203 Wegener, C. F.—Vegesack, E. G. v. 204 1930) . Blev fil. dr 1905 och prof, i meteorologi i Graz 1924. 1906—08 deltog W. i Dan-marksexpeditionen till Grönlands östkust och gjorde 1912—13 tills, m. dåv. kapten J. P. Koch en vandring över Grönlands inlandsis från Danmarks havn på östkusten till Uper-nivik på västkusten med övervintring på inlandsisen, där viktiga glaciologiska iakttagelser gjordes. 1929 företog W. en expedition till Grönlands västkust som förberedelse till en stor expedition, som utfördes 1930—31 med synner ligen framstående resultat på det meteorologiska och geofysikaliska området. Denna expedition hade tre stationer, en väststa-tion nära Umänak, en öststation vid Scores-bysundet och en mitt på inlandsisen, Eismitte. W. omkom i nov. 1930 på väg från väststatio-nen till Eismitte. W. har väckt särskild uppmärksamhet genom sin teori om kontinenternas och oceanernas uppkomst, som han förklarar genom förskjutning av kontinenterna, vilka såsom uppbyggda av det lättaste materialet i jordskorpan (se Jorden, sp. 1174— 75) utgöra ett omkr. 100 km mäktigt skal, som flyter på de underliggande tyngre massorna. Genom sprickbildning lösgjorda flak av kontinentalmassorna drevo bort i »väst-drift», och samtidigt åstadkom en »polflykt» av massorna en samling av kontinenterna mot ekvatorn. Analog geologisk byggnad och ganska lika konturer av kontinenterna på bägge sidor av Atlanten framdrogos som stöd för teorien. Det astronomisk-geodetiska beviset för W :s teori kan dock icke anses vara fört till full evidens. Om W:s teori har livlig diskussion uppstått. Om också en förskjutning av kontinenter i mindre skala ganska väl låter förena sig med de teorier, som hittills tagits i anspråk för tydningen av jordskorpans byggnad, bringa dock kontinentalförskjutningar av de mått, som W. antagit, motsägelser mot både kontraktionsteorien och isostasiläran liksom mot å ena sidan teorien om landbryggor, som fordom förenat de nuv. kontinenterna, och å andra sidan teorien om kontinenternas och oceanernas permanens. — W:s »Die Entstehung der Kontinente und Ozeane» (1915; 4:e uppl. 1929) utkom 1926 i sv. övers. Se även Else Wegener och F. Loewe, »A. W :s letzte Grönlandfahrt» (1932). K. A. G. Wegener, C a s p a r Frederik, dansk arkivman och historiker (1802—93). Blev teol. kand. 1828, fil. dr 1836, var 1826—48 lärare vid Sorö, 1848 —82 kungl. historio-graf och gehejmearki-var. W. utgav bl. a. »Om Carl Danske, greve af Flandern» (1839) och »Om Anders Sörensen Vedel» (1846). Han deltog verksamt i den litterära striden mot slesvig-holsteinia-nismen med flera småskrifter och utgav Aars-beretninger fra Gehejmearkivet (6 bd, 1852— 82), som innehålla viktiga dokument. 1848— 49 var W. kungavald medlem av den grund-lagsstiftande riksförsamlingen. Han efterlämnade ett bibliotek på omkr. 40,000 bd, nu i statsbiblioteket i Aarhus. P. E-t. Wegener, Paul, tysk skådespelare (f. 1874). Var från 1899 anställd vid hovteatern i Wies-baden och från 1905 en följd av år vid Deutsches Theater (Max Reinhardt; gästspel i Stockholm 1915 och 1920) i Berlin. W. deltog med utmärkelse i världskriget och har sedan huvudsaki. ägnat sig åt gästspel. Han är en originell, fantasirik skådespelare, full av ursprunglig kraft och humor. Bland hans roller märkas Richard 111, Jago i »Othello», Mefisto-feles i »Faust», Franz Moor i »Rövarban det», Holofernes i »Judit», doktor Stockman i »En folkfiende», kaptenen i »Dödsdansen», gubben i »Spöksonaten» och Tokeramo i »Taifun». G. K-g. Vegesack [fè'gozak], hamnstad inom fria staden Bremens område, n. v. Tyskland, på Wesers högra strand nedanför staden Bremen; 4,360 inv. (1925). Skeppsbyggeri och betydande fiske. Vegesack [fä'jsak], von, svensk släkt, som var bosatt i Estland 1598 och då fick polskt adelskap. I Sverige adlades släkten 1651 och blev friherrlig 1802 med E. G. v. V. (se nedan). Dennes son frih. Johan Fredrik Ernst von V. (1792—1863), som blev major 1817 och tog avsked 1829, deltog i en konspiration för uppsättande av prinsen av Vasa på svenska tronen (jfr släktart. D ü b e n, v o n), dömdes 1833 till landsflykt, återkom efter amnestien 1834 och blev kustchef vid tullverket. Om hans brorson frih. E. M. P. v. V. se nedan. B. H-d. Vegesack [fä'jsak], Ernst Gotthard von, frih., militär (1763—1818); se släktövers. F. i Rostock, kom V. vid unga år till Sverige och blev kornett 1784. Under Gustav III:S ryska krig befordrades han till kapten 1788 och förde s. å. befäl över ett kompani vid den frikår, som till skydd mot Danmark uppsattes i Dalarna. Efter dennas upplösning blev V. chef för en nyuppsatt jägarbataljon, med vilken han återvände till Finland, där han utmärkte sig och blev major 1789, överste 1797 och frih. 1802. Under kriget i Pommern 1805—07 förde han brigadbefäl, utmärkte sig