393 Viareggio—Wiberg, C. F. 394 fransk sångerska (1821—1910), dotter till M. Garcla d. ä. (se G a r c i a, sp. 390). Anställdes vid Théatre italien i Paris, gifte sig 1840 med Louis Viar-dot, dåv. chef för denna teater, företog sedan konsert- och gäst-spelsresor i Europa och firades som en av sin samtids yppersta sångerskor. Hennes främsta roll var Fi-dès i »Profeten». Hon sjöng även i operor av Rossini, Donizetti, Verdi, Mozart m. fl. Orfeus i Glucks opera hörde till hennes bästa sceniska skapelser. Hon hade en klangfull mezzosopran, och hennes spel var ädelt och intelligent. 1863 lämnade hon scenen och verkade sedan företrädesvis som sångpedagog (till 1870 i Baden-Baden, sedan i Paris). Jfr Tu rgen j e v, sp. 791. — Biogr. av La Mara (pseud. för I. M. Lepsius; 1882) och L. Torrigi-Héiroth (1901); se även C. H. Kaminski, »Lettres ä m:lle V. dTvan Tourgeneff» (1907), och F. Thomsen, »Ivan Turgeneff og P. V. G.» (1915). T. N. Viareggio [-re'd^å], stad i it. prov. Lucca, Toscana, vid Medelhavet och järnvägen Genua—Livorno; 27,618 inv. (1921). V. är en av Italiens elegantaste och mest besökta badorter. Viaticèra (-sèra), vandra omkring på landsbygden för att med vederbörligt tillstånd (via-ticum) bedja om hjälp att fortsätta studierna; predika för offer. Se Djäknepenningar och Offer, sp 170. Viau [viå'], Théophile de, fransk författare (1590—1626). V :s tragedi »Pyrame et Thisbé» (1617) står på gränsen till det preciösa herdedramat, men i sina oden och epistlar röjer han en frisk ingivelse. Diktsamlingen »Le parnasse satyrique» (1623) utgavs under V:s namn. Hans saml. arbeten äro bäst utg. av Ch. Alleaume (2 bd, 1855—56). — Se A. Ehrensvärd, »Från det 17:e och 18:e århundradets Frankrike» (1926). (Kj. S-g.) Viaud [viå'], J., se L o t i, P. Vibe, dansk-norsk släkt, som härstammar från borgmästaren M i k k e 1 V. i Köpenhamn (1565—1624). Dennes son Peder V. (d. 1658) blev 1627 dansk politisk agent i Paris, 1629 resident, adlades 1634 både i Danmark och Frankrike och var 1635—43 resident i Stockholm samt 1648—55 räntmästare (utdrag ur hans rapporter från Stockholm tryckta i »Handl. rörande Sverges historia», utg. av A. Fryxell, I, 1836). Hans systerson Michael V. (1627—90) blev 1673 kansliråd i gottorpska regeringen och kallades 1678 till Köpenhamn som uppfostrare för sedermera konung Fredrik IV. Han adlades 1679 och blev 1683 vicekansler i danska kansliet och justitiarius i Höjesteret. Hans son Ditlev V. (1670—1731) var en av Fredrik IV :s personliga vänner, blev 1699 över-sekr. i danska kansliet och 1708 medlem av konseljen. Han drev en avgjort svenskfientlig politik. Från 1721 var han ståthållare i Norge. P. E-t. Wibeck, Johan Edvard, skogsforskare (f. 1877 3/s), fil. kand, i Lund 1901, utexaminerad från Skogsinstitutet 1904, har tjänstgjort inom Domänstyrelsen, inom skogsstaten och inom Statens skogsförsöksanstalt; docent vid Skogshögskolan sedan 1920. Sitt betydelsefullaste arbete i den svenska skogsvårdens tjänst har W. verkställt som föreståndare för den vid Statens skogsförsöksanstalt inrättade avd. för föryngringsförsök i Norrland. W:s undersökningar där ha bidragit till att skapa klarhet i många för det nordsvenska skogsbruket viktiga problem. Han har publicerat många värdefulla uppsatser på det skogsvetenskapliga området. S-r. Wibèli, Olof af, ämbetsman, hette urspr. Wibelius (1752—1823). Blev 1794 lagman i karelska lagsagan, 1801 vice landshövding i Äbo och Björneborgs län och 1803 landshövding i Kuopio. W. främjade länets ekonomiska utveckling och försvar och krävde modigt vid ryssarnas inmarsch av dem utlovad respekt för landets lag i ett brev till Buxhævden, vilket inspirerat Runeberg till dikten »Landshövdingen». Han adlades 1808 (ointrodu cerad) med namnet a f W. och var 1809— 13 landshövding i Karlstads län. H. E. P. Wiberg, Anders, baptismens främste pioniär och organisatör i Sverige (1816—87). Prästvigdes 1843 och var pastorsadjunkt på olika platser i Hälsingland. W. suspenderades 1850, då han utdelat nattvarden i enskilt hus, tog senare avsked från prästämbetet, kom vid ett besök i Hamburg 1851 i beröring med baptister och omdöptes i Danmark 1852, stadd på resa till Amerika, där han vistades två år. Efter återkomsten till Sverige var W. 1855—69 pastor vid Stockholms första baptistförsamling (se även Baptister, sp. 855) och blev 1878 pastor vid en på Södermalm bildad församling. Bland W:s skrifter märkas »Hvilken bör döpas? och hvar-uti består dopet?» (1852), »Det christliga dopet» (1854) och »Svar på lektor Waldenströms skrift: 'Barndopets historia’» (1880). 1855—72 utgav han tidskr. Evangelisten, den svenska baptismens första organ, 1873—89 fortsatt av Kristianen. — Litt.: »A. W:s lif och verksamhet» (2:a uppl. 1916); G. Westin, »Ur den svenska folkväckelsens historia och tankevärld», III: 1 (1933). E.Nwn. Wiberg, Carl Fredrik, skolman, arkeolog (1813—81), fil. dr 1842, teol. kand. 1844, lektor i historia i Gävle 1847. W. var en flitig pedagogisk och arkeologisk författare. Märkligast bland hans arbeten för skolan äro