Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Whitstable—Viardot
392
allt hans grammatiska arbeten, bland vilka
»A sanskrit grammar» (1879; 3:e uppl. 1896)
på sitt sätt betecknar höjdpunkten av
västerländsk bearbetning av
sanskritgrammatiken,
om förf, också
konsekvent ställde sig
alltför avvisande mot
Pä-nini (se d. o.). En
mängd olikartade avh.
samlade W. i
»Oriental and linguistic
studies» (2 bd, 1873—74).
Som framstående
forskare inom allmän
språkvetenskap
uppträdde han i
»Language and the study
of language» (1867) och »The life and growth
of language» (1875; sv. övers. 1880). J. Ch-r.
Whitstable [coiTstøbl], hamnstad i eng.
grevsk. Kent, på s. sidan av Thames’
mynning; 11,201 inv. (1931). W. är berömt för
sina ostron (»natives») och är en besökt badort.
Whittier [<oi’tio], John Greenleaf,
nordamerikansk skald (1807—92). Var
jordbru-karson, fick blott torftig skolbildning, var
till 1840 tidningsman och W. L. Garrisons
trogne anhängare i
striden mot
negerslaveriet, som han
ägnade kraftiga
agitations-dikter, och sekr. i
an-tislaverisällskapet. —
W :s diktning
omfattar versberättelser
och ballader, ofta med
ämnen från Nya
England, naturskildringar, religiös lyrik —
W. var kväkare —,
politiska och
tillfällighetspoem m. m.
Hans stil är enkel och föga pregnant. En
■del av hans prosaskisser och minnesbilder ha
värde. Sami, arbeten i 7 bd 1888—89,
dikterna i Cambridge edition, 4 bd, 1894. —
Biogr. av G. R. Carpenter (1903) och A.
Mor-dell (1933). _ E. F-t.*
Whitworth [coktcoop], sir J o s e p h, baronet,
engelsk ingenjör och uppfinnare (1803—87).
Grundläde 1833 i Manchester en fabrik för
tillv. av verktygsmaskiner, som fingo stort
anseende. W. uppfann ett internationellt
ryktbart och ännu använt gängsystem (se
Gänga) och var en föregångare genom
införande av precisionsmetoder i den
mekaniska verkstadsindustrien och i stålbehandling
för tillv. av maskiner och eldvapen. G. H-r.
Who’s who [hö’z hö’], eng., se Vem är
det?
Whydah [mida’], se O u i d a h.
Whymper [a>i’mpo], Edward, engelsk
alpi-nist (1840—1911). Besteg 1861 Mont Pelvoux
samt därpå ett stort antal förut obestigna
berg i Alperna (bl. a. Matterhorn 1865; se C.
Haensel, »Der Kampf um Matterhorn», 1930),
n. v. Grönland, Anderna i Ecuador
(Chimbo-razo, Cotopaxi, Antisana m. fl.), Klippiga
bergen etc., från vilka han ofta hemförde
naturvetenskapliga samlingar. Skrev bl. a.
»Scrambles amongst the Alps in the years
1860—69» (1871; flera uppl.) och »Traveis
amongst the Great Andes of the Equator»
(1892). O. Sjn.
Vi (isl. vé), »helgedom», »helig plats», det
fornnordiska namnet på gudatempel. Ordet
ingår i en mängd nordiska ortnamn, särskilt
i Danmark och Sverige, t. ex. Vi, Odensvi (det
danska Odense), Torsvi, Frö(s)vi (jfr Frej),
Ullevi (jfr Ull), Skövde (fordom Sködvi),
Viborg, Vi(s)by, Vifolka. En biform av samma
ord är vä, i t. ex. Vä(s)by och Väse härad
(fordom Väs härad). — Varje v. var fridlyst;
varje missgärningsman åtnjöt där frid, och
ingen våldsam handling fick där företagas. —
V. underhölls genom avgift av alla besökare
men ibland även medelst inkomster av
särskilt anslagna jordagods. Ad. N-n.*
Vi (isl. Vé), nord, myt., se V i 1 e.
Vi, socknar, se Norra Vi och Södra Vi.
Vi’a, lat., »väg», »gata», »medel», över,
genom, i uttryck som »från Nyköping till
Göteborg via Flen».
Vi’a A’ppia, landsväg från Rom till
Sydita-lien, uppkallad efter Appius Claudius Caecus
(se Claudius 3), vilken som censor 312
f. Kr. började dess anläggning. Från början
delvis stenlagd, utgick den från P o r t a C
a-p e n a i stadens s. ö. del och gick nästan
rak genom Pontinska träsken till Terracina,
därifrån inåt landet till Capua. Senare
utsträcktes den över Beneventum och Tarentum
till Brundisium. I sin helhet bevarades V. till
lustinianus’ tid. I Roms närhet kantas den av
förnäma släkters gravplatser. Särskilt märk
ligt är monumentet över Caecilia Metella (se
M e t e 11 u s 6). Jfr bild vid art. Romerska
kampagnan. — Litt.: P. Andrae, »Via
Appia» (3 bd, 1882—89). E. St.
Viada’na, Ludovico G r o s s i da,
italiensk tonsättare (1564—1627). Blev
domkyr-kokapellmästare i Mantova 1594, inträdde
1596 i franciskanorden, verkade en tid i
Venezia och sedan åter i Mantova. Var
grund-läggare av den konserterande kyrkostilen med
1—2 stämmor och generalbas. Från 1590
utgav han flera samlingar madrigaler,
canzonet-ter, motetter och mässor m. fl. kyrkliga verk.
— Biogr. av A. Parazzi (4 bd, 1873—79). T. N.
Viadu’kt, bro för trafikled över en dalgång,
väg, gata, torg, öppen plats m. m. på land.
Jfr Bro, sp. 1259 och bild 28.
Vi’a FIami’nia, se Flaminia via.
Viäl, svenskt namn på de arter av
balj-växtsläktet Lathyrus, som äro försedda med
klänge. Bland de sju svenska arterna är den
gulblommiga g u 1 v i a 1 e n, L. pratensis, den
vanligaste och växer allmänt på ängar upp
till Västerbotten. Den rödblommiga k n
öl-vi a 1 e n el. j o r d m a n d e 1 n, L. tuberosus,
odlas (numera sällan) för sina stora, ätbara
knölar på jordstammen och finns förvildad
på några ställen i s. Sverige. L. sativus och
L. cicera odlas i s. Europa för sina om ärter
påminnande frön. G. M-e.
Vi’a mala (»den onda vägen»), dalklyfta i
schweiz. kant. Graubünden, ovanför Thusis,
genomflytes av Hinterrhein. V. var fordom
illa beryktad på grund av ofta förekommande,
ödeläggande laviner. Den nuv. postvägen över
Splügenpasset genomlöper V., skyddad av
tunnlar och gallerier.
Viardot [-då’], Pauline V. - G a r c f a,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
