Venjan—Wennerberg, G. 265 förbindelse att vid ett bulgariskt angrepp på Serbien komma detta till hjälp drog nu in V. i vidlyftiga förhandlingar med entente-makterna, vilkas Salonikiexpedition härunder tog fast form. När V. så proklamerade Greklands avsikt att inträda i ententemakternas led, inträffade en brytning med konungen, varefter V. 1916 i Saloniki organiserade en egen regering, som förklarade Tyskland krig. Efter Konstantins abdikation 1917 blev V. ånyo konseljpresident, genomförde Greklands anslutning till ententen och framdrev dess deltagande i slutkampen mot centralmakterna på Balkanhalvön. Vid fredskonferen-sen i Paris förvärvade han för Greklands räkning betydande områden, och ett av honom med Englands goda minne igångsatt fälttåg mot Turkiet i Mindre Asien syntes en tid skola ge ytterligare vinster. Vid valen nov. 1920 led han emellertid ett stort nederlag och flydde ur landet, kort innan konung Konstantin återkallades. Det olyckliga kriget mot Turkiet minskade en tid hans prestige, men han var 1923 delegerad vid fredsförhandlingarna med Turkiet i Lausanne. I början av 1924 var han en kort tid regeringschef men gick så ånyo i landsflykt efter en konflikt med republikanerna ang. statsformen, återvände först 1928 och var sedan med ett par korta pauser regeringschef till mars 1933, då han vid valen led ett stort nederlag. Under V:s växlingsrika och långa politiska bana har det ständigt stått strid omkring honom. Bittra motståndare ha icke kunnat fördraga, att »uppkomlingen från Kreta» med sin vidlyftiga utrikespolitik lagt tunga bördor på landet. Men entusiastiska anhängare ha hyllat honom som den »store hellenen», som framgångsrikt främjat Greklands intressen, om också krafterna icke räckt till för förverkligandet av hans storgrekiska drömmar. L-ts. Venjan, V ä n j a n, socken i Kopparbergs län, Mora tingslag, v. om Mora, i skogs- och myrlandskapet kring övre Vanån och n. delen av Venjansjön, vid vilken den betydande kyrkbyn ligger; 694,30 kvkm, 1,979 inv. (1933), därav i Söromsjöns (se d. o.) kyrkobokförings-distrikt 866 inv. 716 har åker, 44,420 har skogsmark. Av allmogen tillverkas båtar och laggkärl. I Söromsjön ligger bl. a. den från Gustav Vasas historia bekanta Kättbo by (förr Kjettilboda). Pastorat i Västerås stift, Mora kontrakt. Venjansjön, V ä n j a n s j ö n, av Vanån ge-nomfluten sjö i Venjans och Mora socknar, Dalarna; 29,2 kvkm, 273 m ö. h. Reglerad 1926—29. Magasinshöjd 4,n m, magasinsrymd 120 mill. kbm. Venjetindane [-tinna-], se Romsdalen. Venlo [fä'nlä], stad i nederl. prov. Limburg, på högra stranden av Maas; 25,052 inv. (1931); viktig järnvägsknut med metallindustri och stora bryggerier. V. var före 1868 en stark fästning och har flera gånger varit belägrat. Venn [fän], Ho hes, se Hohes Venn. Vennberg, Erik Linus, kulturhistoriker (f. 1886 2a/n). V. blev fil. lic. 1916, amanuens i Kommerskollegium s. å., t. f. förste aktuarie 1926 och red. för Kommersiella Meddelanden s. å. Han har bl. a. utgivit »Svecia antiqua et bodierna» (ny uppl. 1920—24, med 266 av V. författad text, »Verkets historia»). Dessutom har han skrivit en monogr. om E. Dahl-bergh (1925; tills, m. E. Ericsson), ett femtiotal artiklar i »Svenskt biografiskt lexikon», »Arbetstiden i gruvor» (1921), delar »Stockholms näringsliv», 1—3 (1924—25), och av »Stockholmsbilder från fem århundraden» (1923). (E. L-k.) Wennerberg, svensk släkt från Björke socken (Västergötland), känd från 1600-talet. Namnet antogs av kontraktsprosten fil. dr Gunnar W. (1782—1860). Om dennes son G. W. och sonson G. G:son W. se nedan. Wennerberg, Gunnar, skald, tonsättare, lärare, ämbetsman (1817—1901). Blev fil. mag. i Uppsala 1845, docent i estetik där 1847 och 1849 lektor i filosofi och svenska i Skara. 1861 kallades W. till huvudstaden som medlem i en kommitté för ordnande av Nationalmuseum, blev 1865 byråchef för läroverks-ärenden i Ecklesiastikdep., var ecklesiastikminister 1870—75, landshövding i Kronobergs län 1875—88 och ånyo ecklesiastikminister 1888—91; han avgick på grund av meningsskiljaktighet med monarken i en befordringsfråga. W. var led. av Första kammaren från 1875, av kyrkomötet 1893 och 1898 samt ordf, i en kommitté för omarbetning av svenska mässan 1894—97. Led. av Sv. akad. (1866). W. har på olika områden gjort betydelsefulla insatser. Han var en dugande byråchef och högt skattad som landshövding. I riksdagen intog han genom vältalighet och manligt uppträdande en inflytelserik ställning, och under sin statsrådstid knöt han sitt namn till åtskilliga viktiga beslut. Särskilt på undervisningens område var han verksam. Som lärare var han sällsynt uppburen, och i egenskap av ecklesiastikminister genomförde han flera viktiga skolreformer. Främst är att nämna det förslag till ny läroverksorganisation, som han framlade för 1873 års riksdag och där genomdrev. Det innebar bl. a., att latinet uppsköts till fjärde klassen och grekiskan till sjätte nedre. 1890 utfärdades på W.s föredragning en ny stadga ang. fil. kand.- och lic.-examina, varigenom latinet upphörde att vara obligatoriskt ämne i kand.-examen. W. utverkade även det första anslaget till understöd åt läroanstalter för flickor. Fr. Sg. För samtid och eftervärld har W. dock varit mest känd som skald och tonsättare. Redan under sin Uppsalatid spelade W. en framträdande roll som sångare (baryton) och tonsättare. Vid Oskar I:s tronbestigning 1844 diktade och tonsatte han sin första fosterländska studentkör, »Kung Oskars valspråk», 1848 tillkommo fem körer, bland dem »Stå stark» till text av J. Nybom, 1849 »O Gud, som styrer folkens öden», 1853 »Hör oss, Svea» och 1871 den av socialt patos burna »Säg oss ditt namn». W:s inträde bland Ju-venalerna (se d. o.) 1843 gav anledning till en rad uppsluppna sånger i ord och ton, först kvartetter, sedan, när sällskapets sångarkrafter decimerats, trior, diktade och tonsatta för tenoren D. Hwasser (se II w a s s e r, E. Ch. E.), W. själv och basen O. Beronius (se Ber o-n i u s, J.), trol. tillkomna 1845—46, och slutligen, då tenoren lämnat Uppsala, duettsamlingen »Gluntarna», 30 n:r, diktade och tonsatta 1847—50 och utgörande dialoger mellan