335 Westermarck, H. Ch.—Westfalen 336 H. Ch. W. Blev fil. dr 1889 på första delen av »The history of human marriage», som utkom i sin helhet 1891 och med ens grundläde W :s ryktbarhet (övers, till sju språk; 5:e, fullständigt omarb. uppl. i 3 bd 1921; förk. uppl., »Äktenskapets historia i dess huvuddrag», 1927). W. var docent i sociologi vid Helsingfors univ. 1890 —1906, prof, i praktisk filosofi där 1906 —18 och i filosofi vid Äbo akad. 1918 —32 samt denna akad:s förste rektor 1918 —21. Delvis samtidigt innehade han lärar-befattning vid univ. i London, »appointed teacher» i sociologi 1904—07, ord. prof, i samma ämne 1907—30. W. har bedrivit omfattande etnologiska studier i Marocko sedan 1897. Till hans förnämsta arbeten hör »The origin and development of the moral ideas» (2 bd, 1906 och 1908; 2:a uppl. 1912 och 1917; »Moralens uppkomst och utveckling», d. 1, 1916). Häri utvecklas ingående det moraliska medvetandets beskaffenhet och uppkomst samt undersökas och förklaras talrika seder hos olika folk, förnämligast på basen av människornas magiska och religiösa motiv av självisk art. Till förenämnda monumentalverk ansluta sig »Ethical relativity» (1932) samt »Early beliefs and their social influence» (s. å.). Bland arbeten i marockanska ämnen utgöras de förnämsta av »Marriage ceremo-nies in Morocco» (1914) samt »Ritual and belief in Morocco» (2 bd, 1926); en populär framställning är »Sex år i Marocko» (1918). Sina memoarer har W. skildrat i »Minnen ur mitt liv» (1927). W. är ett av det nuv. Finlands främsta vetenskapliga namn och åtnjuter världsrykte. Han är hedersdr vid univ. i Uppsala, Aberdeen och Glasgow och hedersled, av talrika lärda sällskap. G. Ltn. Westermarck, Helena Charlotta, finländsk skriftställarinna (f. 1857), syster till E. A. W. Var först målarinna men har sedan huvudsaki. ägnat sig åt författarskap. Bland hennes verk märkas romanerna »I fru Ulrikas hem» (1900), »Ljud i natten» (1903) och »Vandrare» (1911), som ge kulturhistoriska skildringar från 1800-talets Finland, samt biogr. över Fredrika Runeberg (1904), Elisabeth Blomqvist (1916—17) och Adelaide Ehrn-rooth (1928). Hon har tagit verksam del i kvinnorörelsen i Finland. G-r C. Westermark, Frans Johan Eugène, läkare, akademisk lärare (f. 1853 6/n). Var 1902—18 prof, i ob-stetrik och gynekologi vid Karol. inst. samt överläkare och direktor vid Allmänna barnbördshuset, som under hans tid fick sin nuv. nya byggnad på N. Djurgården. W. har skrivit talrika avh. i sitt fack, bl. a. i Skandinavisches Ar-chiv für Physiologi 1892 och 1897, i Archiv für Gynäkologie 1900 samt »Om förlossningen vid trångt bäcken» (s. å.). R. T-dt.* Western Australia [coe'stan ästrélTje], se V ästaustralien. Westerstrand, Sven Peter (Per), ämbetsman, teaterledare och författare (1785— 1857), president i Statskontoret 1832—51. W. anlitades i ekonomiska frågor såsom led. av eller sekr. i ett flertal kommittéer och inrättningar av olika slag. Hans högt skattade äm-betsmannagärning resulterade bl. a. i det av ständerna 1823 antagna formuläret till riks-huvudbok. W. var 1832—38 chef för Kungl. teatern, kvarstod till namnet på denna post till 1840 men lyckades som teaterledare varken ekonomiskt eller konstnärligt. Han var även verksam som kompositör och författare. W. adlades 1842. G. K-g. We'sterwald [-valt], bergstrakt i mell. Tyskland (Rhenprovinsen och Hessen-Nassau), mellan Rhen och dess bifloder Sieg och Lahn. W. utgör en del av Rhenska skifferbergen och är en till större delen karg, i ö. skogfattig högplatå; högst når Fuchskauten (657 m ö. h.). Vesterålen, gemensamt namn för öarna n. om Lofoten i Nordland fylke, Norge (se kartan vid d. o.). Omfattar bl. a. Andöy, Langöy, Hadselöy och en del av Hinnöy. Från fisklägen i V. bedrives fiske året om, särskilt från Andenes på Andöys nordspets (stor fyr). Större handelsplatser äro Stokmarknes, Mel-bo (se dessa ord) och Sortland (på Langöy). V. omfattar 8 herreder; tills. 2,368,09 kvkm, 29,130 inv. (1930). Ax. S. Westeråsmaskiner, a.-b., se Morgongåva. Westeson, Hjalmar, präst (f. 1884 9/8). Var kyrkoherde i Karesuando 1915—23, i Gällivare 1923—31 och är sedan 1931 pastor vid Blasieholmskyrkan i Stockholm. W. har ingående studerat Sveriges nordligaste lappars och finnars förhållanden och skildrat deras religiösa liv i »Min vildmark» (1920; 5:e uppl. 1925), »ödemarksprofetens lärjungar» (1922) och »ödemarkens lustgård» (1923; 5:e uppl. 1927). _ K. B. W. Westfalen, konungarike, bildat av Napoleon I 1807, bestod av huvuddelen av det gamla hertigdömet W. samt preussiska, hannover-ska, hessiska och braunschweigska områden. Napoleon gav konungariket åt sin yngste bror, Jéröme, som blev medlem av Rhenför-bundet och gjorde Kassel till sin huvudstad. Författningen, utfärdad 15 nov. 1807, var utarbetad efter franskt mönster, likaså landets administrativa indelning. I början av 1810 ökades W:s område med en stor del av Hannover, men redan i slutet av året måste det till Frankrike avträda stora delar av det nyvunna området jämte Osnabrück och Minden. Jérömes välde försvagades genom landets urusla finanser, och i sept. 1813 fördrevs han av en rysk här. Han återkom med franska trupper men lämnade vid underrättelsen om Napoleons nederlag vid Leipzig för alltid landet (okt. 1813). Konungariket upplöstes i sina forna beståndsdelar. R. Sv-m. Westfalen, preuss. prov, i n. v. Tyskland, s. om prov. Hannover, näst Rhenprovinsen Preussens största prov.; 20,214 kvkm, 5,031.211 inv. (1933). Huvudstad: Münster.