Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
Wessén—Vesslesläktet
328
Bild 1. Hermelin, Mustela erminea. — Bild 2. Iller, Mustela putorius.
uden strömper». W. nedsjönk senare i
dryckenskap och fattigdom. Hans dikter utgåvos
1862 av J. Levin (med biogr.; 2: a, omarb.
uppl. 1878). P. E-t.
Wessén, Elias Gustaf Adolf,
språkforskare (f. 1889 15/a). Blev 1914 fil. dr och
docent i nordiska språk i Uppsala, lektor 1916
i Linköping, 1919 i Östersund och 1921 vid
Uppsala
folkskolese-minarium samt är
från 1928 prof, i
nordiska språk vid
Stockholms högskola. W.
har huvudsaki.
arbetat inom äldre
nordisk och germansk
språkhistoria, nordisk
runologi,
namnforskning, mytologi och
fornhistoria. Bland
hans skrifter märkas
»Zur Geschichte der
germanischen n-Dekli-
nation» (1914; gradualavh.), »Forntida
gudsdyrkan i Östergötland» (i Medd. från
Östergötlands Fornminnes- och Museifören. 1921,1922),
»Studier till Sveriges hedna mytologi och
fornhistoria» (1924), »Nordiska namnstudier»
(1927) och »De nordiska folkstammarna i
Beo-wulf» (i Vitt.-akad:s Handl., 36: 2, s. å.). W.
har efter E. Brates död övertagit utgivandet
av »Södermanlands runinskrifter», h. 2 (1932).
Tills, m. L. Levander har han författat en
förträfflig populär etymologisk svensk ordbok,
»Våra ord» (1932), och har tills, m. Å.
Holm-bäck börjat utge »Svenska landskapslagar
tolkade och förklarade» (1933 ff.). E-k N-n.
Wessenberg [vä’senbärk], Ignas
Heinrich Karl von, frih., tysk katolsk teolog
(1774—1860), 1801 generalvikarie i
biskops-stiftet Konstanz. W. ivrade för
kyrkoreformen. Påverkad av Pestalozzi, verkade han
för folkundervisningens höjande och ådrog sig
snart romerska kurians onåd. Vid
Wienkon-gressen arbetade W. för en tysk-katolsk
nationalkyrka under ledning av en tysk primas.
1817 utsågs han av Konstanz’ domkapitel
till biskop, men kurian vägrade stadfästa
valet. Bland W:s många skrifter märkas »Die
grossen Kirchenversammlungen des 15. und
16. Jahrhunderts in Beziehung auf
Kirchen-verbesserung» (4 bd, 1840), ett mera populärt
filosofiskt verk, »Gott und die Welt» (2 bd,
1857), och »Sämmtliche Dichtungen» (7 bd, 1834
—54). — Litt.: W. Schirmer, »I. H. v. W.»
(1910) och »Aus dem
Briefwechsel W :s»
(1912). Hg Pl.
Wessex [coe’siks],
äldre form W e s
t-s e x e, »västsaxarnas
land», ett av de sju
angelsaxiska rikena
i England, beläget i
dettas s. v. del, s. om
Thames. W. skall enl.
angelsaxiska
krönikans mycket
diskuterade uppgifter ha
grundlagts 519 av
Cerdic (d. 534) och
hans son Cynric (d.
560), vilka sägas ha anlänt till England 494 el.
495. Se vidare England, sp. 848 f. R. Sv-m.
Vessige, socken i Hallands län, Årstads
härad, närmast ö. om Ätran, i övergångsbygden
mellan kustslätten och det inre höglandet;
60,81 kvkm, 1,092 inv. (1933). 2,047 har åker,
2,706 har skogsmark. Ingår i V. och Askome
pastorat, Göteborgs stift, Halmstads kontr.
Jfr Arvspastorat och Vessigebro.
Vessigebro, stationssamhälle i Alf shögs och
Vessige socknar, Hallands län, vid Ätran och
Falkenbergs järnväg; 322 inv. (1931). Vid V.
Hallands läns folkhögskola å Katrineberg.
Wessler, J ohn Adrian, tandläkare (1864
—1927), framgångsrik forskare och samlare
inom odontologisk historia. Bland W :s större
arbeten märkas »Tandläkareväsendet i
Sverige» (1894) och »Sveriges aflidna tandläkare
1700—1900» (1901). H. R-g.
Vesslesläktet, Mustela (Putorius), tillhör
fam. mårddjur av rovdjurens ordn. och
omfattar talrika täml. småvuxna arter med
smidig, långsträckt kropp, lång hals, smalt
huvud, kort nos och korta ben. Alla äro ytterst
rovlystna och blodtörstiga men i viss mån
nyttiga, då de i stor utsträckning leva av
skadliga gnagare, ormar och insekter.
Hermelinen el. 1 e k a 11 e n, M. erminea, är om
sommaren ovan gulbrun, under gulvit, om
vintern vit. Svansspetsen är dock alltid svart.
Längden är 21—27 cm, vartill kommer den
7—10 cm långa svansen. Honan är mindre än
hanen. Arten är allmän över hela Sverige. Det
vita vinterskinnet är ett värdefullt pälsverk
(se Pälsvaror, sp. 325). Småvesslan,
M. nivalis, är om sommaren ovan brun, under
vit, om vintern helvit. I Skåne och vid
västkusten undergår den ingen dräktförändring.
Längden är 17—21 cm, vartill kommer
svansen med 3—4 cm. Till utbredning och
levnadssätt liknar den föreg. art. 111 e r n, M.
(Putorius) putorius, är till färgen brunaktig
med genomlysande gulvit bottenull. Buk, ben
och svans äro svarta. Längden är 40—44 cm,
vartill kommer den 16—19 cm långa svansen.
I Sverige förekommer den huvudsaki. i de
sydligaste landskapen. Den vistas gärna nära
vatten och simmar väl. F r e 11 e n, M.
(Putorius) eversmanni furo, är en tam albinistisk
varietet av den sydryska illern. Till färgen
är den gulvit med röda ögon. Sedan äldsta
tider har den hållits tam för jakt på kaniner
och råttor. Om flodillrarna se d. o. Den
sibiriska nerzen, M. (Lutreola) sibirica, är
gulvit med främre delen av hakan vit, bröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
