231 Veligerlarven—Vellejus 232 han bevandrad i tysk litteratur. W. debuterade 1830 med ett satiriskt kväde mot H. Wergeland med anledning av dennes »Skabelsen, mennesket og Messias», vilket gav upphov till en skarp litterär fejd, »stumpefeiden», efter de s. k. stumper, epigram, som de två motståndarna offentliggjorde i studentföreningens skrivna blad. I nov. 1834 utgav W. »Norges dæmring», där han i sonettform på det skarpaste gisslade sina landsmäns kälkborgerlighet och brist på verkligt sinne för kultur och poesi men tillika siade om en tid, då nationen skulle vakna ur sin dvala. Striden om detta W:s arbete har fått namnet »dæmringsfeiden». 1839 kom W :s första lyriska diktsamling. Hans lyrik är en minnets poesi, i vars grundton ett blitt vemod klingar. Barndomsminnena och Vestlandets natur ha lämnat de flesta motiven. Poemet »Digtets aand» i »Nyere digte» (1845) vittnar om hans högt spända idealitet och stränga formkrav. I de senare samlingarna framträder allt starkare det på 1840-talet vaknande intresset för norsk folksaga och folkvisa. Bl. a. odlade W. flitigt »huldreromantiken» i sina lyckade romanser, vilka mer än hans övriga dikter blivit allmänhetens egendom, t. ex. »Dyre Vaa» i »Halvhundrede digte» (1848), »Kaale fra Nes» samt främst »Asgaardsreien». — I dikterna från 1845 biktar W. i en resignerad ton, där smärtan upplösts i vemod, sin sorg över förlusten av sin ungdoms älskade, Ida Kierulf, som dött i unga år. En annan kvinna, som en tid stod honom nära, var den senare berömda romanförfattarinnan Camilla Collett, f. Wergeland, en syster till hans motståndare. W:s sista dikter präglas av självfördjupning och religiös innerlighet. W. skrev även avh. av stort värde, t. ex. »Ewald og de norske digtere» (1863). W. blev 1840 lektor och var 1846—68 prof, i filosofi vid Oslo univ. Sami. skr. utkommo i 8 bd 1867— 68. — Litt.: A. Löchen, »J. S. W :s liv og skrifter» (1900); no. monogr. av I. Handa-gard (2:a uppl. 1926). G. M-in.* VeTigerlarven, zool., se B 1 ö t d j u r, sp. 614. Ve'lika Kkkinda, magyar. Nagykikinda, stad i n. ö. Jugoslavien, 112 km n. om Belgrad; 32,839 inv. (1931). Järnvägsknut; betydande spannmålshandel. Ve'liki Beckerek [-betjke'-], magyar. Nagy-becskerek, stad i n. ö. Jugoslavien. 63 km n. om Belgrad, vid Begakanalen; 28,400inv. (1931). Järnvägsknut; sidenindustri och livlig handel. Velhkij (fem. veWkaja, neutr. veli'koe; i sammansättningar veliko-), ry., stor. Velkkij Ustiug [-ostjo'k], stad i Norra området, Sovjetryssland, vid Suchona, mittför mynningen av dess biflod Jug; 19.092 inv. (1926). Stora sågverk, betydande trävaruhandel; rundradiostation. Vélin [velå'], se V e 1 ä n g. Welin, Agnes, f. Hedenström (1849 —1928), 1889 g. m. E. A. M. W. (se nedan). Utförde i London från 1877 en banbrytande kristligt-social verksamhet bland skandinaviska sjömän och upprättade 1880 Scandina-vian sailors temperance home (1888 förlagt till egen byggnad). Hon var känd som »sjö-mansmor» av generationer sjömän, och genom henne hemsändes till Sverige omkr. 11 mill. kr. av svenskt sjöfolks hyresmedel. Biogr. av J. Lindskog (1930). A. Y. Welin, Ernst Axel Martin, ingenjör, uppfinnare (f. 1862 10/n). Konstruerade en mycket använd båtdävert (se d. o.) och åtskilliga militärtekniska anordningar, bl. a. bakladdningsmekanismer för kanoner. Var från 1880-talets slut verksam i London, där han innehade egen konstruktionsfirma och var en av initiativtagarna till Svenska handelskammaren. W. återkom 1931 till Sverige. Om hans första maka, Agnes W., se ovan. G. H-r. Welin, Henrik August Johannes, tandläkare (1863—1927), lärare vid Tandläkareinstitutet 1895—1927. Publicerade åtskilliga fackarbeten, bl. a. »Lärobok i tandfyll-ningskonst» (1897—99; 2:a uppl. 1910—12). Velinge, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, s. om Tidaholm; 46,24 kvkm, 679 inv. (1933). Sträcker sig från Tidans delvis odlade dal mot ö. upp i Hökensås högsta partier. 1,144 har åker, 1,387 har skogsmark. Egendom: Ettaks kungsgård. Ingår i Dare-torps, V. och Brandstorps pastorat i Skara stift, Kåkinds kontrakt. Velites, lat., plur., se Legion. Well [<oel], eng., bra, gott; nåväl? Ve'llamo [ må], se Mytologi, sp. 578. Wellander, Erik Ludvig, filolog (f. 1884 16/0). Blev fil. dr och docent i tyska språket i Uppsala 1911, lektor där 1919, i Västerås 1925 och vid Högre latinläroverket å Norrmalm 1926, docent i tyska språket vid Stockholms högskola 1928, prof. 1931. W. var 1924—26 och 1929—30 sakkunnig inom Eckle-siastikdep. i skolfrågan. W. har genom sin huvudskrift »Studien zum Bedeutungswandel im Deutschen» (3 bd, 1917—28) inlagt betydande förtjänster om den semasiologiska forskningen. Även som skolman har W. gjort uppmärksammade inlägg, bl. a. i »Skolkom-promissen» (1927) och i dagspressen. E. Rth. Wellander, Johan, författare (1735—83). Vart student i Uppsala 1755 och rådman i Stockholm 1776. W. var led. av Utile Dulci, i vars »Vitterhetsnöjen» flera av hans lediga rokokopoesier trycktes, och en mycket anlitad festpoet. Han skrev texten till den första, svenska operan, »Thetis och Pelée» (1773). — Monogr. av O. Levertin (1896—97). R-n B. Wellandkanalen [coe'lend-], eng. Welland ship canal, i prov. Ontario, Kanada, v. om Niagarafloden, förbinder Ontario med Erie; resp, ändpunkter äro Port Dalhousie och Port Colborne. W. anlades urspr. 1824—33, ombyggdes 1872—87 och 1914—30. I sitt nya skick är W. 44,6 km lång och 7,6 m djup; höjdskillnaden (100 m) mellan Ontario och Erie övervinnes genom 8 slussar. Wellbanken, se Nordsjön. Welldäckat fartyg, se bild 3 vid Däck och Fartygstyper, sp. 137. Vellèjus (V e 11 ae'u s, V e 11 é u s), G a i u s V. Paterculus, romersk militär, Tiberius’ legat under hans fälttåg i Germanien och