355 V eteb runrost—Vete(gall)myggan 356 Bild 1. Kavelvete. Bild 2. Borstvete. tet (T. orientale), tjockvetet (T. turgi-dum), det egyptiska v. (T. pyramidale) och det polska v. (T. polonicum); 3) kro-mosomtal n = 21: det vanliga v. (T. vulgäre), kubb- el. borrvetet (T. compac-tum; bild 3), speltvetet (T. spelta) och det indiska dvärgvetet (T. sphaero-coccum). Av större ekonomisk betydelse äro numera eg. endast vanligt v. och hårdvete; det senare kan dock ej användas till bröd-bakning och odlas mest för framställning av makaroni. Det trives bäst i länder med kontinentalt klimat. I dagligt tal menas med v. blott vanligt v. — En stor mängd olika former av vanligt v. finns, t. ex. borstlöst (kavelvete; bild 1) och borstigt (borstvete; bild 2); sådant med ludna skärmfjäll (sammetsvete) och med släta; glesaxigt och tätaxigt och sådant med upptill förtätade ax (squarehead-vete); vit- och rödaxigt; vit- och rödkornigt o. s. v. Vissa sorter, höst- el. v i n t er-vet e n a, ha förmåga att skjuta strå och ax blott sedan de genomlevat en köldperiod; andra, vårvetena, kunna skjuta omedelbart. De i s. och mell. Europa odlade växelvetena, som kunna sås antingen på våren el. på hösten, äro eg. blott vårveten med en något större vinterhärdighet än vanligt. — Vetekärnorna äro mycket nä ringsrika och innehålla omkr. 8—15 % proteinämnen, 1—2 °/o fett och 65—70 °/o stärkelse. Med hänsyn till kvaliteten skiljer man mellan hårda och mjuka v. De förra ha hårda, glasiga kärnor och hög protein-(gluten-)halt och giva vid bakningen ett bröd av stor volym och med god textur: det mjuka v. har mjöliga kärnor, lägre glutenhalt och ger en deg, som jäser upp sämre. I kontinentalt klimat blir v. i allm. hårdare och av bättre kvalitet, dock ge vårvetena vanl. ett bättre mjöl än höstve-tena. Avsevärda kvalitetsskillnader finnas även mellan olika sorter av såväl höst- som vårvete, varför det numera ej är omöjligt att även i kustklimat producera ett relativt gott vetemjöl. Bakningsförmågan förbättras även genom tillsats av ytterst små mängder av vissa kemikalier, ss. kaliumbromat. En hl v. väger 77—80 kg. — V. odlades redan i förhistorisk tid i större delen av Europa och var det förnämsta sädesslaget i det gamla Persien, Grekland och Egypten. F. n. är v. det mest odlade av alla sädesslag (vä ridsproduktionen var 1930 omkr. 1,300 mill. dt) och ut- Bild 3. Kubbvete. gör i form av bröd den förnämsta födan för de mest kultiverade människoraserna. På grund av de speciella fysiska och kemiska egenskaperna hos kärnans gluten kan ett smakligare och bättre bröd bakas av vetemjöl än av något annat mjölslag. Detta har bl. a. varit orsaken till att veteodlingen under de senaste årtiondena starkt ökats på bekostnad av rågodlingen. V. odlas numera i alla länder utom de arktiska och varma, lågt liggande områden i tropikerna. Bäst trives det dock mellan 30° och 60° n. br. samt 27° och 40° s. br. De stora veteproduceran- de länderna äro Ryssland, Förenta staterna, Kanada, Britt. Indien, Frankrike, Italien, Argentina och Australien. I Sverige har v. odlats ända sedan den yngre stenåldern och är nu allmänt på bättre jordmån upp till s. Värmland och Dalälven men förekommer även n. därom, llöstvete odlades i Sverige 1932 på omkr. 233,000 har, vårvete på 68.000, resp. 6,25 % och 1,8 % av totala åkerarealen. Under loppet av de senaste 15 åren har emellertid höstvetearealen fördubblats och vårvetearealen 10-dubblats. Den genomsnittliga skörden per har är av höstvete 23 dt och av vårvete 17 men dock högre i de bästa jordbruksbygderna. 1932 var totala veteskörden i Sverige 5,9 mill. dt för höst- och 1,3 mill. för vårvete. Numera torde Sveriges veteproduktion i medeltal täcka ung. 90 % av landets konsumtion. — Veteodlingens svåraste fiender äro de parasitiska rost- och sotsvamparna (se Sot, Sädesrost och färgpl. vid Växt-sjukdomar) samt larverna av den gula v e t e(g a 1 Ijm y g g a n (se d. o. och färgpl. Lantbrukets skadedjur 1, bild 2). Enbart den senares härjningar beräknades 1932 förorsaka det svenska jordbruket en förlust av omkr. 7,5 mill. kr. — V. odlas huvudsaki. för kärnans skull, vilken som mald till mjöl brukas i hushållet, t. ex. för brödbereduing. Avfallet vid förmalningen, s. k. v e t e k 1 i, är ett mycket värdefullt fodermedel för olika slags husdjur. Vete hal men nyttjas förutom till foder och ströniedel i stall även i någon mån till industriella ändamål, ss. papperstillverkning och strähattsfabrikation. G. N.-L. Vetebrunrost, bot., se Sädesrost, sp. 1168. Vete(gall)myggan, Contari'nia tritici, en till gallmyggorna (se d. o.) hörande art, sedan gammalt känd som ett synnerligen svårt skadedjur på vete. V., som är 1—2 mm lång, till färgen gul, lägger under svärmningstiden sina små gråvita ägg gruppvis i veteblommorna. Larverna förtära senare de unga fruktämnena, varigenom småaxen bli mjuka och tomma, tidigt vitnande. De fullväxta, 2—■ 3 mm länga, gulaktiga larverna bege sig ned i jorden, där de övervintra, inspunna i en liten nästan klotrund kokong. Förpupp-ningen sker först följ. vår. — Utom av denna art, som kallas gula v., skadas vetet även av röda v., Clinodiplosis mosellana, som är något större och till färgen orange-röd. Den för ett något avvikande levnads-