353 West-Vlaanderen—Vete 354 der sig också en lövskog av björk, bok, lönn och hemlockgran, men i större delar av W. härskar ek- och kastanjeskogen. Dessa lövskogar utnyttjas av en betydande skogsindustri. W. är näst Arkansas den största producenten av lövskogsprodukter i U. S. A. Jordbruket är ej obetydligt. 1930 funnos 82,641 farmer med 7,600 kvkm åker. Skördens värde var 1929 52 mill. dolk, alla jordbrukets produkter 98 mill. doll. Majsodlingen gav största vinsten, därnäst hö, potatis och frukt. 1930 funnos 113.000 hästar, 556.000 nötkreatur (därav 138,000 mjölkkor), 222,000 svin och 897,000 får. Mineralproduktionen är betydande och hade 1929 ett värde av 346,6 mill. doll. Kolproduktionen var 1931 100 mill. ton och var då störst inom U. S. A. 1 regel är Pennsylvanias större. Produktionen av naturgas är betydande, och även något petroleum erhålles. 1929 funnos 1,487 industriella anläggningar med 84,460 anställda och ett tillv.-värde av 1lz milliard doll. Viktigast äro järn-, glas- och trävaruindustrierna samt vagn fabrikerna med tills, över 40 % av arb.-antalet. 28.4 % av befolkningen voro 1930 stadsbor. Huvudstad: Charleston. Ej skriv-kunniga voro 4.8 %. Representationen består av senat och ett delegaternas hus med resp. 30 och 94 medl. W. var urspr. en del av Virginia men blev självständig stat 1862, sedan Virginia brutit sig ut ur unionen. H. N-n. We'st-Vlaanderen [-fländere(n)], belg. prov., se Flandern, sp. 562. Westwood [we'st(ood], John Obadiah. engelsk naturforskare (1805—93), särskilt framstående entomolog. Blev 1861 prof, i Oxford. W :s entomologiska arbeten utgöras mestadels av förträffliga monografier över en mängd insektssläkten och -familjer. Bland hans arbeten må nämnas det berömda »Intro-duction to the modern classification of in-sects» etc. (2 bd, med 2,500 fig., 1838—40). W. var även paleograf, särskilt kännare av angelsaxiska handskrifter. Vestvågöy, se Lofoten. Westzy'nthiusska fonden, se Handelsflottans pensionsanstalt. Vesuviän, ett tetragonalt kristalliserande, vanl. ljusare el. mörkare grönt el. brunt, glas-glänsande mineral av ett vattenbaltigt, gärna järn-och magnesiumhaltigt kalciumaluminium-silikat av ännu ej säkert utredd formel (kanske 12 CaO . 3 A12O3 . 10 SiO2 . H2O). Ibland är v., som ofta uppträder i kontaktomvandlad oren kalksten, fluor- el. borhaltig; bl. a. kan även beryllium ingå i v. (Franklin i New Jersey). Den himmelsblå varieteten c y p r i n (se även Z o i s i t) håller koppar och den blodröda manganvesuvianen mangan. V. har hårdheten 6,5 (se II å r d h e t s s k a 1 a), spec. v. 3,85—3,45 och bildar ej sällan vackra kristaller, vid Vesuvius (därav namnet), Viljuj i Sibirien (v i l u i t) m. fl. ställen. N. Zn. Vesuvln, kem., se T j ä r f ä r g e r, sp. 396. Vesu'vius, it. Vesuvio, europeiska fastlandets enda verksamma vulkan, 10 km ö. om Neapel, höjer sig som en kägla över Nea-pelbukten och Kampaniska slätten till omkr. 1,186 m höjd. N. om nuv. vulkanen (Monte Nuovo) och skild från denna av en halvcirkel- formig dal, Atrio del Cavallo, når den äldre kraterranden i Monte Soinma 1,132 m ö. h. V:s toppkägla, som undergått stora förändringar vid vulkanutbrotten, har f. n. en 500— 700 m bred krateröppning; översta askkäglan är brant. Bergets övre hälft är kal, den nedre täckes av rik vegetation med vin- och fruktträdgårdar; bergets fot omges av städer och större samhällen. V. tillhör en säregen typ av vulkaner, där längre vilopauser växla med intensiv verksamhet (jfr Vulkan). Sedan vår tideräknings början känner man omkr. 75 utbrott av V. Vulkanen ansågs utslocknad och var åtminstone till större delen täckt av vegetation, när det stora utbrottet 24—26 aug. 79 e. Kr. inträffade, varvid Pompeji, Herculaneum (se dessa ord) och Stabiae begravdes under den nedfallande askan. Härvid anses den gamla vulkankäglan ha söndersprängts och den nuv. bildats. Till mitten av 1100-talet inträffade ofta utbrott, men sedan synes vulkanen länge ha varit i vila, och dess sidor täcktes ånyo av rik skogsväxt. Efter upprepade jordskalv inträffade 16 dec. 1631 åter ett våldsamt utbrott, då tusentals människor omkommo. Sedan dess har V. aldrig varit i fullständig vila, utan perioder av smärre utbrott ha växlat med stora förödelser, såsom 1734, då Torre del Greco förstördes, 1861, 1872 samt 1906, då Monte Nuovo erhöll sin nuv. form och askregnet sträckte sig ända till Neapel. Under det senaste årtiondet ha flera smärre utbrott ägt rum, så gott som varje år. — Vid foten av askkäglan, på 608 m ö. h., ligger ett vulkanologiskt observato-rium, dit en elektrisk järnväg leder; från askkäglans fot fortsattes den av en linbana upp mot toppen. Automobilväg leder från Boscotrecase upp till askkäglans fot. — Jfr bilder vid art. Neapel och Vulkan. O. Sjn. Veszprém [vä'sprèm], stad i v. Ungern, n. om Balatonsjön; 17,792 inv. (1931); huvudstad i komitatet V. (3,966 kvkm, 243,700 inv.), biskopssäte. V. var fordom de ungerska drottningarnas kröningsstad; dess borg var ett viktigt fäste. Katedral från 1300-talet. Wet, D e [de vä't], se De W e t. Veta, socken i Östergötlands län, Vifolka härad, n. ö. om Mjölby, i s. utkanten av öst-götaslätten; 21,18 kvkm, 921 inv. (1934). Ge-nomflytes i v. av Svartån. 1,319 har åker, 388 har skogsmark. Egendom: Solberga (se d. o.). Vid Svartån Spångsholms bruk med tråd-drageri m. m. (ägare Äsbrohammar—Spångsholms bruks nya a.-b., gr. 1907, aktiekap. 1,015,000 kr.). Ingår i V. och Viby pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontr. Wet-dock [coe't-dåk], eng., våtdocka, han-delsdocka, se Docka 4. Vete, sammanfattande namn på en del till släktet Triticum (se Vetesläktet) hörande arter. Vetearterna indelas med stöd såväl av kromosomtal, serologiska reaktioner och immunitet, resp, mottaglighet för vissa sjukdomar, som även av rent yttre morfologiska kännetecken i tre grupper: 1) kromosomtal n = 7: den vildväxande T. aegilopoides och enkornet (T. monococcum); 2) kromosomtal n = 14: den vildväxande T. dicoccoides, e m m e r n (T. dicoccum), hård- el. mak a-r oni v ete t (T. durum), Chorasanve- XX. 12