Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weinel, Heinrich - Weingarten - Weingartner, Paul Felix von - Veinge - Weinheim - Weinhold, Karl - Weininger, Otto - Veintimilla, I. - Wein, Weib und Gesang - Weis, Frederik Anton - Weisbord, Mischa - Weise, Christian - Weishaupt, A. - Weismann, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Weingarten—Weissmann
218
näus» (1899), »Die Gleichnisse Jesu» (1904;
5:e uppl. 1929), »Ibsen, Björnson, Nietzsche»
(1908), »Biblische Theologie des Neuen
Testa-ments» (1911; 4:e uppl. 1928) och »Die spätere
christliche Apokalyptik» (1923). E. Nwn.
Weingarten [vaTn-], stad i s. Württemberg;
7,299 inv. (1925). Det forna klostret W. var
riksomedelbart till 1803, då det
sekulariserades. Dess i barockstil uppförda kyrka
(1700-talet) är alltjämt en berömd vallfartsort.
Weingartner [väi’n-], Paul Felix von,
österrikisk dirigent, tonsättare och
skriftställare (f. 1863). Studerade vid
Leipzigkon-servatoriet, var 1891—98 kapellmästare vid
Berlins hovopera,
dirigerade de berömda
(efter Kaims
konsertinstitut uppkallade)
Kaimkonserterna i
München samt var
1908—11 chef för
hovoperan i Wien och 1919
—24 dir. för Volksoper
där. Sedan 1927 är
W. ledare för
symfonikonserter och dir.
för konservatoriet i
Basel. W., som 1923 i
Stockholm dirigerade
Beethovens samtliga symfonier, har främst
varit uppburen som virtuos konsertdirigent.
Hans kompositioner, som först visade
påverkan av Wagner och Liszt men senare
präglats av klassicism, omfatta symfoniska
dikter, symfonier, sånger, operor m. m. Bland
hans skrifter märkas »Über das Dirigieren»
(1896), »Ratschläge für Aufführung der
Sin-fonien Beethovens» (1906; 3:e uppl. 1928),
»Carl Spitteler» (1904; 2:a uppl. 1913) och
»Le-benserinnerungen» (2 bd, 1923—29). II. G-t.
Veinge, socken i Hallands län, omfattar den
nordligaste och mest höglänta delen av Höks
härad och sträcker sig från kustslätten till
Smålandsgränsen; 196,15 kvkm, 2,747 inv.
(1933). 4,505 har åker, 8.085 har skogsmark.
I väster V. järnvägsknut. Ingår i V. och
Tjärby pastorat i Göteborgs stift, Laholms
kontrakt.
Weinheim [väi’nhäim], stad i ty. fristaten
Baden, vid foten av Odenwald; 15,793 inv.
(1925). Besökt luftkurort; industri, vinodling.
Weinhold [vai’nhålt], Karl, tysk
språkforskare och kulturhistoriker (1823—1901),
prof, i Breslau, Krakau, Graz, Kiel, 1876 åter
i Breslau och 1889 i Berlin. Skr.: Ȇber
deut-sche Dialectforschung» (1853), som blev
nästan epokgörande, dialektordböcker och
»Mit-telhochdeutsche Grammatik» (1877; 2:a uppl.
1883), »Die deutschen Frauen in dem
Mittel-alter» (1851; 3:e uppl. 1897), »Altnordisches
Leben» (1856), »Die Riesen des germanischen
Mythus» (1858) m. fl. W. utgav Zeitschrift des
Vereins für Volkskunde 1891 ff. Ad. N-n.*
Weininger [val’-], Otto, österrikisk filosof
(1880—1903), av judisk börd, död genom
självmord. W:s huvudarbete, »Geschlecht und
Charakter» (1903), som väckte stort
uppseende, utvecklar en ytterligt bisarr men i vissa
hänseenden intressant sexualfilosofi. W.
karakteriserar mannen och kvinnan som två
väsensskilda typer, av vilka endast mannen
äger verklig personlighet och möjlighet att
bli god eller ond, medan kvinnans väsen intet
annat är än en amoralisk opersonlig
sexualitet. Det patologiska draget hos W., skönjbart
redan i detta arbete, framträder än starkare
i »Über die letzten Dinge» (1904). Biogr. av
G. Klaren (1923). G. O-a.
Veintimilla, I., president i Ecuador (se d. o.,
sp. 283).
Wein, Weib und Gesang [vai’n, vai’p ont
goza’n], ty., uttryck i ett verspar:
»Wer nicht liebt Wein, Weib und Gesang
Der bleibt ein Narr sein Leben lang»
(Den, som ej älskar vinet, kvinnan och sången,
förblir en narr hela sitt liv), som av J. H.
Voss (se d. o.) tillskrivits Martin Luther. Det
är känt först från 1775, då det trycktes av
M. Claudius (se d. o.).
Wéls, Frederik Anton, dansk
växt-fysiolog och markforskare (1871—1933). Blev
1902 fil. dr på en avh. om proteolytiska enzym
i korn, var 1898—1905 assistent vid
Carls-berglaboratoriet, blev 1904 docent i
bakte-riologi och 1905 prof, i växtfysiologi vid
Landbohöjskolen. Bland W:s viktigaste
vetenskapliga insatser må nämnas konstaterandet
av salpeterbildning i skogsmark. Han
lämnade även den vetenskapliga grunden till en
stort tänkt plan att genom speciella
kulturmetoder göra de magra danska hedarna
fruktbärande. Bland hans många
populärvetenskapliga skrifter må nämnas »Livet og dets
love» (1908—11; 2:a uppl. 1923; sv. övers. 1909
—12). N. Jn.
WéTsbord [-bårt], M i s c h a, litauisk
violinist (f. 1907), har alltsedan gossåren
företagit turnéer över hela världen. I Stockholm
har han konserterat med mycken framgång
1925 och senare. H. G-t.
Weise [väi’zo], Christian, tysk
författare (1642—1708), gymnasialrektor i Zittau.
W. sökte motverka svulsten i den tyska
poesien men vart ofta torr och platt; hans
tendens var moraliserande och uppfostrande. Han
skrev fyra didaktiska romaner, över 50
skol-dramer samt dikter. — Monogr. av H. Schauer
(1921). R-nB.
Weishaupt [vai’shaupt], A., se I 1 1 u
mina t e r.
Weismann [väi’s-], August, tysk biolog
(1834—1914). Var urspr. läkare men blev
1866 prof, i zoologi i Freiburg im Breisgau.
W. utförde bl. a. viktiga undersökningar över
fortplantningen hos
dafniderna. Framför
allt är han dock känd
som teoretiker. W:s
viktigaste insats är
här hans uppställande
av begreppen
»grodd-plasma» och
»kropps-plasma». Groddplas-man, som är bärare
av anlagen,
determi-nanterna, är
kontinuerlig från släktled till
släktled.
Groddplas-man påverkas ej av
kroppsplasman, m. a. o. de förvärvade
egenskaperna äro ej ärftliga. Med genial
framsynthet identifierade W. groddplasman med
kromosomerna. — Led. av sv. Vet.-akad.
(1897). J. R-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
