217 Weingarten—Weissmann 218 näus» (1899), »Die Gleichnisse Jesu» (1904; 5:e uppl. 1929), »Ibsen, Björnson, Nietzsche» (1908), »Biblische Theologie des Neuen Testa-ments» (1911; 4:e uppl. 1928) och »Die spätere christliche Apokalyptik» (1923). E. Nwn. Weingarten [vaTn-], stad i s. Württemberg; 7,299 inv. (1925). Det forna klostret W. var riksomedelbart till 1803, då det sekulariserades. Dess i barockstil uppförda kyrka (1700-talet) är alltjämt en berömd vallfartsort. Weingartner [väi'n-], Paul Felix von, österrikisk dirigent, tonsättare och skriftställare (f. 1863). Studerade vid Leipzigkon-servatoriet, var 1891—98 kapellmästare vid Berlins hovopera, dirigerade de berömda (efter Kaims konsertinstitut uppkallade) Kaimkonserterna i München samt var 1908—11 chef för hovoperan i Wien och 1919 —24 dir. för Volksoper där. Sedan 1927 är W. ledare för symfonikonserter och dir. för konservatoriet i Basel. W., som 1923 i Stockholm dirigerade Beethovens samtliga symfonier, har främst varit uppburen som virtuos konsertdirigent. Hans kompositioner, som först visade påverkan av Wagner och Liszt men senare präglats av klassicism, omfatta symfoniska dikter, symfonier, sånger, operor m. m. Bland hans skrifter märkas »Über das Dirigieren» (1896), »Ratschläge für Aufführung der Sin-fonien Beethovens» (1906; 3:e uppl. 1928), »Carl Spitteler» (1904; 2:a uppl. 1913) och »Le-benserinnerungen» (2 bd, 1923—29). II. G-t. Veinge, socken i Hallands län, omfattar den nordligaste och mest höglänta delen av Höks härad och sträcker sig från kustslätten till Smålandsgränsen; 196,15 kvkm, 2,747 inv. (1933). 4,505 har åker, 8.085 har skogsmark. I väster V. järnvägsknut. Ingår i V. och Tjärby pastorat i Göteborgs stift, Laholms kontrakt. Weinheim [väi'nhäim], stad i ty. fristaten Baden, vid foten av Odenwald; 15,793 inv. (1925). Besökt luftkurort; industri, vinodling. Weinhold [vai'nhålt], Karl, tysk språkforskare och kulturhistoriker (1823—1901), prof, i Breslau, Krakau, Graz, Kiel, 1876 åter i Breslau och 1889 i Berlin. Skr.: »Über deut-sche Dialectforschung» (1853), som blev nästan epokgörande, dialektordböcker och »Mit-telhochdeutsche Grammatik» (1877; 2:a uppl. 1883), »Die deutschen Frauen in dem Mittel-alter» (1851; 3:e uppl. 1897), »Altnordisches Leben» (1856), »Die Riesen des germanischen Mythus» (1858) m. fl. W. utgav Zeitschrift des Vereins für Volkskunde 1891 ff. Ad. N-n.* Weininger [val'-], Otto, österrikisk filosof (1880—1903), av judisk börd, död genom självmord. W:s huvudarbete, »Geschlecht und Charakter» (1903), som väckte stort uppseende, utvecklar en ytterligt bisarr men i vissa hänseenden intressant sexualfilosofi. W. karakteriserar mannen och kvinnan som två väsensskilda typer, av vilka endast mannen äger verklig personlighet och möjlighet att bli god eller ond, medan kvinnans väsen intet annat är än en amoralisk opersonlig sexualitet. Det patologiska draget hos W., skönjbart redan i detta arbete, framträder än starkare i »Über die letzten Dinge» (1904). Biogr. av G. Klaren (1923). G. O-a. Veintimilla, I., president i Ecuador (se d. o., sp. 283). Wein, Weib und Gesang [vai'n, vai'p ont goza'n], ty., uttryck i ett verspar: »Wer nicht liebt Wein, Weib und Gesang Der bleibt ein Narr sein Leben lang» (Den, som ej älskar vinet, kvinnan och sången, förblir en narr hela sitt liv), som av J. H. Voss (se d. o.) tillskrivits Martin Luther. Det är känt först från 1775, då det trycktes av M. Claudius (se d. o.). Wéls, Frederik Anton, dansk växt-fysiolog och markforskare (1871—1933). Blev 1902 fil. dr på en avh. om proteolytiska enzym i korn, var 1898—1905 assistent vid Carls-berglaboratoriet, blev 1904 docent i bakte-riologi och 1905 prof, i växtfysiologi vid Landbohöjskolen. Bland W:s viktigaste vetenskapliga insatser må nämnas konstaterandet av salpeterbildning i skogsmark. Han lämnade även den vetenskapliga grunden till en stort tänkt plan att genom speciella kulturmetoder göra de magra danska hedarna fruktbärande. Bland hans många populärvetenskapliga skrifter må nämnas »Livet og dets love» (1908—11; 2:a uppl. 1923; sv. övers. 1909 —12). N. Jn. WéTsbord [-bårt], M i s c h a, litauisk violinist (f. 1907), har alltsedan gossåren företagit turnéer över hela världen. I Stockholm har han konserterat med mycken framgång 1925 och senare. H. G-t. Weise [väi'zo], Christian, tysk författare (1642—1708), gymnasialrektor i Zittau. W. sökte motverka svulsten i den tyska poesien men vart ofta torr och platt; hans tendens var moraliserande och uppfostrande. Han skrev fyra didaktiska romaner, över 50 skol-dramer samt dikter. — Monogr. av H. Schauer (1921). R-nB. Weishaupt [vai'shaupt], A., se I 1 1 u mina t e r. Weismann [väi's-], August, tysk biolog (1834—1914). Var urspr. läkare men blev 1866 prof, i zoologi i Freiburg im Breisgau. W. utförde bl. a. viktiga undersökningar över fortplantningen hos dafniderna. Framför allt är han dock känd som teoretiker. W:s viktigaste insats är här hans uppställande av begreppen »grodd-plasma» och »kropps-plasma». Groddplas-man, som är bärare av anlagen, determi-nanterna, är kontinuerlig från släktled till släktled. Groddplas-man påverkas ej av kroppsplasman, m. a. o. de förvärvade egenskaperna äro ej ärftliga. Med genial framsynthet identifierade W. groddplasman med kromosomerna. — Led. av sv. Vet.-akad. (1897). J. R-m.