275 V enturia—-W enzelkronan 276 Giovanni Pisano (1927) m. fl. Utforskandet av den italienska konstens historia har i V. haft en av sina allra främsta befordrare. — L i o n e 1 1 o V., den föregåendes son (f. 1885), har liksom fadern ägnat sig åt konsthistoriskt författarskap och verkade någon tid som prof, i Turin. Bland hans arbeten märkas »Le ori-gini della pittura veneziana» (1907), en monogr. över Giorgione (1913) och ett stort avbildnings-verk över italienska tavlor i Amerika. H. C-l. Ventüria, bot., se Fruktskorv. Ventürimätare, se Vattenmätare. Wentworth [coe'ntcoöp], se Strafford. Wentzel, Nils Gustav, norsk målare (1859—1927), elev till K. Bergslien. W:s målning »En snickarlärling» (1881) refuserades av konstföreningen i Oslo, vilket blev anledning till en schism och grundandet av en ny konstnärssammanslutning. Typiska för hans djärvt realistiska måleri vid denna tid äro »Frukost» (1882; en figurrikare replik 1885) och »Konfirmationsfesten» (1887; alla tre i Nasjonalgalleriet i Oslo). 1883 besökte W. f. ggn Paris och var 1888 en tid elev på Rolls och Bonnats ateljé där, varefter han målade den koloristiskt betydande »Födorådstagare» (i Nasjonalgalleriet, som äger ett flertal av hans arbeten). Efter en resa i Tyskland, Italien och Frankrike 1901—02 övergick W. till ett mera utstuderat framställningssätt, som konstnärligt står efter hans friska, ursprungliga 1880-talsmåleri. E. L-k. Ve'nus. 1. (Myt.) Se Afrodite. 2. (Astron.) Den andra från solen räknat av de stora planeterna. V. ansågs under tidigare antiken vara två planeter, Fosforos (morgonstjärnan), när V. framträdde på morgonhimlen, och Hesperos (aftonstjärnan), när den framträdde på aftonhimlen. Se f. ö. P 1 a-neter; jfr S t j ä r n d y r k a n. K. Lmk. Ve'nus, tjockskaligt musselsläkte av fam. Veneridae. Släktet, som är indelat i många undersläkten, lever nu i de flesta hav, artrikast i de varmare. Det är känt sedan juratiden. De största och vackraste arterna förekommo under den yngre tertiärtiden. Vid Sveriges västkust leva tre arter, och dessa äro även funna i v. Sveriges kvartära lager. R. H-gg. Venusberget, se Tannhäuser. Venusgördel, zool., se Kammaneter. Venuskorg, zool., se S v a m p d j u r, sp. 835. Venuspassage, det fenomen, då planeten Venus synes från oss projicierad emot solskivan som en liten mörk skiva. Detta skulle inträffa vid varje nedre konjunktion, om planetens bana sammanfölle med ekliptikans plan. Tages hänsyn till banans inklination och till villkoret, att Venus och jorden måste, för att V. skall inträffa, befinna sig nära Venusbanans nodlinje, finner man, att under 243 år 4 V. kunna inträffa. Antalet år mellan l:a och 2:a är 8, mellan 2:a och 3:e (1131/2 + 8), mellan 3:e och 4:e 8 samt mellan 4:e och 1 :a i nästa 243-årsperiod (HS1^ — 8). Sedan 1600-talets början ha V. ägt rum 1631, 1639, 1761, 1769, 1874 och 1882. De närmast följ. V. ske 8 juni 2004 och 6 juni 2012. Iakttagelser av planetens passagetid från olika punkter av jorden leda till ganska noggrann bestämning av Venus’ parallax och med användning av den tredje Keplerska lagen till solparallaxen. E. Halley angav denna metod 1663, och i samband med passagerna 1761, 1769, 1874 och 1882 utfördes omfattande iakttagelser, som lämnat viktiga bidrag till sol-parallaxens bestämning men dock ej lett till vad man en gång hoppades på grund av den Bailyska el. svarta droppens farliga inverkan. Detta fenomen består däri, att den mörka planetskivan ej synes lämna solranden vid »inträdet på solen» momentant, utan, sedan planeten borde vara skild från solen, ser man ifrån den ett smalt mörkt band hänga samman med solranden. Fenomenet synes bero av det använda instrumentets diffrak-tion och av irradiationen i observatörens ögon. Genom detta fenomen försvåras särskilt jämförelsen mellan olika observatörers resultat. — V. har också bidragit till planeten Venus’ utforskande genom den 1761 av Torbern Bergman och Bengt Ferrner oberoende av varandra gjorda upptäckten av planetens atmosfär. — För solparallaxens bestämning kommer V. tydligen icke i framtiden att spela någon större roll, då nu många goda metoder härför finnas, men torde bli av betydelse för utforskandet av Venus’ atmosfär. K. Lmk. Venussolfjäder, zool., se Koralldjur. Venusto [-o'stå], it., mus., behagligt. Wenzel [vä'ntsel], tjeck, furste och konungar av Böhmen, se V ä c 1 a v och följ. art. Wenzel [vä'ntsel], konung av Böhmen (V ä-c 1 a v, Venceslav IV) och Tyskland (1361 —1419), äldste son till kejsar Karl IV. Valdes 1376 till tysk konung och erhöll vid kejsar Karls död 1378 flera vidsträckta besittningar, bl. a. Böhmen, Luxemburg och Schle-sien. W:s brist på energi gjorde honom föga skickad att upprätthålla landsfreden och den kungliga auktoriteten under de våldsamma oroligheterna i Tyskland på 1380-talet. Missnöjet ledde 1394 till ett stort uppror, som slutade med att W. 1400 avsattes som tysk konung. Till en början sökte han hindra exekverandet av avsättningsakten, men då hans efterträdare Ruprecht av Pfalz 1410 avled, avstod W. frivilligt från sina anspråk till förmån för sin broder Sigmund. Denne erhöll emellertid endast titeln romersk konung, medan W. formellt stod kvar som tysk konung. I Böhmen kom W. snart på spänd fot med hierarkien (jfr N e p o m u k, J. av), senare med de världsliga stormännen. Till en början understödde han Hus och gynnade den frambrytande tjeckiska nationalitetsrörelsen, bl. a. genom att i ett dekret 1409 göra Prags univ. tjeckiskt. Under sina sista regeringsår, då de revolutionära tendenserna i husitrörel-sen tydligare började skönjas, tog dock W. bestämt avstånd från Hus. — Jfr T. Lindner, »Geschichte des deutschen Reichs unter König W.» (2 bd, 1875—80). B. E-r. Wenzel [vä'ntsol], Karl Friedrich, tysk kemist (1740—93), slutligen dir. för Frei-bergs bergverk. W., som var en skicklig och noggrann analytiker, visade, att syror och baser neutralisera varandra i bestämda viktsproportioner, och bidrog sålunda till den kemiska stökiometriens (se d. o.) utveckling. Han utgav »Lehre von der Verwandtschaft der Körper» (1777; 3:e uppl. 1800). G. S-ck. Wenzelkronan [vä'ntsol-] (tjeck. Koruna sva-tovåclavska), Bohmens kungakrona, tillv. 1347, uppkallad efter Väclav (Wenzel) den helige.