Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Venturia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
V enturia—-W enzelkronan
276
Giovanni Pisano (1927) m. fl. Utforskandet
av den italienska konstens historia har i V.
haft en av sina allra främsta befordrare. —
L i o n e 1 1 o V., den föregåendes son (f. 1885),
har liksom fadern ägnat sig åt konsthistoriskt
författarskap och verkade någon tid som prof,
i Turin. Bland hans arbeten märkas »Le
ori-gini della pittura veneziana» (1907), en monogr.
över Giorgione (1913) och ett stort
avbildnings-verk över italienska tavlor i Amerika. H. C-l.
Ventüria, bot., se Fruktskorv.
Ventürimätare, se Vattenmätare.
Wentworth [coe’ntcoöp], se Strafford.
Wentzel, Nils Gustav, norsk målare
(1859—1927), elev till K. Bergslien. W:s
målning »En snickarlärling» (1881) refuserades
av konstföreningen i Oslo, vilket blev
anledning till en schism och grundandet av en ny
konstnärssammanslutning. Typiska för hans
djärvt realistiska måleri vid denna tid äro
»Frukost» (1882; en figurrikare replik 1885)
och »Konfirmationsfesten» (1887; alla tre i
Nasjonalgalleriet i Oslo). 1883 besökte W.
f. ggn Paris och var 1888 en tid elev på Rolls
och Bonnats ateljé där, varefter han målade
den koloristiskt betydande »Födorådstagare»
(i Nasjonalgalleriet, som äger ett flertal av
hans arbeten). Efter en resa i Tyskland,
Italien och Frankrike 1901—02 övergick W. till
ett mera utstuderat framställningssätt, som
konstnärligt står efter hans friska,
ursprungliga 1880-talsmåleri. E. L-k.
Ve’nus. 1. (Myt.) Se Afrodite.
2. (Astron.) Den andra från solen räknat av
de stora planeterna. V. ansågs under tidigare
antiken vara två planeter, Fosforos
(morgonstjärnan), när V. framträdde på
morgonhimlen, och Hesperos (aftonstjärnan), när
den framträdde på aftonhimlen. Se f. ö. P 1
a-neter; jfr S t j ä r n d y r k a n. K. Lmk.
Ve’nus, tjockskaligt musselsläkte av fam.
Veneridae. Släktet, som är indelat i många
undersläkten, lever nu i de flesta hav, artrikast
i de varmare. Det är känt sedan juratiden.
De största och vackraste arterna förekommo
under den yngre tertiärtiden. Vid Sveriges
västkust leva tre arter, och dessa äro även
funna i v. Sveriges kvartära lager. R. H-gg.
Venusberget, se Tannhäuser.
Venusgördel, zool., se Kammaneter.
Venuskorg, zool., se S v a m p d j u r, sp. 835.
Venuspassage, det fenomen, då planeten
Venus synes från oss projicierad emot solskivan
som en liten mörk skiva. Detta skulle
inträffa vid varje nedre konjunktion, om
planetens bana sammanfölle med ekliptikans
plan. Tages hänsyn till banans inklination
och till villkoret, att Venus och jorden måste,
för att V. skall inträffa, befinna sig nära
Venusbanans nodlinje, finner man, att under
243 år 4 V. kunna inträffa. Antalet år
mellan l:a och 2:a är 8, mellan 2:a och 3:e
(1131/2 + 8), mellan 3:e och 4:e 8 samt mellan
4:e och 1 :a i nästa 243-årsperiod (HS1^ — 8).
Sedan 1600-talets början ha V. ägt rum
1631, 1639, 1761, 1769, 1874 och 1882. De
närmast följ. V. ske 8 juni 2004 och 6 juni 2012.
Iakttagelser av planetens passagetid från olika
punkter av jorden leda till ganska noggrann
bestämning av Venus’ parallax och med
användning av den tredje Keplerska lagen till
solparallaxen. E. Halley angav denna metod
1663, och i samband med passagerna 1761,
1769, 1874 och 1882 utfördes omfattande
iakttagelser, som lämnat viktiga bidrag till
sol-parallaxens bestämning men dock ej lett till
vad man en gång hoppades på grund av den
Bailyska el. svarta droppens
farliga inverkan. Detta fenomen består däri, att
den mörka planetskivan ej synes lämna
solranden vid »inträdet på solen» momentant,
utan, sedan planeten borde vara skild från
solen, ser man ifrån den ett smalt mörkt band
hänga samman med solranden. Fenomenet
synes bero av det använda instrumentets
diffrak-tion och av irradiationen i observatörens ögon.
Genom detta fenomen försvåras särskilt
jämförelsen mellan olika observatörers resultat.
— V. har också bidragit till planeten Venus’
utforskande genom den 1761 av Torbern
Bergman och Bengt Ferrner oberoende av
varandra gjorda upptäckten av planetens
atmosfär. — För solparallaxens bestämning
kommer V. tydligen icke i framtiden att spela
någon större roll, då nu många goda metoder
härför finnas, men torde bli av betydelse för
utforskandet av Venus’ atmosfär. K. Lmk.
Venussolfjäder, zool., se Koralldjur.
Venusto [-o’stå], it., mus., behagligt.
Wenzel [vä’ntsel], tjeck, furste och
konungar av Böhmen, se V ä c 1 a v och följ. art.
Wenzel [vä’ntsel], konung av Böhmen (V
ä-c 1 a v, Venceslav IV) och Tyskland (1361
—1419), äldste son till kejsar Karl IV.
Valdes 1376 till tysk konung och erhöll vid
kejsar Karls död 1378 flera vidsträckta
besittningar, bl. a. Böhmen, Luxemburg och
Schle-sien. W:s brist på energi gjorde honom föga
skickad att upprätthålla landsfreden och den
kungliga auktoriteten under de våldsamma
oroligheterna i Tyskland på 1380-talet.
Missnöjet ledde 1394 till ett stort uppror, som
slutade med att W. 1400 avsattes som tysk
konung. Till en början sökte han hindra
exekverandet av avsättningsakten, men då hans
efterträdare Ruprecht av Pfalz 1410 avled,
avstod W. frivilligt från sina anspråk till
förmån för sin broder Sigmund. Denne
erhöll emellertid endast titeln romersk konung,
medan W. formellt stod kvar som tysk
konung. I Böhmen kom W. snart på spänd fot
med hierarkien (jfr N e p o m u k, J. av),
senare med de världsliga stormännen. Till en
början understödde han Hus och gynnade den
frambrytande tjeckiska nationalitetsrörelsen,
bl. a. genom att i ett dekret 1409 göra Prags
univ. tjeckiskt. Under sina sista regeringsår,
då de revolutionära tendenserna i
husitrörel-sen tydligare började skönjas, tog dock W.
bestämt avstånd från Hus. — Jfr T. Lindner,
»Geschichte des deutschen Reichs unter
König W.» (2 bd, 1875—80). B. E-r.
Wenzel [vä’ntsol], Karl Friedrich,
tysk kemist (1740—93), slutligen dir. för
Frei-bergs bergverk. W., som var en skicklig och
noggrann analytiker, visade, att syror och
baser neutralisera varandra i bestämda
viktsproportioner, och bidrog sålunda till den
kemiska stökiometriens (se d. o.) utveckling.
Han utgav »Lehre von der Verwandtschaft der
Körper» (1777; 3:e uppl. 1800). G. S-ck.
Wenzelkronan [vä’ntsol-] (tjeck. Koruna
sva-tovåclavska), Bohmens kungakrona, tillv. 1347,
uppkallad efter Väclav (Wenzel) den helige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
