197 Vederlagen—Wedgwood, J. 198 ser om sådant v. vid bodelning finnas i både äldre och nya giftermålsbalken. — c) Eg. i fråga om ärvd lantfastighet, arvejord (se d. o.), som frångått arvingen, begagnas ordet v. i betydelsen: annan jord, som kommit i arvejordens ställe, såsom »surrogat», t. ex. genom byte el. genom inköp för den köpeskilling, som bortsåld arvejord inbringat. I vidsträcktare mening betecknar v. även annan egendom, som gift person fått i st. f. honom förut tillhörig, numera avhänd egendom; om denna varit enskild, d. v. s. utesluten från andra makens giftorättsanspråk, skall detsamma gälla om v. C. G. Bj. 2. (Kam.) a) Dets. som vederlagshemman. Se Byte 2. — b) Prästernas v. kallades de anslag i kronotionde (se Prästlön), som förr utgått till präster i st. f. av Gustav Vasa indragna landbohemman (se Reduktion 6) el. som bidrag till präster, som voro betungade med gästning på grund av prästgårdens läge invid landsväg. (Schg.) 3. (Byggnk.) Byggnadsdelar, som utgöra stöd för el. uppbära ett valv el. en bågkonstruk-tion. Jfr M u r, sp. 444, och Valv, sp. 24. Vederlagen, benämning på de för den danska konungahirden gällande rättsreglerna. I medeltida källmaterial angavs v. ha utvecklats ur en lag, som Knut den store skulle ha givit sin i England upprättade hird, den s. k. tingliden. I själva verket torde emellertid v. återgå på äldre dansk hirdrätt. Under Val-demarstiden kom v. att utgöra ram kring en väldig militärorganisation, som omfattade stormän och förmögna bönder i rikets alla delar. Dessa konungens män fördelades på fjärdingar, vilka stått i samband med det kungliga hirdskeppets fyra »vakthåll». — Se närmare E. Hjärne, »Vederlag och sjöväsen» (i Namn och Bygd 1929). S. K-ft. Vederlagsbrist, se B y t e 2. Vederlagshemman, se B y t e 2. Vedermäle, tecken, bevis; jur., bevismedel mot en för åverkan el. olovlig jakt el. fiske anklagad person, bestående i föremål, som denne vid förbrytelsen använt el. medfört och som målsägaren fråntagit honom. Enl. urgamla regler (om »avtäkt»), som alltjämt bestå, äger näml, målsägaren, själv el. genom sitt folk, bl. a. fråntaga tjuvskytt »bössa, annan jaktredskap och hundar till v. och pant» samt tjuvfiskare »båt, redskap el. annat till v. och pant», dock blott om förbrytaren anträffas på bar gärning. Motvärn från förbrytarens sida mot fråntagandet är belagt med frihetsstraff. V. innebär dock ej sådant bevis, att det utesluter möjligheten av mot-bevis. Jfr Pantning. C. G. Bj. Vederslöv, socken i Kronobergs län, Kinne-valds härad, i den småkuperade skogsbygden strax s. v. om Växjö; 54,34 kvkm, 935 inv. (1933). 919 har åker, 3,112 har skogsmark. Ingår i V:s och Dänningelanda pastorat, varmed framdeles Tävelsås förenas, i Växjö stift, Kinnevalds kontrakt. Vede'tt (av it. vede'tta), i vissa utländska arméer, förr även i Sverige, dubbelpost vid kavalleriet. Vedettbåt, mindre örlogsfartyg om 50—300 tons deplacement, för bevakning, minering, minsvepning m. m. Om svenska flottans v. se Sverige, sp. 1009. ö-g. Vedevåg, bruksegendom i Linde socken, Örebro län, 9 km s. ö. om Lindesberg, vid ett utbyggt fall i Vedevågsån. Omfattar järnmanufakturverk med mek. verkstad för tillv. av jordbruksredskap, vidare färg- och ferniss-fabrik, sågverk, skaftfabrik och tegelbruk samt jordbruks- och skogsfastighet. Äges av Wedevågs bruks a.-b., gr. 1922, aktiekap. 500,000 kr., 200 arb., årstillv.-värde 1,5 mill. kr. — Hytta och smedja vid V. omnämnas 1539 och tillhörde 1627—31 L. De Geer, sedan kronan, släkterna Preuss-Ehrenpreuss, Hallen-creutz, Adelborg, Sparre och Keiller (V:s bruks nya a.-b., 1894—1913) och V.-Koppom a.-b. (1913—23); från 1923 nuv. ägare. Vedevågsån, se A r b o g a å. Vedflugor, Xylophagidae, en till gruppen Brachycera av ordn. tvåvingar (se d. o.) hörande familj, vars larver leva under barken av träd, där de livnära sig av andra insekt larver, icke minst barkborrlarver. I. T-dh. Vedfärgämnen, färgämnen, som äro lokaliserade till vissa färgväxters kärnved, t. ex. hematein. Dylik ved har användning som färgträ (se Färgväxter). Wedgwood [coe'd$cood], J o s i a h, engelsk keramiker (1730—95), av en släkt, som i flera led idkat krukmakeri. W. fick 1759 egen fabrik, där han lyckades experimentera fram ett lättare och fastare gods, det g räddfä r g a d e (creamco-loured ware), typen för den s. k. fina fajansen el. flintporslinet. Efter en beställning, utförd 1765 för drottning Charlotta, Georg III:s gemål, kallades det nya fabrikatet senare drottninggods (queen’s ware). Det undanträngde efter hand den äldre, emaljerade fajansen. Jämte den fina fajansen tillverkade W. vid denna tid efterbild-ningar av japanskt stengods och studerade antika förebilder. Ilan anlade i samverkan med köpmannen Th. Bentley i närheten av Stoke-on-Trent i Staffordshire den fabrik, som sedan under namnet Etruria vann stort rykte (1769). Där tillverkades bl. a. det helsvarta, i massan färgade basaltgodset (egyptian ware), det röda godset, en efterbildning av det japanska s. k. bücarogodset, terrakotta, avsedd att efterlikna agat, jaspis, marmor, por- Vedetth&t