Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - West Virginia (W. Va) - West-Vlaanderen - Westwood, John Obadiah - Vestvågöy - Westzynthiusska fonden - Vesuvian - Vesuvin - Vesuvius - Veszprém - Wet, De - Veta - Wet-dock - Vete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
West-Vlaanderen—Vete
354
der sig också en lövskog av björk, bok, lönn
och hemlockgran, men i större delar av W.
härskar ek- och kastanjeskogen. Dessa
lövskogar utnyttjas av en betydande
skogsindustri. W. är näst Arkansas den största
producenten av lövskogsprodukter i U. S. A.
Jordbruket är ej obetydligt. 1930 funnos
82,641 farmer med 7,600 kvkm åker.
Skördens värde var 1929 52 mill. dolk, alla
jordbrukets produkter 98 mill. doll. Majsodlingen
gav största vinsten, därnäst hö, potatis och
frukt. 1930 funnos 113.000 hästar, 556.000
nötkreatur (därav 138,000 mjölkkor), 222,000
svin och 897,000 får. Mineralproduktionen är
betydande och hade 1929 ett värde av 346,6
mill. doll. Kolproduktionen var 1931 100 mill.
ton och var då störst inom U. S. A. 1 regel är
Pennsylvanias större. Produktionen av
naturgas är betydande, och även något petroleum
erhålles. 1929 funnos 1,487 industriella
anläggningar med 84,460 anställda och ett
tillv.-värde av 1lz milliard doll. Viktigast äro
järn-, glas- och trävaruindustrierna samt
vagn fabrikerna med tills, över 40 % av
arb.-antalet. 28.4 % av befolkningen voro 1930
stadsbor. Huvudstad: Charleston. Ej
skriv-kunniga voro 4.8 %.
Representationen består av senat och ett
delegaternas hus med resp. 30 och 94 medl.
W. var urspr. en del av Virginia men blev
självständig stat 1862, sedan Virginia brutit
sig ut ur unionen. H. N-n.
We’st-Vlaanderen [-fländere(n)], belg. prov.,
se Flandern, sp. 562.
Westwood [we’st(ood], John Obadiah.
engelsk naturforskare (1805—93), särskilt
framstående entomolog. Blev 1861 prof, i
Oxford. W :s entomologiska arbeten utgöras
mestadels av förträffliga monografier över
en mängd insektssläkten och -familjer. Bland
hans arbeten må nämnas det berömda
»Intro-duction to the modern classification of
in-sects» etc. (2 bd, med 2,500 fig., 1838—40).
W. var även paleograf, särskilt kännare av
angelsaxiska handskrifter.
Vestvågöy, se Lofoten.
Westzy’nthiusska fonden, se
Handelsflottans pensionsanstalt.
Vesuviän, ett tetragonalt kristalliserande,
vanl. ljusare el. mörkare grönt el. brunt,
glas-glänsande mineral av ett vattenbaltigt, gärna
järn-och magnesiumhaltigt
kalciumaluminium-silikat av ännu ej säkert utredd formel (kanske
12 CaO . 3 A12O3 . 10 SiO2 . H2O). Ibland är v.,
som ofta uppträder i kontaktomvandlad oren
kalksten, fluor- el. borhaltig; bl. a. kan även
beryllium ingå i v. (Franklin i New Jersey).
Den himmelsblå varieteten c y p r i n (se även
Z o i s i t) håller koppar och den blodröda
manganvesuvianen mangan. V. har
hårdheten 6,5 (se II å r d h e t s s k a 1 a), spec.
v. 3,85—3,45 och bildar ej sällan vackra
kristaller, vid Vesuvius (därav namnet), Viljuj i
Sibirien (v i l u i t) m. fl. ställen. N. Zn.
Vesuvln, kem., se T j ä r f ä r g e r, sp. 396.
Vesu’vius, it. Vesuvio, europeiska
fastlandets enda verksamma vulkan, 10 km ö. om
Neapel, höjer sig som en kägla över
Nea-pelbukten och Kampaniska slätten till omkr.
1,186 m höjd. N. om nuv. vulkanen (Monte
Nuovo) och skild från denna av en halvcirkel-
formig dal, Atrio del Cavallo, når den äldre
kraterranden i Monte Soinma 1,132 m ö. h.
V:s toppkägla, som undergått stora
förändringar vid vulkanutbrotten, har f. n. en 500—
700 m bred krateröppning; översta askkäglan
är brant. Bergets övre hälft är kal, den nedre
täckes av rik vegetation med vin- och
fruktträdgårdar; bergets fot omges av städer och
större samhällen. V. tillhör en säregen typ
av vulkaner, där längre vilopauser växla med
intensiv verksamhet (jfr Vulkan).
Sedan vår tideräknings början känner man
omkr. 75 utbrott av V. Vulkanen ansågs
utslocknad och var åtminstone till större delen
täckt av vegetation, när det stora utbrottet
24—26 aug. 79 e. Kr. inträffade, varvid
Pompeji, Herculaneum (se dessa ord) och Stabiae
begravdes under den nedfallande askan.
Härvid anses den gamla vulkankäglan ha
söndersprängts och den nuv. bildats. Till mitten av
1100-talet inträffade ofta utbrott, men sedan
synes vulkanen länge ha varit i vila, och dess
sidor täcktes ånyo av rik skogsväxt. Efter
upprepade jordskalv inträffade 16 dec. 1631
åter ett våldsamt utbrott, då tusentals
människor omkommo. Sedan dess har V. aldrig
varit i fullständig vila, utan perioder av
smärre utbrott ha växlat med stora
förödelser, såsom 1734, då Torre del Greco
förstördes, 1861, 1872 samt 1906, då Monte Nuovo
erhöll sin nuv. form och askregnet sträckte sig
ända till Neapel. Under det senaste årtiondet
ha flera smärre utbrott ägt rum, så gott som
varje år. — Vid foten av askkäglan, på 608
m ö. h., ligger ett vulkanologiskt
observato-rium, dit en elektrisk järnväg leder; från
askkäglans fot fortsattes den av en linbana
upp mot toppen. Automobilväg leder från
Boscotrecase upp till askkäglans fot. — Jfr
bilder vid art. Neapel och Vulkan. O. Sjn.
Veszprém [vä’sprèm], stad i v. Ungern, n.
om Balatonsjön; 17,792 inv. (1931); huvudstad
i komitatet V. (3,966 kvkm, 243,700 inv.),
biskopssäte. V. var fordom de ungerska
drottningarnas kröningsstad; dess borg var ett
viktigt fäste. Katedral från 1300-talet.
Wet, D e [de vä’t], se De W e t.
Veta, socken i Östergötlands län, Vifolka
härad, n. ö. om Mjölby, i s. utkanten av
öst-götaslätten; 21,18 kvkm, 921 inv. (1934).
Ge-nomflytes i v. av Svartån. 1,319 har åker, 388
har skogsmark. Egendom: Solberga (se d. o.).
Vid Svartån Spångsholms bruk med
tråd-drageri m. m. (ägare
Äsbrohammar—Spångsholms bruks nya a.-b., gr. 1907, aktiekap.
1,015,000 kr.). Ingår i V. och Viby pastorat
i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontr.
Wet-dock [coe’t-dåk], eng., våtdocka,
han-delsdocka, se Docka 4.
Vete, sammanfattande namn på en del till
släktet Triticum (se Vetesläktet)
hörande arter. Vetearterna indelas med stöd såväl
av kromosomtal, serologiska reaktioner och
immunitet, resp, mottaglighet för vissa
sjukdomar, som även av rent yttre morfologiska
kännetecken i tre grupper: 1) kromosomtal
n = 7: den vildväxande T. aegilopoides och
enkornet (T. monococcum); 2)
kromosomtal n = 14: den vildväxande T. dicoccoides,
e m m e r n (T. dicoccum), hård- el. mak
a-r oni v ete t (T. durum), Chorasanve-
XX. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
