Veglia—Weibull, C. H. J. 207 institutionum rei militaris», utg. av K. Lang 1885), tillägnad en onämnd kejsare, sannolikt Theodosius I (379—395); skrev även »Mulome-dicina» (Djurläkekonst; utg. av E. Lommatzsch 1903), huvudsakl. en bearb. av den språkligt mycket intressanta »Mulomedicina Chironis». — Monogr. av D. Schenk (1930). E. St. Veglia [veTja], ital. namnet på jugoslaviska ön K r k, den nordligaste av öarna utanför Jugoslaviens kust; 405 kvkm, 21,133 inv. (1921), huvudsakl. kroater. Huvudstaden, Krk (1,415 inv.), är biskopssäte; Baska och Alek-sandrovo äro besökta badorter. Wegmann, B e r t h a, dansk målarinna (1847 —1926), fick sin utbildning hos bl. a. F. C. Lund. 1867—81 vistades hon i München samt besökte under denna tid Italien och Paris. 1882 bosatte hon sig i Köpenhamn. Hon målade genretavlor, landskap och blommor men företrädesvis porträtt. Nationalmuseum i Stockholm har »Moder med sitt barn» (fri-luftsmålning i solsken, 1883). (E. L-k.) Wégner, Armin T., tysk författare (f. 1886). Deltog i världskriget som frivillig sjukvårdare på östfronten och i Mesopotamien. »Zvvischen zwei Städten» (1909), »Das Antlitz der Städte» (1917), »Die Strasse mit den tau-send Zielen» (1924) m. fl. diktsamlingar, »Der Knabe Hussein» (1921), »Das Geständnis» (1922), »Moni» (1929) m. fl. berättelser återge dels tunga erfarenheter och livsöden från storstäderna och starkt gestaltade bilder från Österlandet, dels lyriska bekännelser och hymner till en ideell, från våld och förtryck frigjord mänsklighet. R-n B. Wegscheider [vè'kfaidor], Julius August Ludwig, tysk protestantisk teolog (1771 — 1849). Blev 1810 prof, i Halle, där han framträdde som inflytelserik representant för den teologiska rationalismen med dess nyktert förståndsmässiga dogmkritik. Trots brist på originalitet vann hans arbete »Institutiones theologiæ christianæ dogmaticæ» (1815; på ty. 1831) inom den rationalistiska riktningen ett nära nog normativt anseende. — Jfr kritiken av W:s »vulgärrationalism» i K. von Hase, »Der neue Hutterus und seine Gegner» (1834) och »Anti-Röhr» (1836). E. Nwn. Vegtamskvida (el. Balders drömmar) är ett kort och trol. täml. ungt eddakväde i fornyrdislag. Oroad av Balders olycksbådande drömmar, rider Oden, förklädd till Vegtam (»den vägvane»), ned till dödsriket. Han väcker en död volva av jätteätt och tvingar henne att förutsäga Balders öde. Större delen av dikten består av Odens och volvans samtal. E. W-én. VehTkel, befordringsmedel, bärare (i figur-lig mening), hjälpmedel; den vätska (vatten, infusion, dekokt el. dyl.) el. annat ämne, varmed ett läkemedel löses el. utspädes. V. är vanl. utan egentlig medicinsk verkan. C. G. S. Wehlau [vöTau], stad i preuss. prov. Ost-preussen, ö. om Königsberg; 5,472 inv. (1925). — Sept. 1657 avslöts traktaten i W., varigenom Johan Kasimir av Polen erkände Fredrik Vilhelms av Brandenburg suveränitet över Ostpreussen. Även fördraget i Königsberg (jfr d. o.) jan. 1656 är stundom uppkallat efter W., där fördraget undertecknades av Karl Gustav. Vehmgerichte [fè'mgoril$tø], ty., se Femdomstolar. 208 Vehmo [vé'mo], fi. Ve'hmaa, socken i Äbo och Björneborgs län, Finland; 184 kvkm, 4,060 inv. (1932), finsktalande. V., som omnämnes f. ggn på 1300-talet, har en av Finlands vackraste medeltida gråstenskyrkor, möjl. från 1200-talet. O. Brn. Wehnelt [vè'nolt], Arthur R u d o 1 p h Berthold, tysk fysiker (f. 1871), docent 1901 i Erlangen, prof. 1906 vid Berlins univ. W. har konstruerat en efter honom uppkallad elektrolytisk strömbrytare (1899), bestående av en kort platinastav, som genom ett porslinsrör doppar ned i utspädd svavelsyra, jämte en större blyplatta (katod). När platinastaven göres till anod och en tillräckligt stark ström passerar anordningen, varvid lämplig själv-induktion måste finnas i strömbanan, uppstå automatiskt skarpa strömavbrott till ett antal av flera hundra i sek. W. har undersökt potentialfördelningen m. m. vid elektriska urladdningar i förtunnade gaser och konstruerat den s. k. Wehneltkatoden (1903), en glödande yta, belagd med ett tunt skikt av t. ex. kalcium-, strontium- el. bariumoxid, som lättare utsänder elektroner än en ren metallyta av samma temp. Vidare har han konstruerat ett elektriskt ventilrör och undersökt elektroners reflexion mot isolatorer i samband med vågmekaniska betraktelsesätt. J. T. Wehneltrör [vè'nolt-], fys., se Elektriska lik riktare. Wehtje [vè'tjø], Ernst Fredrik, industri -och kommunalman (f. 1863 u/i). Blev jur. kand, i Lund 1887, vice häradshövding 1889 och är sedan 1903 verkst. dir. i Skånska cement-a.-b. Han är ordf, i Skånes handelskammare sedan 1910, en av de ledande i Svenska stadsförbundet och var 1905—08 och 1915—23 stadsfullmäktig i Malmö (v. ordf. 1916—17 och 1919—23, ordf. 1918). Vei, se Mandingo. WéFbull, svensk släkt, härstammar från bröderna klockaren i Bosjökloster (Skåne) Per Persson W. (omkr. 1664—1714) och rådmannen i Kristianstad Lars W. (d. 1723). Per W:s sonsons sonson var M. J. J. W.; om honom och hans söner L. U. A. W., C. G. H. Chr. W. och C. H. J. W. samt de tre senares kusin E. Hj. W. W. se nedan. Bror till M. J. J. W. var Walfrid W.; om honom och hans söner Walter W. och Harry W. se Weibullsholm. Rådman Lars W:s sonsons sonsons son var K. O. M. W. (se nedan). — Litt.: C. G. Weibull, »Släkten W.» (1911); om M. J. J. W. och hans söner L. U. A. W. och C. H. J. W. se även I. Harrie, »Orientering» (1932). B. H-d. WéPbull, Carl Gustaf Hannibal Christoffer, arkivman och historiker (f. 188 1 27/4), son till M. J. J. W. Blev fil. kand, i Lund 1901, landsarkivarie i Göteborg 1911 och i Lund 1919. W. har av trycket utgivit källpublikationer (bl. a. rörande Roskilde-freden, i Hist. Tidskr. för Skåneland, 3, h. 1—3, 1908), festskrifter (bl. a. »Göteborgs sparbank 1820—1920», 1920), uppsatser rörande arkivordningsprinciper (bl. a. i Scandia 1930) m. m. Hans huvudarbete är »Skånska jordbrukets historia intill 1800-talets början» (1923). S. B-n. WéFbull, Curt Hugo Johannes, historiker (f. 1886 19/8), son till M. J. J. W. Blev