375 Wetterling—Wetterstedt 376 3,708 m Ö. h. Se bild på pl. vid art. Alperna. Wetterling, Alexander Clemens, militär, målare (1796—1858). W. deltog 1813— 14 i de tyska, danska och norska fälttågen, blev major i armén och lärare vid artilleriskolan på Marieberg. Han var god karikatyrtecknare men utförde även teckningar till F. Boyes planschverk över målningarna i Kungl. museum 1821—23 och till dennes Magasin för Konst, Nyheter och Moder. 1826— 31 gjorde W. en studieresa till Paris, Rom och Neapel, började sedan måla hästar, utsikter och folklivsbilder. För Karl XIV Johan målade han bataljscener från bl. a. slaget vid Dennewitz, vilka litograferades och blevo mycket spridda. E. L-k. Vetterlund, Fredrik, skald, litteraturhistoriker (f. 1865 lo/io), fil. dr i Lund 1900, docent i estetik och litteraturhistoria i Lund 1902—10 och vid Stockholms högskola 1911 —18. 1903—24 var V. litteraturkritiker i Aftonbladet. Han har utgivit diktsamlingarna »I dagens stunder» (1896), »I gråbergsland» (1909), »Sommar och september» (1911), »Skuggornas sal» (1916), »Genom åren» (1920), »ödesstjärnor» (1930), meditationer och noveller i »Tidiga ungdomsår» (1907), »Vayaha» (1912), »Raderingar och novelletter» (1916) och »Miniatyrer på prosa» (1926). Ett urval dikter, »Thuledagrar», utkom 1922. Som litteraturhistoriker har V. huvudsaki. ägnat sig åt Atterbom och nyromantiken och utgivit undersökningen »Atterboms sagospel Fågel blå» (1900—02), »Studier och dikter» (1901), »Från nyromantikens dagar» (1907), »Skissblad om poeter» (1914), »Romantik» (1920), »Ur portföljen» (1927) samt »Atterboms sagospel Lycksalighetens ö» (1924), hans huvudarbete. Han har utgivit A. T. Gellerstedts »Samlade dikter» (1914). V. tillhör de idylliska romantikerna; han har dyrkat ungdomsminnet och meditationen och även tecknat idylliska stads- och naturbilder, särskilt från hemstaden Halmstad och omnejd. J. L-t. Wetterlund, Johan Axel, skulptör (1858 —1927), Studerade vid Slöjdskolan i Stockholm och i utlandet. W. gjorde sig känd huvudsaki. genom dekorativa skulpturverk, bl. a. 8 statyer på Stockholms slotts s. fasad och 4 allegoriska grupper vid Logården (1899 —1901), altargrupperna »Korsnedtagningen» i Katarina kyrka (1906) och »Himmelsfärden» i Sofiakyrkan (s. å.). Han gjorde vidare Artur Hazelius’ byst i brons vid uppfarten till Skansen (1907), Bellmans byst vid friluftsteatern i Haga (brons; 1918), trapplejon utanför Göteborgs högskola (1909) m. m. G-g N.* Wetterstedt, a f, svensk släkt, urspr. från Västergötland. Borgmästaren i Hjo och sedan Örebro Joachim Wetterstedt (1687— 1754) var fader till Erik Wetterstedt (1736—1822), som 1772 adlades och 1806 blev frih. (värdigheten åtföljer äldste sonen) med namnet af W. Denne blev 1777 överdir. i Lant-mäterikontoret, 1794 landshövding i Uppsala län och fick 1817 presidents titel. Led. av Vet.-akad. (1815). Om hans son G. af W., som 1819 blev greve (slöt sin gren), se nedan. Om G. af W:s brorsons son frih. C. G. af W. se nedan. Den sistnämndes farbror envoyén frih. Nils Erik Wilhelm af W. (1815 —871 översatte operatexter. Wetterstedt, Carl Gustaf af, frih., militär (f. 1868 2U/2); jfr släktart. Blev underlöjtnant vid Svea art.-reg:te 1889, kapten vid Positionsart.-reg:tet 1903, överstelöjtnant där 1916, överste i armén 1919 och var chef för Positionsart.-reg:tet 1920—28. W. var 1902— 11 lärare vid Krigshögskolan och 1904—20 utgivare av Artilleritidskrift. Han är sedan 1928 medlem av Krigshovrätten och sedan 1927 inspektör i Stockholms luftvärnsförening. W. har skrivit talrika art. i Nordisk Familjeboks 2:a och 3:e uppl. M. B-dt. Wetterstedt, Gustaf af, greve, di [»lomat, ämbetsman (1776—1837); jfr släktart. Var först militär men ingick 1796 på den civila ämbetsmannabanan, blev 1801 andre sekr. i Kabinettet för utrikes brevväxlingen, var 1803—05 ambassad- sekr. i Petersburg och 1805—09 kabinetts- sekr. W. synes icke ha visat någon större självständighet gentemot Gustav IV Adolfs utrikespolitiska system; han var i främsta rummet lojal ämbetsman. I sin ungdom hade han hyst vissa radikala tänke sätt och hälsade också 1809 års revolution med glädje. Den nya regimen tog genast hans tjänster i anspråk, och 1809—24 var W. hovkansler. 1824 blev han utrikesstatsminister. Hos Karl XIV Johan stod han i regel högt i gunst. W:s undfallenhet undanröjde i allm konflikter mellan honom och Karl Johan. 1812 följde han denne till mötet i Abo med kejsar Alexander och främjade därefter verksamt den nya utrikespolitiken. 1813 skötte W. de underhandlingar, som ledde till Kielfreden, vars traktat han undertecknade. Som hovkansler utsattes han för häftiga angrepp på grund av sitt sätt att utöva indragningsmak-ten (se d. o.). Som ledare av utrikespolitiken torde han personligen icke ha arbetat efter något bestämt program, även om hans ganska starka engelska sympatier måhända i vissa fall inverkat på svensk utrikespolitik. Han var framför allt den smidige och kunnige utföraren av Karl Johans utrikespolitiska intentioner och visade stor anpassningsförmåga, då det gällde att närmare utforma dessa och att i riksdagen föra deras talan. Genom sin lojalitet mot konungen fick han emellertid också del i ansvaret för dennes utrikespolitiska förirringar. bl. a. den s. k. skeppshandeln (se d. o.). W. var som ägare av Finspångs bruk en av tidens ledande bruksidkare. Han blev 1811 led. av Sv. akad., 1806 frih. och 1819 greve. — Litt.: II. Forssell, »Minne af statsministern grefve af W.»