327 Wessén—Vesslesläktet 328 Bild 1. Hermelin, Mustela erminea. — Bild 2. Iller, Mustela putorius. uden strömper». W. nedsjönk senare i dryckenskap och fattigdom. Hans dikter utgåvos 1862 av J. Levin (med biogr.; 2: a, omarb. uppl. 1878). P. E-t. Wessén, Elias Gustaf Adolf, språkforskare (f. 1889 15/a). Blev 1914 fil. dr och docent i nordiska språk i Uppsala, lektor 1916 i Linköping, 1919 i Östersund och 1921 vid Uppsala folkskolese-minarium samt är från 1928 prof, i nordiska språk vid Stockholms högskola. W. har huvudsaki. arbetat inom äldre nordisk och germansk språkhistoria, nordisk runologi, namnforskning, mytologi och fornhistoria. Bland hans skrifter märkas »Zur Geschichte der germanischen n-Dekli- nation» (1914; gradualavh.), »Forntida gudsdyrkan i Östergötland» (i Medd. från Östergötlands Fornminnes- och Museifören. 1921,1922), »Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria» (1924), »Nordiska namnstudier» (1927) och »De nordiska folkstammarna i Beo-wulf» (i Vitt.-akad:s Handl., 36: 2, s. å.). W. har efter E. Brates död övertagit utgivandet av »Södermanlands runinskrifter», h. 2 (1932). Tills, m. L. Levander har han författat en förträfflig populär etymologisk svensk ordbok, »Våra ord» (1932), och har tills, m. Å. Holm-bäck börjat utge »Svenska landskapslagar tolkade och förklarade» (1933 ff.). E-k N-n. Wessenberg [vä'senbärk], Ignas Heinrich Karl von, frih., tysk katolsk teolog (1774—1860), 1801 generalvikarie i biskops-stiftet Konstanz. W. ivrade för kyrkoreformen. Påverkad av Pestalozzi, verkade han för folkundervisningens höjande och ådrog sig snart romerska kurians onåd. Vid Wienkon-gressen arbetade W. för en tysk-katolsk nationalkyrka under ledning av en tysk primas. 1817 utsågs han av Konstanz’ domkapitel till biskop, men kurian vägrade stadfästa valet. Bland W:s många skrifter märkas »Die grossen Kirchenversammlungen des 15. und 16. Jahrhunderts in Beziehung auf Kirchen-verbesserung» (4 bd, 1840), ett mera populärt filosofiskt verk, »Gott und die Welt» (2 bd, 1857), och »Sämmtliche Dichtungen» (7 bd, 1834 —54). — Litt.: W. Schirmer, »I. H. v. W.» (1910) och »Aus dem Briefwechsel W :s» (1912). Hg Pl. Wessex [coe'siks], äldre form W e s t-s e x e, »västsaxarnas land», ett av de sju angelsaxiska rikena i England, beläget i dettas s. v. del, s. om Thames. W. skall enl. angelsaxiska krönikans mycket diskuterade uppgifter ha grundlagts 519 av Cerdic (d. 534) och hans son Cynric (d. 560), vilka sägas ha anlänt till England 494 el. 495. Se vidare England, sp. 848 f. R. Sv-m. Vessige, socken i Hallands län, Årstads härad, närmast ö. om Ätran, i övergångsbygden mellan kustslätten och det inre höglandet; 60,81 kvkm, 1,092 inv. (1933). 2,047 har åker, 2,706 har skogsmark. Ingår i V. och Askome pastorat, Göteborgs stift, Halmstads kontr. Jfr Arvspastorat och Vessigebro. Vessigebro, stationssamhälle i Alf shögs och Vessige socknar, Hallands län, vid Ätran och Falkenbergs järnväg; 322 inv. (1931). Vid V. Hallands läns folkhögskola å Katrineberg. Wessler, J ohn Adrian, tandläkare (1864 —1927), framgångsrik forskare och samlare inom odontologisk historia. Bland W :s större arbeten märkas »Tandläkareväsendet i Sverige» (1894) och »Sveriges aflidna tandläkare 1700—1900» (1901). H. R-g. Vesslesläktet, Mustela (Putorius), tillhör fam. mårddjur av rovdjurens ordn. och omfattar talrika täml. småvuxna arter med smidig, långsträckt kropp, lång hals, smalt huvud, kort nos och korta ben. Alla äro ytterst rovlystna och blodtörstiga men i viss mån nyttiga, då de i stor utsträckning leva av skadliga gnagare, ormar och insekter. Hermelinen el. 1 e k a 11 e n, M. erminea, är om sommaren ovan gulbrun, under gulvit, om vintern vit. Svansspetsen är dock alltid svart. Längden är 21—27 cm, vartill kommer den 7—10 cm långa svansen. Honan är mindre än hanen. Arten är allmän över hela Sverige. Det vita vinterskinnet är ett värdefullt pälsverk (se Pälsvaror, sp. 325). Småvesslan, M. nivalis, är om sommaren ovan brun, under vit, om vintern helvit. I Skåne och vid västkusten undergår den ingen dräktförändring. Längden är 17—21 cm, vartill kommer svansen med 3—4 cm. Till utbredning och levnadssätt liknar den föreg. art. 111 e r n, M. (Putorius) putorius, är till färgen brunaktig med genomlysande gulvit bottenull. Buk, ben och svans äro svarta. Längden är 40—44 cm, vartill kommer den 16—19 cm långa svansen. I Sverige förekommer den huvudsaki. i de sydligaste landskapen. Den vistas gärna nära vatten och simmar väl. F r e 11 e n, M. (Putorius) eversmanni furo, är en tam albinistisk varietet av den sydryska illern. Till färgen är den gulvit med röda ögon. Sedan äldsta tider har den hållits tam för jakt på kaniner och råttor. Om flodillrarna se d. o. Den sibiriska nerzen, M. (Lutreola) sibirica, är gulvit med främre delen av hakan vit, bröst