205 Vegesack, E. M. ånyo och blev svårt sårad under återtåget från Ferdinandshof, varefter han 1808 utnämndes till generalmajor. Under 1808—09 års krig förde han först befälet över v. arméns vänstra flygel. Aug. 1808 sändes V. till Finland med »svenska brigaden», som skulle landsättas vid Björneborg, men måste landstiga vid Kristinestad. Han förenade sig med finska armén och deltog i slaget vid Oravais (se d. o.). Härefter ställdes han inför krigsrätt för bristande åt-lydnad i fråga om val av landstigningsplats och dömdes till livstids fästning av Gustav IV Adolf trots frikännande av Krigshovrätten. Domen verkställdes aldrig till följd av revolutionen. Generallöjtnant 1812, förde V. 1813 en fördelning av den vid nedre Elbe opererande kåren Wallmoden och 1814 i Norge den fördelning, som inneslöt Fredrikshald. 1816 blev han inspektör för 9:e inf.-brigaden. Se biogr. av G. Montgomery (1827) och av E. E. v. Vegesack (1842) publicerat urval ur hans efterlämnade papper. Wdt. Vegesack [fä'jsak], Ernst Mattias Peter von, frih., militär (1820—1903); se släktövers. Blev kapten vid Dalreg:tet 1857, deltog 1861—63 i unionsstaternas tjänst i nordamerikanska inbördeskriget, blev 1864 överstelöjtnant vid Västerbottens fältjägarkår, 1868 överste vid Hälsinge reg:te, generalmajor 1884. I Amerika bevistade han ett tjugutal fältslag, strider och belägringar och utmärkte sig för stor tapperhet, särskilt vid Gaines’s Mill och Antietam 1862; 1865 blev han amerikansk brigadgeneral. Wdt. Vegetabllier, växter, alster ur växtriket. Vegetabilisk, som tillhör växtriket el. hämtas från detta; beredd av växter; som innehåller växtdelar. Vegetarian, anhängare av vegetarismen. — Vegetarisk, om kost el. födoämne ur växt- och mineralriket. Vegetari'sm (av lat. vegetäre, uppfriska, växa), dietisk åskådning och folkrörelse, som strävar att grunda den folkliga matsedeln på födoämnen ur växt- och mineralriket. Man söker därvid samtidigt undvika de matvaror, som härstamma från djurriket, varvid stränga vegetarianer förbjuda även mjölk och ägg och mindre stränga endast undvika kött, inälvor, fisk och tillagningar därav. V. an-knytes till andra folkrörelser med dietetiskt program (jfr R å k o s t och Nykterhetsrörelsen). V:s princip torde från början ha legat i en naturfilosofisk åskådning, enl. vilken människan skulle kunna avlägsna sig från det »djuriska» i sin natur genom att ej låta animaliska produkter bidraga till att uppbygga kroppen. Vidare torde oviljan mot att taga djurens liv för beredande till föda, ett slags djurskyddsintention, även ha bidragit till v:s uppkomst och utveckling. V. har sedermera för utbyggande av sin teori till denna anknutit vissa näringsfysiologiska, terapeutiska och nationalekonomiska fakta och teorier. Som argument för v. har andra-gits den av Chittenden, Landergren, Hindhede m. fl. påvisade möjligheten av att högst betydligt kunna inskränka det dagliga äggvite-behovet i även långa försöksserier och vid fullt kroppsarbete — det kan nedbringas väsentligt under mängder (15—20 % av näringsbehovet), P. v.—Vegetius 206 som förekomma i det vanliga folkliga kosthållet — liksom möjligheten att använda vegetabilisk äggvita i st. f. animalisk i födan. Den franska medicinens något hyperplastiska lära om den »urinsura diatesens» betydelse för åtskilliga sjukdomstillstånd, vidare giktdietens förbud för, resp, minskning av kött-, inälvs- och fiskfödan samt slutligen hjärt-, njur- och arteriosklerosdietens minskning i kött-, fisk- och äggvitekosten ha av v:s företrädare tolkats så, att man skulle kunna förekomma sjukdomar i allm. och speciellt åderförkalkning, blodtrycksstegring och förtidigt åldrande genom avlysande av kött-, resp, ägg-vitefödan. Kristidens omläggning av folkhushållningen från animal produktion till odling av brödsäd och rotfrukter för direkt förtäring samt tillbakaträngandet av vissa sjukdomar, fettsot (kanske arterioskleros) och sockersjuka, ha andragits till förmån för v. Doek har man kanske ej beaktat dess nackdelar, mag-tarmlidanden, ödemsjukdom, allmän undernäring och ökning av benägenhet för tuberkulos. V:s förtjänster ha varit dels ett inarbetande i den folkliga åskådningen av fakta om vege-tabiliernas värde som utspädning i den ensidiga starka kött- och äggvitekosten hos stora folklager, dels reklam för frukt- och grönsaksodling och ävenledes framförande av nya vegetabilier, frukter och tillredningar samt återupptagande av vissa — genom fabriks-produkternas översvämning bortglömda — råvaror och tillredningar (t. ex. sammalet mjöl och bröd). Tillg. V. kan anses först ha framträtt i England, där en Vegetarian society bildades 1847. Liknande föreningar ha sedermera uppstått i flertalet kulturländer. De äro verksamma genom utgivning av tidskrifter och upprättandet av vegetariska restauranger. I Sverige predikades v. först av med. dr A. F. Melander (1816 —1902), 1869—89 badläkare i Visby. Bland andra förkämpar för densamma må anföras J. P. Rydelius (pseud. Justus) samt redaktören Johan Lindström Saxon (se d. o.), som varit verksam inom den på hans initiativ 1903 bildade Svenska vegetariska föreningen (f. n. omkr. 1,000 led.) och redigerar dess organ, månadsskriften Vegetarianen. J. E. J-n.* Vegetation, växtliv, växtlighet, sammanfattningen av ett visst områdes växtvärld med hänsynstagande icke endast till dess kvalitativa sammansättning el. flora utan även till de olika arternas mängdförhållanden och grup-peringssätt, d. v. s. till områdets växtsamhällen (se d. o.). E. D. R. Vegetationsperiod, den del av året, under vilken en viss växtart, ett visst växtsamhälle el. en viss vegetation tillväxer och i övrigt visar tecken till aktivt liv. E. D. R. Vegetativa funktioner, de för djur och växter gemensamma livsförrättningarna, alltså fortplantning och näringsupptagande. Ani-mala funktioner (jfr Animal) äro enl. denna terminologi retbarhet och rörelseförmåga. T. P. Vegetativ förökning, bot., könlös fortplantning, se Fortplantning 1. Vegetera, vara overksam (och blott sköta sin kropp). Vege'tius, Flavius V. Renatus, romersk författare, skrev utan egen militär erfarenhet en latinsk lärobok i krigskonsten (»Epitome