Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viardot, Pauline Viardot-García - Viareggio - Viaticera (-sera) - Viau, Théophile de - Viaud, J. - Vibe, släkt - Wibeck, Johan Edvard - Wibeli, Olof af - Wiberg, Anders - Wiberg, Carl Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Viareggio—Wiberg, C. F.
394
fransk sångerska (1821—1910), dotter till
M. Garcla d. ä. (se G a r c i a, sp. 390).
Anställdes vid Théatre italien i Paris, gifte sig
1840 med Louis
Viar-dot, dåv. chef för
denna teater, företog
sedan konsert- och
gäst-spelsresor i Europa
och firades som en av
sin samtids yppersta
sångerskor. Hennes
främsta roll var
Fi-dès i »Profeten». Hon
sjöng även i operor
av Rossini, Donizetti,
Verdi, Mozart m. fl.
Orfeus i Glucks
opera hörde till hennes
bästa sceniska skapelser. Hon hade en
klangfull mezzosopran, och hennes spel var ädelt
och intelligent. 1863 lämnade hon scenen och
verkade sedan företrädesvis som sångpedagog
(till 1870 i Baden-Baden, sedan i Paris). Jfr
Tu rgen j e v, sp. 791. — Biogr. av La Mara
(pseud. för I. M. Lepsius; 1882) och L.
Torrigi-Héiroth (1901); se även C. H. Kaminski,
»Lettres ä m:lle V. dTvan Tourgeneff» (1907),
och F. Thomsen, »Ivan Turgeneff og P. V. G.»
(1915). T. N.
Viareggio [-re’d^å], stad i it. prov. Lucca,
Toscana, vid Medelhavet och järnvägen
Genua—Livorno; 27,618 inv. (1921). V. är en
av Italiens elegantaste och mest besökta
badorter.
Viaticèra (-sèra), vandra omkring på
landsbygden för att med vederbörligt tillstånd
(via-ticum) bedja om hjälp att fortsätta studierna;
predika för offer. Se Djäknepenningar
och Offer, sp 170.
Viau [viå’], Théophile de, fransk
författare (1590—1626). V :s tragedi »Pyrame
et Thisbé» (1617) står på gränsen till det
preciösa herdedramat, men i sina oden och
epistlar röjer han en frisk ingivelse.
Diktsamlingen »Le parnasse satyrique» (1623) utgavs
under V:s namn. Hans saml. arbeten äro bäst
utg. av Ch. Alleaume (2 bd, 1855—56). —
Se A. Ehrensvärd, »Från det 17:e och 18:e
århundradets Frankrike» (1926). (Kj. S-g.)
Viaud [viå’], J., se L o t i, P.
Vibe, dansk-norsk släkt, som härstammar
från borgmästaren M i k k e 1 V. i
Köpenhamn (1565—1624). Dennes son Peder V.
(d. 1658) blev 1627 dansk politisk agent i
Paris, 1629 resident, adlades 1634 både i
Danmark och Frankrike och var 1635—43
resident i Stockholm samt 1648—55 räntmästare
(utdrag ur hans rapporter från Stockholm
tryckta i »Handl. rörande Sverges historia»,
utg. av A. Fryxell, I, 1836). Hans systerson
Michael V. (1627—90) blev 1673
kansliråd i gottorpska regeringen och kallades
1678 till Köpenhamn som uppfostrare för
sedermera konung Fredrik IV. Han adlades
1679 och blev 1683 vicekansler i danska
kansliet och justitiarius i Höjesteret. Hans
son Ditlev V. (1670—1731) var en av
Fredrik IV :s personliga vänner, blev 1699
över-sekr. i danska kansliet och 1708 medlem av
konseljen. Han drev en avgjort svenskfientlig
politik. Från 1721 var han ståthållare i
Norge. P. E-t.
Wibeck, Johan Edvard, skogsforskare
(f. 1877 3/s), fil. kand, i Lund 1901,
utexaminerad från Skogsinstitutet 1904, har
tjänstgjort inom Domänstyrelsen, inom skogsstaten
och inom Statens skogsförsöksanstalt; docent
vid Skogshögskolan sedan 1920. Sitt
betydelsefullaste arbete i den svenska
skogsvårdens tjänst har W. verkställt som
föreståndare för den vid Statens skogsförsöksanstalt
inrättade avd. för föryngringsförsök i
Norrland. W:s undersökningar där ha bidragit
till att skapa klarhet i många för det
nordsvenska skogsbruket viktiga problem. Han
har publicerat många värdefulla uppsatser på
det skogsvetenskapliga området. S-r.
Wibèli, Olof af, ämbetsman, hette urspr.
Wibelius (1752—1823). Blev 1794 lagman
i karelska lagsagan, 1801 vice landshövding
i Äbo och Björneborgs
län och 1803
landshövding i Kuopio. W.
främjade länets
ekonomiska utveckling
och försvar och
krävde modigt vid
ryssarnas inmarsch av dem
utlovad respekt för
landets lag i ett brev
till Buxhævden, vilket
inspirerat Runeberg
till dikten
»Landshövdingen». Han
adlades 1808
(ointrodu
cerad) med namnet a f W. och var 1809—
13 landshövding i Karlstads län. H. E. P.
Wiberg, Anders, baptismens främste
pioniär och organisatör i Sverige (1816—87).
Prästvigdes 1843 och var pastorsadjunkt på
olika platser i Hälsingland. W.
suspenderades 1850, då han
utdelat nattvarden i
enskilt hus, tog senare
avsked från
prästämbetet, kom vid ett
besök i Hamburg 1851 i
beröring med
baptister och omdöptes i
Danmark 1852, stadd
på resa till Amerika,
där han vistades två
år. Efter
återkomsten till Sverige var
W. 1855—69 pastor
vid Stockholms första
baptistförsamling (se även Baptister,
sp. 855) och blev 1878 pastor vid en på
Södermalm bildad församling. Bland W:s
skrifter märkas »Hvilken bör döpas? och
hvar-uti består dopet?» (1852), »Det christliga
dopet» (1854) och »Svar på lektor Waldenströms
skrift: ’Barndopets historia’» (1880). 1855—72
utgav han tidskr. Evangelisten, den svenska
baptismens första organ, 1873—89 fortsatt av
Kristianen. — Litt.: »A. W:s lif och
verksamhet» (2:a uppl. 1916); G. Westin, »Ur den
svenska folkväckelsens historia och
tankevärld», III: 1 (1933). E.Nwn.
Wiberg, Carl Fredrik, skolman,
arkeolog (1813—81), fil. dr 1842, teol. kand. 1844,
lektor i historia i Gävle 1847. W. var en
flitig pedagogisk och arkeologisk författare.
Märkligast bland hans arbeten för skolan äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
