- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 20. Wallmark - Öändan /
293-294

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

293

Verhaeren—V erkhelighet

294

slöt sig till den av Brissot ledda vänstern,
vilken senare efter V. och de andra bemärkta
ombuden från Gironde kallades
girondist-partiet. Sin största politiska roll spelade V.
1792, då han med sin vältalighet mäktigt
bidrog att framkalla den våldsamma
krigsupp-hetsning, som ledde till segrarna vid Valmy
och Jemappes men också, mot V:s åstundan,
till konungadömets fall (10 aug.). — I
konventet sökte V. rädda Ludvig XVI genom
folkomröstning, men efter dennas förkastande
röstade han för dödsstraff. Förgäves krävde V.
räfst med septembermördarna, förgäves
bekämpade han de allt öppnare
diktatursträvandena hos montagnarderna; 2 juni 1793
utstöttes han ur konventet och avrättades på
hösten s. å. — Litt.: Ch. Vatel, »V.,
manu-scrits, lettres et papiers» (1873); A. Aulard,
»Les orateurs de la revolution», bd 2 (2:a
uppl. 1906); A. Kuscinsky, »Dictionnaire des
conventionnels» (1919). A. G-de.

Verhaeren [flaml. uttal ferhä’ran, fr. [-vära-rä’n],-] {+vära-
rä’n],+} É m i 1 e, Belgiens störste lyriker (1855
—1916), av flamländsk härstamning. V. slöt
sig som ung advokat i Bryssel till den krets,
vars organ var La
Jeune Belgique och
som sökte litterär
förnyelse på nationell
grund med
utgångspunkt i fransk
naturalism och symbolism.
V:s första
diktsamlingar förverkliga
överlägset detta
program: i »Les
flaman-des» (1883) skildrar
han med mustig och
färgrik naturalism sin
flamländska hembygds

natur och folk; i »Les moines» (1886) prisar
han klosterlivets fred och röjer en stark
mystisk ådra. 1887—91 genomgick han en
svår kris, som förde honom till
själssjukdomens brant; orkestral bredd och visionärt
djup utmärka hans även i metriskt avseende
revolutionerande diktsamlingar från dessa
år: »Les soirs» (1887), »Les debåcles» (1888)
och »Les flambeaux noirs» (1889). Han hade
funnit sin egen form, och han fyllde den med
ett nytt innehåll. Redan från ungdomen
socialt intresserad, ställde han öppet sin lyra
i den kämpande arbetarrörelsens tjänst, och
gnyet från dagens strider gav ett mäktigt
eko i hans diktning. Den storindustriella
epokens masskultur och den moderna
storstaden fingo i V. sin förste fullödige poetiske
tolk, men V. skymtade även morgonrodnaden
till en ny dag. På hans tidigare
»drömmar i Hades» följde en rad tidsbetonade
»sömngångarnätter»: »Les apparus dans mes
chemins» (1891), »Les campagnes hallucinées»
(1893), »Les villes tentaculaires» (1895), »Les
heures claires» (1896) m. fl., slutligen dramat
»Les aubes» (1898), som sätter punkt för
detta upprörda skede i hans liv och
diktar-skap. Av en djup panteistisk livskänsla
genomandas hans närmast följ, diktsamlingar:
»Les visages de la vie» (1899), »Les forces
tumultueuses» (1902), »La multiple
splen-deur» (1906), vilkas titlar blevo aktuella
slagord. Ett tecken på återvunnen harmoni var

den lidelse, varmed han tog upp sin ungdoms
poetiska strövtåg i hembygden; resultatet
blev »Toute la Flandre» (5 bd, 1904—11).
Fosterlandskänslan fick ny näring under
världskriget, då han riktade flammande
diatriber mot den tyske inkräktaren: »La
Belgique sanglante» (1915), »Parmi les
cen-dres» (1916) o. a. V. efterlämnade även
konst-essäer, prosaberättelser och dramer, bl. a.
»Philippe II» (1901; uppf. i Sthlm 1913). Han
omkom vid en järnvägsolycka i Rouen. —
Se monogr. av S. Zweig (1910 och 1929), A.
Mockel (1918), E. Estève (1929), A. Fontaine
(2:a uppl., med bibliogr., 1929) samt Ellen
Key, »Verk och människor» (1910), och O.
Ra-benius, »É. V.» (i Vår Tid 1922). Kj. S-g.

Verhulst [farhöTst], Rafael, holländsk
författare (f. 1866), en av den flamländska
rörelsens ledare, 1915—18 huvudred, av Vlaamsche
Nieuws i Antwerpen. Dödsdömd som flamsk
aktivist, flydde han och blev 1921 lektor i
Göttingen. V. har skrivit dramer (»Jezus de
Nazarener», 1904, »Semini’s kinderen», 1911),
dikter m. m. R-n B.

Verifi(c)èra, bekräfta, bestyrka, intyga. —
Subst.: Verifikation; även: handling,
som bestyrker riktigheten av räkenskaper.

VerFsni (av lat. vérus, sann), riktning inom
operamusiken, som avsåg att realistiskt
återge verkliga tidsförhållanden. Den utgör
närmast en reaktion gentemot det stora ideellt
lagda musikdramat av Richard Wagner. Sin
egentliga början tog v. med Mascagnis
»Ca-valleria rusticana» (1890) och fortsattes av
Leoncavallos »Pajazzo» (1892). Puccini
överförde stilen till stora operan. Andra
representanter ha varit Wolf-Ferrari (»Madonnans
juveler») och d’Albert (»Låglandet»).
Riktningen har närmast sin motsvarighet inom
litteraturen i 1880-talets realism. T. N.

Veritabel, verklig, äkta; sannskyldig.

Vèritas, lat., »sanning» (grek. Alèthéia),
romersk personifikation av sanningen.

Veritas, klassificeringssällskap. 1. B
u-reau Veritas har form av ett a.-b.,
grundades 1828 i Antwerpen men flyttades 1832
till Paris. V. utvecklades hastigt, och dess
verksamhet är numera mycket omfattande
samt av internationell karaktär. Särskilda
kommittéer finnas i England och
Nederländerna, och representanter (inspektörer,
experter, agenter) äro (1933) anställda i 100
länder. I Sverige finnas 17 dylika. V:s
verksamhet har med början 1923 utökats att
småningom omfatta tillsyn även på flygplan.

2. Det norske Veritas har sitt
säte i Oslo, började sin verksamhet 1864 och
omfattade då endast norska ömsesidiga
assuransföreningar men har sedermera som medl.
upptagit försäkringsbolag och
fraktassuransföreningar. V. är med sin huvudsaki. till
Norge förlagda verksamhet ett oberoende
norskt företag. Ax. L.

Verkbly, metallogr., se Avdrivning och
Bly, sp. 576.

Werkbund [vä’rkbont], Deutsche r, se
Deutscher Werkbund.

Verkebäck, lastageplats och
stationssamhälle i Gladhammars socken, Kalmar län, 8
km s. v. om Västervik; omkr. 300 inv. (1933).
Kajlängd 105 m, kajdjup 4,2—7,5 m.

Verkhelighet, från reformationen ofta, sär»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:23:29 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdt/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free