293 Verhaeren—V erkhelighet 294 slöt sig till den av Brissot ledda vänstern, vilken senare efter V. och de andra bemärkta ombuden från Gironde kallades girondist-partiet. Sin största politiska roll spelade V. 1792, då han med sin vältalighet mäktigt bidrog att framkalla den våldsamma krigsupp-hetsning, som ledde till segrarna vid Valmy och Jemappes men också, mot V:s åstundan, till konungadömets fall (10 aug.). — I konventet sökte V. rädda Ludvig XVI genom folkomröstning, men efter dennas förkastande röstade han för dödsstraff. Förgäves krävde V. räfst med septembermördarna, förgäves bekämpade han de allt öppnare diktatursträvandena hos montagnarderna; 2 juni 1793 utstöttes han ur konventet och avrättades på hösten s. å. — Litt.: Ch. Vatel, »V., manu-scrits, lettres et papiers» (1873); A. Aulard, »Les orateurs de la revolution», bd 2 (2:a uppl. 1906); A. Kuscinsky, »Dictionnaire des conventionnels» (1919). A. G-de. Verhaeren [flaml. uttal ferhä'ran, fr. [-vära-rä'n],-] {+vära- rä'n],+} É m i 1 e, Belgiens störste lyriker (1855 —1916), av flamländsk härstamning. V. slöt sig som ung advokat i Bryssel till den krets, vars organ var La Jeune Belgique och som sökte litterär förnyelse på nationell grund med utgångspunkt i fransk naturalism och symbolism. V:s första diktsamlingar förverkliga överlägset detta program: i »Les flaman-des» (1883) skildrar han med mustig och färgrik naturalism sin flamländska hembygds natur och folk; i »Les moines» (1886) prisar han klosterlivets fred och röjer en stark mystisk ådra. 1887—91 genomgick han en svår kris, som förde honom till själssjukdomens brant; orkestral bredd och visionärt djup utmärka hans även i metriskt avseende revolutionerande diktsamlingar från dessa år: »Les soirs» (1887), »Les debåcles» (1888) och »Les flambeaux noirs» (1889). Han hade funnit sin egen form, och han fyllde den med ett nytt innehåll. Redan från ungdomen socialt intresserad, ställde han öppet sin lyra i den kämpande arbetarrörelsens tjänst, och gnyet från dagens strider gav ett mäktigt eko i hans diktning. Den storindustriella epokens masskultur och den moderna storstaden fingo i V. sin förste fullödige poetiske tolk, men V. skymtade även morgonrodnaden till en ny dag. På hans tidigare »drömmar i Hades» följde en rad tidsbetonade »sömngångarnätter»: »Les apparus dans mes chemins» (1891), »Les campagnes hallucinées» (1893), »Les villes tentaculaires» (1895), »Les heures claires» (1896) m. fl., slutligen dramat »Les aubes» (1898), som sätter punkt för detta upprörda skede i hans liv och diktar-skap. Av en djup panteistisk livskänsla genomandas hans närmast följ, diktsamlingar: »Les visages de la vie» (1899), »Les forces tumultueuses» (1902), »La multiple splen-deur» (1906), vilkas titlar blevo aktuella slagord. Ett tecken på återvunnen harmoni var den lidelse, varmed han tog upp sin ungdoms poetiska strövtåg i hembygden; resultatet blev »Toute la Flandre» (5 bd, 1904—11). Fosterlandskänslan fick ny näring under världskriget, då han riktade flammande diatriber mot den tyske inkräktaren: »La Belgique sanglante» (1915), »Parmi les cen-dres» (1916) o. a. V. efterlämnade även konst-essäer, prosaberättelser och dramer, bl. a. »Philippe II» (1901; uppf. i Sthlm 1913). Han omkom vid en järnvägsolycka i Rouen. — Se monogr. av S. Zweig (1910 och 1929), A. Mockel (1918), E. Estève (1929), A. Fontaine (2:a uppl., med bibliogr., 1929) samt Ellen Key, »Verk och människor» (1910), och O. Ra-benius, »É. V.» (i Vår Tid 1922). Kj. S-g. Verhulst [farhöTst], Rafael, holländsk författare (f. 1866), en av den flamländska rörelsens ledare, 1915—18 huvudred, av Vlaamsche Nieuws i Antwerpen. Dödsdömd som flamsk aktivist, flydde han och blev 1921 lektor i Göttingen. V. har skrivit dramer (»Jezus de Nazarener», 1904, »Semini’s kinderen», 1911), dikter m. m. R-n B. Verifi(c)èra, bekräfta, bestyrka, intyga. — Subst.: Verifikation; även: handling, som bestyrker riktigheten av räkenskaper. VerFsni (av lat. vérus, sann), riktning inom operamusiken, som avsåg att realistiskt återge verkliga tidsförhållanden. Den utgör närmast en reaktion gentemot det stora ideellt lagda musikdramat av Richard Wagner. Sin egentliga början tog v. med Mascagnis »Ca-valleria rusticana» (1890) och fortsattes av Leoncavallos »Pajazzo» (1892). Puccini överförde stilen till stora operan. Andra representanter ha varit Wolf-Ferrari (»Madonnans juveler») och d’Albert (»Låglandet»). Riktningen har närmast sin motsvarighet inom litteraturen i 1880-talets realism. T. N. Veritabel, verklig, äkta; sannskyldig. Vèritas, lat., »sanning» (grek. Alèthéia), romersk personifikation av sanningen. Veritas, klassificeringssällskap. 1. B u-reau Veritas har form av ett a.-b., grundades 1828 i Antwerpen men flyttades 1832 till Paris. V. utvecklades hastigt, och dess verksamhet är numera mycket omfattande samt av internationell karaktär. Särskilda kommittéer finnas i England och Nederländerna, och representanter (inspektörer, experter, agenter) äro (1933) anställda i 100 länder. I Sverige finnas 17 dylika. V:s verksamhet har med början 1923 utökats att småningom omfatta tillsyn även på flygplan. 2. Det norske Veritas har sitt säte i Oslo, började sin verksamhet 1864 och omfattade då endast norska ömsesidiga assuransföreningar men har sedermera som medl. upptagit försäkringsbolag och fraktassuransföreningar. V. är med sin huvudsaki. till Norge förlagda verksamhet ett oberoende norskt företag. Ax. L. Verkbly, metallogr., se Avdrivning och Bly, sp. 576. Werkbund [vä'rkbont], Deutsche r, se Deutscher Werkbund. Verkebäck, lastageplats och stationssamhälle i Gladhammars socken, Kalmar län, 8 km s. v. om Västervik; omkr. 300 inv. (1933). Kajlängd 105 m, kajdjup 4,2—7,5 m. Verkhelighet, från reformationen ofta, sär»