201 Vega—Wegener, A. L. 202 Atlantkust, n. v. om Brönnöy-sund; 147,27 kvkm, 2,414 inv. (1930); uppkallat efter den största av öarna, på vars s. del Vegtinderne nå 658 m ö. h. Ax. S. Vega, asiron., se Lyra. Vega, fartyg, se Nordenskiöld, sp. 1123, och Polarexpeditioner, sp. 1133. Vega [coä'ga], G. de la, se Garcilaso de la Vega. Vega, Georg von, frih., österrikisk artillerist och matematiker (1756—1802?). V. deltog med utmärkelse i krigen mot fransmännen och turkarna samt var verksam som prof, i matematik vid bombardiär-kåren. Han är mest känd genom sina stora tabellverk över logaritmerna, av vilka den sjuställiga »Logarithmisch-trigonometrisches Handbuch», först utg. 1793, har utgått i över 90 uppl. K- Lmk. Vega [coä'ga], Lope de, seLopeFélix de Vega C a r p i o. Vega [<oä'ga], Ventura de la, argentinsk-spansk författare (1807—65). Vann rykte främst genom sina skådespel, bl. a. komedien »El hombre de mundo» (1845) och tragedien »La muerte de César» (1863). V. skrev även berömda dikter. — Sonen R i c a r d o de la V. (1839—1910) författade en otalig mängd lättare skådespel (género chico}; mest berömt är »La verbena de paloma» (1894), folklivsbilder med musik av Breton, vilket länge varit en spansk favoritpjäs. K. A. H. Vegaexpeditionen, se Polarexpeditioner, sp. 1133. Vegafonden, se Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Vegard, Lars, norsk fysiker (f. 1880). Var 1905—07 assistent hos Birkeland, studerade 1908—09 i England hos J. J. Thomson i Cambridge, arbetade 1911-—12 hos W. Wien i Würzburg, blev fil. dr 1913 i Oslo och prof, i fysik där 1918. V. har utfört ett stort antal arbeten inom olika delar av fysiken, ss. ang. teorien för lösningar, om elektriska urladdningar i gaser, om luminescens, särskilt elektroluminescens. Mest bekanta äro hans undersökningar av kristallers struktur med hjälp av röntgenstrålar, hans arbeten om magnetiska stormar och hans norrskensteori. Den senare går ut på att norrskenet härrör från det luminescensljus, som skulle utsändas från mikroskopiska partiklar av fast kväve, svävande i atmosfärens högsta skikt, när de träffas av bl. a. katodstrålar från solen. I samband med denna teori har V. (i Leiden) utfört experiment över fosforescensljuset från fast kväve och ädelgaser vid mycket låga temperaturer. J. T. Vegeholm, gods i Strövelstorps socken, Kristianstads län, vid Vegeåns utlopp i Skälder-viken; med underlydande i Välinge socken, Malmöhus län, 1,433 har, därav 535 har åker; tax.-värde 880,000 kr. (1933). Huvudbyggnaden, en dansk borg från 1500-talets början, brändes 1525 men återuppfördes av T. Krabbe (se d. o.); den ombyggdes till nuv. skick 1902. — V. ägdes av Krabbes släkt till 1663, Vegeholms slott. köptes då av G. O. Stenbock (se d. o.), sedan av Malmöhandlanden O. Nilsson Engelholm och lagman J. Cedercrantz, vars släkt innehade V. till 1814. Nuv. ägare är fru Irma von Gei jer. Wegelln, Johan Georgsson, affärsman, politiker (1768—1843). Blev 1795 grosshandlare i Stockholm och fick 1808 kommerseråds titel. Han tog livlig del i tidens politiska liv och var 1810 borgarståndets talman. B. E-r. Wegèlius, en av Finlands största kultursläkter, härstammar från bonden Jakob Eriksson (d. 1692) i Ilmola socken, Seinä-joki by (fi. seinä, vägg, joki, älv; därav wegg-elfius och W.). Bland släktmedlemmarna märkas kyrkoherden i Tyrvis Johannes W. d. ä. (d. 1725), den förste företrädaren för den Spenerska pietismen i Finland, samt dennes son kyrkoherden i Uleåborg Johannes W. d. y. (1693—1764), som utgav en mycket läst postilla på finska i pietistisk anda. Ättlingar till den förre voro T h e o d o r W. (1850 —1932), led. av direktionen för Föreningsban-ken i Finland 1875—98 och 1910—17, ordf, i direktionen för Finlands bank 1898—1906, senator och chef för finansexpeditionen 1906 —08 och led. av borgarståndet vid alla lantdagar utom en 1894—1906 (vicetalman 1899), samt musikern Martin W. (se nedan). Finskspråkig monogr. över släkten W. av II. E. W. (1887). . H. E. P. Wegelius, Martin, finländsk musiker (1846 -—-1906); jfr släktart. Var elev av R. Faltin, utbildades vidare i Wien och Leipzig. W. verkade sedan som sångdirigent och musikkritiker i Helsingfors och blev 1882 dir. för det nygrundade musikinstitutet. Han skrev flera kompositioner i senromantisk stil med inslag av finsk folkvisa, däribland körverket »Julnatten», Runebergskantat 1878, orkesteruvertyr till »Daniel Hjort», flera solosånger (»Karin Månsdotters vaggvisa», »Vid midnatt», »Spinnvisa» m. fl.) samt a cappella-körer. Som lärare och teoretiker var han en betydande pedagogisk kraft och utgav flera läroböcker i musiklära och sång. Ett värdefullt arbete är »Hufvuddragen af den västerländska musikens historia» (3 bd, 1891— 93). Hans brev utgåvos 1918 (»Konstnärs-brev»). T. N. Wègener, Alfred Lothar, tysk meteo-rolog, geofysiker och arktisk forskare (1880—