfr C. G. och B. Z. Seligmann, »The Veddas» (1911). K. F. J.* Veddel, bot., se Ledningsvävnad, sp. 914. Weddell [wedl], James, engelsk sydpolar-farare (1787—1834). Bedrev från 1820 säl-fångst kring de då nyupptäckta Sydshetlands-öarna och nådde 20 febr. 1823 under 35° v. Igd en sydligare latitud än någon före honom (74° 15'). Jfr Polarexpeditioner, sp. 1139 och 1141, samt Weddellhavet. W:s resor skildrades i »A voyage towards the south pole» (1825; ny uppl. 1827). C. S-g. Weddellhavet [coe'dl-], eng. Weddell sea, sydligaste delen av Atlanten, utanför Antarktis’ fastland, begränsas i v. av Grahams land, i ö. av Coats land. V. delarna äro i regel uppfyllda av packis. W. är uppkallat efter J. Weddell (se d. o.). We'dderkop [-kåp], Magnus von, hol-stein-gottorpsk politiker (1637—1721). Blev 1669 jur. prof, i Kiel och kom 1676 i got-torpsk statstjänst, slutligen som geheimeråds-president. Han deltog i diplomatiska förhandlingar, arbetade mot danskt och för svenskt inflytande i Gottorp och naturaliserades 1693 som svensk adelsman. Efter hertig Fredrik IV :s död 1702 minskades W:s inflytande, och han kom i bitter strid med Goertz, admi- nistratorn Kristian Augusts troman. På Goertz’ anstiftan fängslades W. dec. 1709 och insattes på Tönningens fästning. Han befriades av danskarna vid dess fall 1714. Då svenska rådet s. å. sökte engagera W. för sig, avslöjade denne förslaget för danskarna. Först efter Goertz’ fall 1719 blev W. rehabiliterad i Gottorp av hertig Karl Fredrik. — Jfr H. Almquist, »Holstein-Gottorp, Sverige och den nordiska ligan» (1918). (B. H-d.) Veddige, socken i Hallands län, Viske härad, kring Viskan, vid Västergötlandsgränsen; 81,33 kvkm, 1,767 inv. (1933). Odlade dalslätter kring vattendragen, f. ö. skogs- och bergsbygd. 2,192 har åker, 2,912 har skogsmark. Ingår i V., Ås och Sällstorps pastorat i Göteborgs stift, Fjäre och Viske kontrakt. We'ddigen, Otto, tysk sjöofficer (1882— 1915), torpederade med u-båten »U 9» brittiska kryssarna »Aboukir», »Hogue» och »Cres-sy» 1914 och »Hawke» 1915. Som chef på »U 29» omkom W. med hela sin besättning, då båten 1915 rammades av ett brittiskt slagskepp. ö-g. Wedding-trip [<ye'diq-], eng., bröllopsresa. Veddolder, Veddalika. Samman med veddas (se d. o.) utgöra vissa folk på Malacka och Sundaöarna veddoida människogruppen, måhända besläktad med austra-lierna. Rbg. Wèdckind [-kint], Frank, tysk författare (1864—1918), levde ett oroligt och växlingsrikt liv i olika tyska städer, i Schweiz, England och Frankrike, som tidningsman, varieté-sångare, clown, regissör och skådespelare, konsthandlare m. m. — W:s tidigaste verk voro dikter och pantomimer; det första drama, som slog igenom, var »Frühlings-erwachen» (1891; uppf. i Sthlm 1911), behandlande pubertetsårens oro och vanskligheter. »Erdgeist» (1895; uppf. i Sthlm 1922) och dess fortsättning, »Die Büchse der Pandora» (1904; omarb. 1906; uppf. i Sthlm 1923), skildra med brutala och ohyggliga scener könsdriftens överväldigande makt. Av hans övriga skådespel må nämnas lustspelet »Der Kammersänger» (1900), »Der Markis von Keith» (1902; uppf. i Sthlm 1920), »So ist das Leben» (1902), »Hidalla» (1904), »Musik» (1908), »Franziska» (1911) och »Herakles» (1917). W. drevs av ett ursinnigt hat till »borgerlig» uppfattning, i synnerhet i fråga om könsmoralen; den sinnliga kärleken, dess olika former och förhållande till samhället och konventionerna voro hans outtömliga motivkälla och utgöra kärnan i alla hans verk. Trots sin ivrigt hävdade skönhetsdyrkan fördjupade han sig ofta i det motbjudande, ruskiga och gemena. Osäker och oklar som förkun-nare, var han däremot en suggestiv gestaltare, mäktig starka scener och medryckande lideise-fullhet. För de expressionistiska dramatikerna i Tyskland vart han förebilden och övade ett stort inflytande fr. o. m. 1918, då hans verk under ett årtionde uppfördes med stor