Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vete - Vetebrunrost - Vete(gall)myggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
V eteb runrost—Vete(gall)myggan
356
Bild 1. Kavelvete.
Bild 2. Borstvete.
tet (T. orientale), tjockvetet (T.
turgi-dum), det egyptiska v. (T. pyramidale)
och det polska v. (T. polonicum); 3)
kro-mosomtal n = 21: det vanliga v. (T.
vulgäre), kubb- el. borrvetet (T.
compac-tum; bild 3), speltvetet (T. spelta) och
det indiska dvärgvetet (T.
sphaero-coccum). Av större ekonomisk betydelse äro
numera eg. endast vanligt v. och hårdvete;
det senare kan dock ej användas till
bröd-bakning och odlas mest för framställning av
makaroni. Det trives bäst i länder med
kontinentalt klimat. I dagligt tal menas med v.
blott vanligt v. — En stor mängd olika
former av vanligt v. finns, t. ex. borstlöst
(kavelvete; bild 1) och borstigt (borstvete; bild 2);
sådant med ludna skärmfjäll (sammetsvete)
och med släta; glesaxigt och tätaxigt och
sådant med upptill förtätade ax
(squarehead-vete); vit- och rödaxigt; vit- och rödkornigt
o. s. v. Vissa sorter, höst- el. v i n t
er-vet e n a, ha förmåga att skjuta strå och
ax blott sedan de genomlevat en
köldperiod; andra, vårvetena, kunna skjuta
omedelbart. De i s. och mell. Europa odlade
växelvetena, som kunna sås antingen
på våren el. på hösten, äro eg. blott vårveten
med en något större vinterhärdighet än
vanligt. — Vetekärnorna äro mycket nä ringsrika
och innehålla omkr. 8—15 % proteinämnen,
1—2 °/o fett och 65—70 °/o stärkelse. Med
hänsyn till kvaliteten skiljer man mellan hårda
och mjuka v. De förra ha hårda, glasiga
kärnor och hög protein-(gluten-)halt och giva vid
bakningen ett bröd av stor volym och med
god textur: det mjuka v. har mjöliga kärnor,
lägre glutenhalt och ger en deg, som jäser
upp sämre. I kontinentalt klimat blir v. i
allm. hårdare och av bättre kvalitet, dock ge
vårvetena vanl. ett bättre mjöl än
höstve-tena. Avsevärda kvalitetsskillnader finnas
även mellan olika sorter av såväl höst- som
vårvete, varför det numera ej är omöjligt att
även i kustklimat producera ett relativt gott
vetemjöl. Bakningsförmågan förbättras även
genom tillsats av ytterst små mängder av
vissa kemikalier, ss. kaliumbromat. En hl v.
väger 77—80 kg. — V. odlades redan i
förhistorisk tid i större delen av Europa och var
det förnämsta sädesslaget i det gamla
Persien, Grekland och Egypten. F. n. är v. det
mest odlade av alla sädesslag (vä
ridsproduktionen var 1930 omkr. 1,300 mill. dt) och ut-
Bild 3. Kubbvete.
gör i form av bröd den
förnämsta födan för de mest
kultiverade människoraserna. På
grund av de speciella fysiska
och kemiska egenskaperna hos
kärnans gluten kan ett
smakligare och bättre bröd bakas
av vetemjöl än av något
annat mjölslag. Detta har bl. a.
varit orsaken till att
veteodlingen under de senaste
årtiondena starkt ökats på
bekostnad av rågodlingen. V.
odlas numera i alla länder utom
de arktiska och varma, lågt
liggande områden i tropikerna.
Bäst trives det dock mellan 30°
och 60° n. br. samt 27° och 40°
s. br. De stora veteproduceran-
de länderna äro Ryssland, Förenta staterna,
Kanada, Britt. Indien, Frankrike, Italien,
Argentina och Australien. I Sverige har v.
odlats ända sedan den yngre stenåldern och är
nu allmänt på bättre jordmån upp till s.
Värmland och Dalälven men förekommer även
n. därom, llöstvete odlades i Sverige 1932 på
omkr. 233,000 har, vårvete på 68.000, resp.
6,25 % och 1,8 % av totala åkerarealen. Under
loppet av de senaste 15 åren har emellertid
höstvetearealen fördubblats och
vårvetearealen 10-dubblats. Den genomsnittliga skörden
per har är av höstvete 23 dt och av vårvete
17 men dock högre i de bästa
jordbruksbygderna. 1932 var totala veteskörden i Sverige
5,9 mill. dt för höst- och 1,3 mill. för vårvete.
Numera torde Sveriges veteproduktion i
medeltal täcka ung. 90 % av landets
konsumtion. — Veteodlingens svåraste fiender
äro de parasitiska rost- och sotsvamparna (se
Sot, Sädesrost och färgpl. vid
Växt-sjukdomar) samt larverna av den gula
v e t e(g a 1 Ijm y g g a n (se d. o. och färgpl.
Lantbrukets skadedjur 1, bild 2).
Enbart den senares härjningar beräknades 1932
förorsaka det svenska jordbruket en förlust av
omkr. 7,5 mill. kr. — V. odlas huvudsaki. för
kärnans skull, vilken som mald till mjöl
brukas i hushållet, t. ex. för brödbereduing.
Avfallet vid förmalningen, s. k. v e t e k 1 i, är ett
mycket värdefullt fodermedel för olika slags
husdjur. Vete hal men nyttjas förutom till
foder och ströniedel i stall även i någon mån
till industriella ändamål, ss.
papperstillverkning och strähattsfabrikation. G. N.-L.
Vetebrunrost, bot., se Sädesrost, sp. 1168.
Vete(gall)myggan, Contari’nia tritici, en
till gallmyggorna (se d. o.) hörande art, sedan
gammalt känd som ett synnerligen svårt
skadedjur på vete. V., som är 1—2 mm lång,
till färgen gul, lägger under svärmningstiden
sina små gråvita ägg gruppvis i
veteblommorna. Larverna förtära senare de unga
fruktämnena, varigenom småaxen bli mjuka
och tomma, tidigt vitnande. De fullväxta, 2—■
3 mm länga, gulaktiga larverna bege sig
ned i jorden, där de övervintra, inspunna
i en liten nästan klotrund kokong.
Förpupp-ningen sker först följ. vår. — Utom av
denna art, som kallas gula v., skadas vetet
även av röda v., Clinodiplosis mosellana,
som är något större och till färgen
orange-röd. Den för ett något avvikande levnads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
