303 Werner, A- A. v.—Werner, G. A. 304 prof, i kemi vid univ. i Zürich. W. utförde, biträdd av ett stort antal lärjungar, synnerligen omfattande, i viss mån banbrytande undersökningar inom metallammoniakför-eningarnas (se d. o.) kemi, vars främsta forskarnamn han är. Till förklaringen av bindningen av ammoniak i dessa föreningar, kristallvatten i vanliga salter, över huvud av sammanhållningen av beståndsdelarna i en molekylförening (se d. o.) bidrog W. väsentligt genom sin teori om bivalenser, d. v. s. ett valensöverskott, som träder i funktion ef ter det normala valensbeloppets, huvudvalen-sernas, mättning. Ännu betydelsefullare är W :s koordinationsteori. Han införde begreppet koordinationstal, i regel = 6, som bestämmer det högsta antal atomer eller atomgrupper, som kunna direkt bindas av en centralatom. Härigenom har W. kunnat ge en omfattande och synnerligen fruktbar systematik av den oorganiska kemiens föreningar. (Fig. b vid art. Valenslära visar en formelbild av föreningen svavelsyra enligt W :s uppfattning.) W. behandlade även organiska, stereokemiska problem och påvisade stereoiso-meri hos kväveföreningar. Han har utgivit »Neuere Anschauungen auf dem Gebiete der anorganischen Chemie» (1905; 3:e uppl. 1913) och erhöll Nobelpriset i kemi 1913. G. S-ck. Werner, Anton Alexander von, tysk målare (1843—1915), ägnade sig först åt historiemåleri (»Luther på riksdagen i Worms» och »De frivilligas upprop 1813», väggmålningar i gymnasiet i Kiel) och åt genre (»Klosterliv», »En kvartett» m. fl.). Han var även en produktiv och ansedd illustratör. Under kriget 1870—71 besökte han krigsskådeplatsen. Vid truppernas intåg i Berlin 1871 väckte W:s allegoriska dekoration »Strid och seger» stor förtjusning. Han fick i uppdrag att pryda Sieges-säule med en komposition över segern (den utfördes i glasmosaik av Salviati). 1 en följd större och mindre målningar blev han det stora krigets krönikör. Bland dessa kompositioner märkas »Moltke i sitt arbetsrum i Versailles» (1872; Kunsthalle i Hamburg), »Kejsarproklamationen i Versailles» (fullb. 1876; i slottet i Berlin), »överläggningen om kapitulationen vid Sedan» (1885; med förträffligt karakteriserade typer) och »Bis-marcks möte med Napoleon III efter slaget vid Sedan» (se bild till art. B i s m a r c k, sp. 378). Senare utförde W. gruppbilden »Berlin-kongressen 1878» (i rådhuset i Berlin) och »Vilhelm II lyckönskar Moltke på hans 90-årsdag» (1896). W. målade även porträtt (Scheffel, 1870, självporträtt i Uffizigalleriet), altartavlor, panoramor och dioramor. Han blev dir. för Berlins konstakad. 1875, excellens och verkligt geheimeråd m. m. — W. utgav 1896 en samling tal, hållna i konstakad. i Berlin. Hans »Erlebnisse und Eindrücke 1870—1890» utkom 1913. — Jfr monogr. av A. Rosenberg (1895). G-gN.* Werner, Carl Fredrik, kulturhistoriker (1830—1905). Var 1860—95 kamrer vid Stockholms stads vattenledningsverk. Skrev en mängd person- och litteraturhistoriska uppsatser och artiklar i tidskr., reviderade 2:a uppl. av »Svenskt biografiskt lexikon», bd 1—8 (1874—76), skrev en biogr. över G. A. Silverstolpe (i monogr. om släkten Silfver-stolpe 1884) m. m. och bisprang välvilligt andra forskare. Sina stora samlingar skänkte W. till Stockholms stadsarkiv. Jfr nekrolog i Personhist. Tidskr. 1905. R-n B. Werner, E., se Bürstenbinder. Werner, F. von, se Murad efendi. Werner, Friedrich L u d w i g Zacharias, tysk dramatiker (1768—1823). Beklädde olika poster inom förvaltningen, bl. a. i Warszawa och Berlin, gav sig sedan ut på resor, vistades 1808 hos madame de Stael på Coppet och blev 1811 i Rom katolik. Sedan W. 1814 blivit präst, bosatte han sig i Wien, där han gjorde sig bemärkt genom blandningen av svulstig mystik och cynisk kvickhet i sina predikningar. W. väckte även uppseende genom sitt dubbeldrama »Die Söhne des Thals» (1803—04; »Dalens söner», 1817), vari han låter tempelher-reordens undergång åvägabringas av ett hemlighetsfullt frimurarsällskap. Skådespelet »Martin Luther, oder die Weihe der Kraft» (1805; »Martin Luther», 1817) lider av veklig extas i karaktärsteckningen, »Der Kreuz an der Ostsee» (1806) behandlar de hedniska preussarnas omvändelse till kristendomen. Sitt avfall från lutherdomen kungjorde W. i skådespelet »Die Weihe der Unkraft» (1814). Mystik och skräck härska i hans senare dramer, av vilka enaktaren »Der vier und zwanzigste Februar» (1810) vart upphovet till de s. k. Schicksalstragödien, ödessorgespelen, där slumpen el. ett blint öde motståndslöst krossar sitt offer. W. var den ende nyromantiker, som hade framgång på scenen: han fann lätt starka effekter och ägde kraft i uttrycket men sökte framför allt upp det hemska. W:s »Ausge-wählte Schriften» utgåvos i 15 bd 1840—41; av hans brev utkom ett urval i 2 bd 1914. — Monogr. av G. Gabetti (1916; på it.), P. Han-kamer (1920), E. Klein (1926), F. Stuckert (s. å.) och G. Carow (1933). R-n B. Werner, Fritz, tysk målare (1827—1909), målade mestadels genremotiv från 1700-talet. Bland hans små, elegant utförda målningar märkas »Kopparsticksamatörer» (1868; Dres-dengalleriet), »Fredrik II i sitt bibliotek i Sanssouci» (1880) och »Bibliotekarien» (1904; nationalgalleriet i Berlin). Han målade även stämningar (»Montmartre i regn», 1868), interiörer och stadsbilder från Holland och Belgien och landskap samt utförde raderingar efter egna och Menzels tavlor. G-gN.* Werner, Gotthard Adolf, målare (1837 —1903). Studerade vid Konstakad. i Stockholm 1857—61 och 1861—65 i Paris. Till W:s tidigare arbeten hör »Ludvig den helige av Frankrike» (för kyrkan Notre-Dame d’Ar-gentré i Bretagne). Han övergick i Antwerpen till katolska läran och vistades sedan ett par år i Spanien, Paris och Italien. I Rom till-kommo »Ansgarius’ sändning» (katolska kyrkan i Malmö) samt flera motiv från Neapel och Pompeji (1874—75). I det nyuppförda