Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venizelos, Eleutherios - Venjan, Vänjan - Venjansjön, Vänjansjön - Venjetindane - Venlo - Venn, Hohes - Vennberg, Erik Linus - Wennerberg, släkt - Wennerberg, Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Venjan—Wennerberg, G.
265
förbindelse att vid ett bulgariskt angrepp på
Serbien komma detta till hjälp drog nu in
V. i vidlyftiga förhandlingar med
entente-makterna, vilkas Salonikiexpedition härunder
tog fast form. När V. så proklamerade
Greklands avsikt att inträda i ententemakternas
led, inträffade en brytning med konungen,
varefter V. 1916 i Saloniki organiserade en
egen regering, som förklarade Tyskland krig.
Efter Konstantins abdikation 1917 blev V.
ånyo konseljpresident, genomförde Greklands
anslutning till ententen och framdrev dess
deltagande i slutkampen mot
centralmakterna på Balkanhalvön. Vid
fredskonferen-sen i Paris förvärvade han för Greklands
räkning betydande områden, och ett av
honom med Englands goda minne igångsatt
fälttåg mot Turkiet i Mindre Asien syntes
en tid skola ge ytterligare vinster. Vid
valen nov. 1920 led han emellertid ett stort
nederlag och flydde ur landet, kort innan
konung Konstantin återkallades. Det
olyckliga kriget mot Turkiet minskade en tid hans
prestige, men han var 1923 delegerad vid
fredsförhandlingarna med Turkiet i Lausanne.
I början av 1924 var han en kort tid
regeringschef men gick så ånyo i landsflykt efter
en konflikt med republikanerna ang.
statsformen, återvände först 1928 och var sedan med
ett par korta pauser regeringschef till mars
1933, då han vid valen led ett stort nederlag.
Under V:s växlingsrika och långa politiska
bana har det ständigt stått strid omkring
honom. Bittra motståndare ha icke kunnat
fördraga, att »uppkomlingen från Kreta»
med sin vidlyftiga utrikespolitik lagt tunga
bördor på landet. Men entusiastiska
anhängare ha hyllat honom som den »store hellenen»,
som framgångsrikt främjat Greklands
intressen, om också krafterna icke räckt till för
förverkligandet av hans storgrekiska
drömmar. L-ts.
Venjan, V ä n j a n, socken i Kopparbergs
län, Mora tingslag, v. om Mora, i skogs- och
myrlandskapet kring övre Vanån och n. delen
av Venjansjön, vid vilken den betydande
kyrkbyn ligger; 694,30 kvkm, 1,979 inv. (1933),
därav i Söromsjöns (se d. o.)
kyrkobokförings-distrikt 866 inv. 716 har åker, 44,420 har
skogsmark. Av allmogen tillverkas båtar och
laggkärl. I Söromsjön ligger bl. a. den från
Gustav Vasas historia bekanta Kättbo by
(förr Kjettilboda). Pastorat i Västerås stift,
Mora kontrakt.
Venjansjön, V ä n j a n s j ö n, av Vanån
ge-nomfluten sjö i Venjans och Mora socknar,
Dalarna; 29,2 kvkm, 273 m ö. h. Reglerad
1926—29. Magasinshöjd 4,n m, magasinsrymd
120 mill. kbm.
Venjetindane [-tinna-], se Romsdalen.
Venlo [fä’nlä], stad i nederl. prov. Limburg,
på högra stranden av Maas; 25,052 inv. (1931);
viktig järnvägsknut med metallindustri och
stora bryggerier. V. var före 1868 en stark
fästning och har flera gånger varit belägrat.
Venn [fän], Ho hes, se Hohes Venn.
Vennberg, Erik Linus, kulturhistoriker
(f. 1886 2a/n). V. blev fil. lic. 1916,
amanuens i Kommerskollegium s. å., t. f. förste
aktuarie 1926 och red. för Kommersiella
Meddelanden s. å. Han har bl. a. utgivit »Svecia
antiqua et bodierna» (ny uppl. 1920—24, med
266
av V. författad text, »Verkets historia»).
Dessutom har han skrivit en monogr. om E.
Dahl-bergh (1925; tills, m. E. Ericsson), ett
femtiotal artiklar i »Svenskt biografiskt lexikon»,
»Arbetstiden i gruvor» (1921), delar
»Stockholms näringsliv», 1—3 (1924—25), och
av »Stockholmsbilder från fem århundraden»
(1923). (E. L-k.)
Wennerberg, svensk släkt från Björke
socken (Västergötland), känd från 1600-talet.
Namnet antogs av kontraktsprosten fil. dr
Gunnar W. (1782—1860). Om dennes son
G. W. och sonson G. G:son W. se nedan.
Wennerberg, Gunnar, skald, tonsättare,
lärare, ämbetsman (1817—1901). Blev fil. mag.
i Uppsala 1845, docent i estetik där 1847 och
1849 lektor i filosofi och svenska i Skara.
1861 kallades W. till huvudstaden som
medlem i en kommitté för ordnande av
Nationalmuseum, blev 1865 byråchef för
läroverks-ärenden i Ecklesiastikdep., var
ecklesiastikminister 1870—75, landshövding i Kronobergs
län 1875—88 och ånyo ecklesiastikminister
1888—91; han avgick på grund av
meningsskiljaktighet med monarken i en
befordringsfråga. W. var led. av Första kammaren från
1875, av kyrkomötet 1893 och 1898 samt ordf,
i en kommitté för omarbetning av svenska
mässan 1894—97. Led. av Sv. akad. (1866).
W. har på olika områden gjort betydelsefulla
insatser. Han var en dugande byråchef och högt
skattad som landshövding. I riksdagen intog
han genom vältalighet och manligt
uppträdande en inflytelserik ställning, och under sin
statsrådstid knöt han sitt namn till åtskilliga
viktiga beslut. Särskilt på undervisningens
område var han verksam. Som lärare var
han sällsynt uppburen, och i egenskap av
ecklesiastikminister genomförde han flera
viktiga skolreformer. Främst är att nämna
det förslag till ny läroverksorganisation, som
han framlade för 1873 års riksdag och där
genomdrev. Det innebar bl. a., att latinet
uppsköts till fjärde klassen och grekiskan till
sjätte nedre. 1890 utfärdades på W.s
föredragning en ny stadga ang. fil. kand.- och
lic.-examina, varigenom latinet upphörde att
vara obligatoriskt ämne i kand.-examen. W.
utverkade även det första anslaget till
understöd åt läroanstalter för flickor. Fr. Sg.
För samtid och eftervärld har W. dock
varit mest känd som skald och tonsättare.
Redan under sin Uppsalatid spelade W. en
framträdande roll som sångare (baryton) och
tonsättare. Vid Oskar I:s tronbestigning 1844
diktade och tonsatte han sin första
fosterländska studentkör, »Kung Oskars valspråk»,
1848 tillkommo fem körer, bland dem »Stå
stark» till text av J. Nybom, 1849 »O Gud,
som styrer folkens öden», 1853 »Hör oss,
Svea» och 1871 den av socialt patos burna
»Säg oss ditt namn». W:s inträde bland
Ju-venalerna (se d. o.) 1843 gav anledning till en
rad uppsluppna sånger i ord och ton, först
kvartetter, sedan, när sällskapets sångarkrafter
decimerats, trior, diktade och tonsatta för
tenoren D. Hwasser (se II w a s s e r, E. Ch. E.),
W. själv och basen O. Beronius (se Ber
o-n i u s, J.), trol. tillkomna 1845—46, och
slutligen, då tenoren lämnat Uppsala,
duettsamlingen »Gluntarna», 30 n:r, diktade och
tonsatta 1847—50 och utgörande dialoger mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
