297 Verksynd—Vermeer 298 är om civil påföljd av brottet, ss. skadestånd, och när det gäller ådömt straff. I förra fallet gälla samma regler som för domar i tvistemål. För verkställighet av straff, ådömt i dom, fordras i regel, att domen vunnit laga kraft. Undantag finnas dock, se lagen 26 mars 1909 ang. verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, och lagen 10 mars 1922 om anstånd för vis«t fall med verkställighet av straff. V., varigenom böter ådömts, försiggår genom utmätning, varför huvudsaki. samma regler som för annan utmätning gälla men i vissa avseenden dock särskilda bestämmelser äro givna. Om verkställighet av frihetsstraff se d. o. T. E. Verksynd el. Gärningssynd, varje enskild avvikelse från Guds vilja i begär, tankar, ord el. yttre gärningar, genom överträdelse el. underlåtenhet. V. är en handling, inre el. yttre, i motsats till arvsynden (se d. o.). V. är ett först av dogmatiken såsom motsats till arvsynd bildat begrepp. Intet av dessa båda uttryck förekommer i bibeln. Se vidare Arvsynd och Synd. E. Bg.* Verktum, se Tum. Verktygsmaskiner, arbetsmaskiner, avsedda för bearbetning av metaller, sten el. trä. V., av vilka många olika slag finnas, ha medfört, att arbetsoperationer, som knappast kunnat utföras för hand, ske med stor lätthet. O. B-n. Verlaine [värlä'n], Paul, fransk skald (1844 —96). V. var född i Metz, av god borgerlig familj, och kommunaltjänsteman i Paris till 1871. S. å. gjorde han bekantskap med A. Rimbaud (se d. o.) och övergav sin hustru för att med sin unge vän bilda ett poetiskt hjo-nelag, som slutade med att han i Bryssel sårade Rimbaud med ett revolverskott (1873) och ådömdes två års fängelse. I fängelset lät han omvända sig, prövade, återkommen till Paris, olika yrken men förföll alltmer, delan de sin tid mellan krogen och sjukhuset, likgiltig för sitt växande rykte. V., i mångt och mycket en modern Villon, är den franska symbolismens ursprungligaste poetgeni. Hans första diktsamlingar, »Poèmes saturniens» (1866), »Fetes galantes» (1869) och »La bonne chanson» (1870), visa honom formellt ansluten till parnassisternas ideal, men redan har hans vers det labila stämningsläge och den melodiösa visklang, som skall göra honom till den subjektivaste av nyare franska skalder. De erotiska motiven överväga. Bekantskapen med Rimbaud, borgerligt förödande, frigjorde helt hans poetiska originalitet och satte sin första frukt i en samling »Romances sans paroles» (1874), som rymmer några av pärlorna i hans diktning; på fängelsevistelsen i Mons följde de ruelsefyllda omvändelsedikterna »Sagesse» (1881). I »Jadis et naguère» (1884) framlade han i anslutning till Baudelaire sitt program: ren stäm-ningsdikt, »musik framför allt», och denna symbolistiska »Art poétique» kompletterades med »Les poètes maudits» (s. å.), en knippa essäer om bl. a. Rimbaud och Mallarmé, som gjorde en större allmänhet bekant med den nya skolan. I senare diktsamlingar, »Amour» (1888), »Parallèlement» (1889), »Bon-heur» (1891) m. fl., varierar V. tidigare temata: från spleensjuk desperation till spröd melankoli, från blasfemisk cynism till extatisk madonnekult. Han utgav dessutom en rad bekännelseskrifter på prosa, »Mes höpi-taux» (1891), »Mes prisons» (1893), »Confes-sions» (1895) m. fl. Hans »Correspondance» utgavs av A. van Bever (2 bd, 1922—23). V. har med sin musikaliska centrallyrik utövat ett vidsträckt inflytande. Sami, skr., 5 bd, 1899, jämte tillägg 1903; bibliogr. av F. Mon-tel 1924. — Monogr. av. E. Lepelletier (1907; ny uppl. 1923), H. Nicolson (1921), L. Eckhoff (1923), H. Strentz (1925), A. M. Tallgren (s. å.), M. Coulon (1929) och F. Porché (1933). Kj. S-g. Verlat [värlaT], Charles, belgisk målare (1824—90), dir. för konstskolan i Weimar 1869, senare prof, vid och 1885 dir. för akademien i Antwerpen. V. uppehöll sig två år i Palestina och målade jämte genretavlor därifrån bilder ur N. T. med österländska typer och dräkter. Han sysslade även med historie-och genremålning och porträtt men var bäst i sina djurmålningar, t. ex. »Strid mellan ett lejon och bufflar i öknen» (1878; Antwerpens museum). G-gN.* Werlauff, Erich Christian, dansk historiker (1781—1871). Blev jur. kand. 1802 och fil. dr 1808, var 1798—1861 anställd vid kungl. bibi., från 1829 som överbibliotekarie, och var 1812—67 därjämte prof, i nordisk historia vid univ. W. skrev talrika lärda verk, bl. a. »Historiske efterretninger om det store kgl. bibliothek» (1825; 2 :a, omarb. uppl. 1844), »Ole Worms fortjenester af det nordiske oldstu-dium» (i Nord. Tidsskr. for Oldkyndighed, 1, 1832), »Biografiske efterretninger om Arne Magnussen» (ibid., 3, 1836) och särskilt hans »Historiske antegnelser til L. Holbergs lyst-spil», 1 (1838; 2:a uppl. 1858), samt »Hol-bergiana» (1855). W :s intressanta minnen äro tryckta 1910. P. E-t. Werle, gren av mecklenburgska furstehuset. Furst Henrik I av W. äktade 1262 Birger jarls dotter Rikissa (se d. o., sp. 817). Henriks brorson Nikolaus I I (d. 1316) var g. m. Erik Klippings dotter Rikissa. Nikolaus’ dotter Sofia förlovades genom fördrag 1310 med hertig Erik Magnusson i Sverige, men förlovningen hävdes, och hon blev g. m. greve Gerhard III av Holstein (jfr Gerhard, sp. 584). We'rlhofs sjukdom [-häfs-], Werlhofs fläcksjukdom, en form av purpura (se d. o.) av obekant ursprung, uppkallad efter den tyske läkaren P. G. Werlhof (1669—1767). Verniafoss, vackert vattenfall (380 m) i övre delen av Romsdalen, Norge. Vermandois [värmädcua'1, fordom grevskap, senare hertigdöme i Picardie, n. Frankrike, nu uppdelat på dep. Aisne och Somme; huvudstad var S:t-Quentin. Vermeer [fermè'r] el. Van der M e e r, namn på flera holländska målarfe under 1600-talet. Mest bekant är Jan Vermeer van D e 1 f t, en av Hollands yppersta konstnärer (1632—75). Hans framställningar av husliga