391 Whitstable—Viardot 392 allt hans grammatiska arbeten, bland vilka »A sanskrit grammar» (1879; 3:e uppl. 1896) på sitt sätt betecknar höjdpunkten av västerländsk bearbetning av sanskritgrammatiken, om förf, också konsekvent ställde sig alltför avvisande mot Pä-nini (se d. o.). En mängd olikartade avh. samlade W. i »Oriental and linguistic studies» (2 bd, 1873—74). Som framstående forskare inom allmän språkvetenskap uppträdde han i »Language and the study of language» (1867) och »The life and growth of language» (1875; sv. övers. 1880). J. Ch-r. Whitstable [coiTstøbl], hamnstad i eng. grevsk. Kent, på s. sidan av Thames’ mynning; 11,201 inv. (1931). W. är berömt för sina ostron (»natives») och är en besökt badort. Whittier [<oi'tio], John Greenleaf, nordamerikansk skald (1807—92). Var jordbru-karson, fick blott torftig skolbildning, var till 1840 tidningsman och W. L. Garrisons trogne anhängare i striden mot negerslaveriet, som han ägnade kraftiga agitations-dikter, och sekr. i an-tislaverisällskapet. — W :s diktning omfattar versberättelser och ballader, ofta med ämnen från Nya England, naturskildringar, religiös lyrik — W. var kväkare —, politiska och tillfällighetspoem m. m. Hans stil är enkel och föga pregnant. En ■del av hans prosaskisser och minnesbilder ha värde. Sami, arbeten i 7 bd 1888—89, dikterna i Cambridge edition, 4 bd, 1894. — Biogr. av G. R. Carpenter (1903) och A. Mor-dell (1933). _ E. F-t.* Whitworth [coktcoop], sir J o s e p h, baronet, engelsk ingenjör och uppfinnare (1803—87). Grundläde 1833 i Manchester en fabrik för tillv. av verktygsmaskiner, som fingo stort anseende. W. uppfann ett internationellt ryktbart och ännu använt gängsystem (se Gänga) och var en föregångare genom införande av precisionsmetoder i den mekaniska verkstadsindustrien och i stålbehandling för tillv. av maskiner och eldvapen. G. H-r. Who’s who [hö'z hö'], eng., se Vem är det? Whydah [mida'], se O u i d a h. Whymper [a>i'mpo], Edward, engelsk alpi-nist (1840—1911). Besteg 1861 Mont Pelvoux samt därpå ett stort antal förut obestigna berg i Alperna (bl. a. Matterhorn 1865; se C. Haensel, »Der Kampf um Matterhorn», 1930), n. v. Grönland, Anderna i Ecuador (Chimbo-razo, Cotopaxi, Antisana m. fl.), Klippiga bergen etc., från vilka han ofta hemförde naturvetenskapliga samlingar. Skrev bl. a. »Scrambles amongst the Alps in the years 1860—69» (1871; flera uppl.) och »Traveis amongst the Great Andes of the Equator» (1892). O. Sjn. Vi (isl. vé), »helgedom», »helig plats», det fornnordiska namnet på gudatempel. Ordet ingår i en mängd nordiska ortnamn, särskilt i Danmark och Sverige, t. ex. Vi, Odensvi (det danska Odense), Torsvi, Frö(s)vi (jfr Frej), Ullevi (jfr Ull), Skövde (fordom Sködvi), Viborg, Vi(s)by, Vifolka. En biform av samma ord är vä, i t. ex. Vä(s)by och Väse härad (fordom Väs härad). — Varje v. var fridlyst; varje missgärningsman åtnjöt där frid, och ingen våldsam handling fick där företagas. — V. underhölls genom avgift av alla besökare men ibland även medelst inkomster av särskilt anslagna jordagods. Ad. N-n.* Vi (isl. Vé), nord, myt., se V i 1 e. Vi, socknar, se Norra Vi och Södra Vi. Vi'a, lat., »väg», »gata», »medel», över, genom, i uttryck som »från Nyköping till Göteborg via Flen». Vi'a A'ppia, landsväg från Rom till Sydita-lien, uppkallad efter Appius Claudius Caecus (se Claudius 3), vilken som censor 312 f. Kr. började dess anläggning. Från början delvis stenlagd, utgick den från P o r t a C a-p e n a i stadens s. ö. del och gick nästan rak genom Pontinska träsken till Terracina, därifrån inåt landet till Capua. Senare utsträcktes den över Beneventum och Tarentum till Brundisium. I sin helhet bevarades V. till lustinianus’ tid. I Roms närhet kantas den av förnäma släkters gravplatser. Särskilt märk ligt är monumentet över Caecilia Metella (se M e t e 11 u s 6). Jfr bild vid art. Romerska kampagnan. — Litt.: P. Andrae, »Via Appia» (3 bd, 1882—89). E. St. Viada'na, Ludovico G r o s s i da, italiensk tonsättare (1564—1627). Blev domkyr-kokapellmästare i Mantova 1594, inträdde 1596 i franciskanorden, verkade en tid i Venezia och sedan åter i Mantova. Var grund-läggare av den konserterande kyrkostilen med 1—2 stämmor och generalbas. Från 1590 utgav han flera samlingar madrigaler, canzonet-ter, motetter och mässor m. fl. kyrkliga verk. — Biogr. av A. Parazzi (4 bd, 1873—79). T. N. Viadu'kt, bro för trafikled över en dalgång, väg, gata, torg, öppen plats m. m. på land. Jfr Bro, sp. 1259 och bild 28. Vi'a FIami'nia, se Flaminia via. Viäl, svenskt namn på de arter av balj-växtsläktet Lathyrus, som äro försedda med klänge. Bland de sju svenska arterna är den gulblommiga g u 1 v i a 1 e n, L. pratensis, den vanligaste och växer allmänt på ängar upp till Västerbotten. Den rödblommiga k n öl-vi a 1 e n el. j o r d m a n d e 1 n, L. tuberosus, odlas (numera sällan) för sina stora, ätbara knölar på jordstammen och finns förvildad på några ställen i s. Sverige. L. sativus och L. cicera odlas i s. Europa för sina om ärter påminnande frön. G. M-e. Vi'a mala (»den onda vägen»), dalklyfta i schweiz. kant. Graubünden, ovanför Thusis, genomflytes av Hinterrhein. V. var fordom illa beryktad på grund av ofta förekommande, ödeläggande laviner. Den nuv. postvägen över Splügenpasset genomlöper V., skyddad av tunnlar och gallerier. Viardot [-då'], Pauline V. - G a r c f a,