Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wiberg, Carl Fredrik - Wiberg, Martin - Wibergh, Johan Olof - Wibom, Tor Henrik - Viborg (Finland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Wiberg, M.—Viborg
396
Slottet i Viborg (Finland).
»Atlas till Sveriges historia» (1856) och
»Atlas öfver allmänna historien» (1859—62; flera
uppl.), båda tills, m. T. von Mentzer, de första
i sitt slag i Sverige och mycket använda.
Bland hans många arkeologiska arbeten må
nämnas »Gestriklands runstenar» (2 h., 1865,
1867). Jfr B. Schnittger, »C. F. W. som
forn-forskare» (i Medd. av Gestriklands Kulturhist.
Fören. 1920). H. R-h.
Wiberg, Martin, uppfinnare (1826—1905),
fil. dr i Lund 1850. W. konstruerade bl. a.
en räknemaskin (se d. o., sp. 25),
tändsticks-maskiner, självtömmande brevlådor,
bakladd-ningsgevär m. fl. anordningar av
företrädesvis mekanisk art, ofta uttryck för sinnrika
idéer, som slogo an på samtiden men
lämnade ringa valuta åt sin i ekonomiska ting
föga bevandrade upphovsman. G. H-r.
Wibergh, Johan Olof, pianist och
tonsättare (f. 1890 2B/i2). Studerade pianospel för
Lennart Lundberg vid
Konservatoriet och
senare bl. a. för Sauer
i Wien. W., som
sedan 1929 är lärare
för pianoklassen vid
Konservatoriet, står i
främsta ledet bland
nutida svenska
konsertpianister. Som
tonsättare har han
framträtt med sånger
och den godmodigt
skämtsamma
vissamlingen »Pastoral och
parodi. Djurfabler» (med text av W.). H. G-t.
Wibom, Tor Henrik, militär,
idrottsledare (f. 1885 18/ø), kapten vid Svea art.-reg:te
1918. W. var ledare för deltagarna i modern
femkamp vid olympiska spelen 1920—32 samt
en av (de tre) överledarna för svenska
olym-piatruppen i Los Angeles 1932. Sedan 1929
är han sekr. i Sveriges olympiska
kommitté. Å. S-n.
Viborg, fi. Viipuri, stad i Karelen, Finland,
vid innersta delen av Viborgska viken, säte
för landshövdingen i Viborgs län, biskopen i
Viborgs stift samt för Viborgs hovrätt; 10
kvkm, 59,955 inv. (1933; utom 1933
införlivade områden), huvudsaki. finsktalande (1930
funnos 7 % med svenskt och lika många med
annat modersmål). Kring staden, urspr.
begränsad av fästningsvallar, ha uppstått
oreg
lerade förstäder, vilka under
senaste årtiondet successivt
införlivats med staden, så att
• denna nu till folkmängden är
Finlands näst största stad.
Stadsområdet är
söndersplittrat av vikar och sund samt
gamla fästningsvallar och
militära områden. På en holme
i ett smalt sund i centrum
ligger Viborgs slott (se nedan)
och på ö. stranden av sundet
den egentliga stadskärnan, av
vilken stora delar ännu bära
en ålderdomlig prägel med
trånga och backiga gator. Av
andra gamla byggnader
märkas det s. k. Runda tornet på
Salutorget, V:s
landsförsamlings från medeltiden härrörande kyrka samt
V:s gamla domkyrka (invigd 1494), av
ryssarna använd som spannmålsmagasin, numera
garnisonskyrka. I stadens gamla rådhus (uppf.
i mitten av 1600-talet, senare ombyggt) ett
museum. I staden finnas en staty av Tyrgils
Knutsson (av V. Vallgren) och en byst av
Mikael Agricola (av E. Wikström).
Till V. är handeln på ö. Finland
koncentrerad. Bland industrier märkas Vekrotniemi
såg, en modern kvarnanläggning, en
tvålfabrik och en tobaksfabrik. 1 V. omlastas
importvarorna för att via Saima kanal befordras
till orterna vid Saimas sjösystem. Betydande
export av trävaror m. m. över uthamnen
Trångsund (se d. o.). V. ligger vid
järnvägen Helsingfors—Leningrad och är ändpunkt
för Karelska banan; bibanor finnas till
Valk-järvi, Björkö och Trångsund. O. Brn.
Viborgska viken var naturlig utfartsväg
för Karelen under forntiden, då Vuoksen
ännu stod i vattenförbindelse därmed.
Sannolikt fanns här i gammal tid en
handelsplats n. om nuv. slottet. Vid tiden för
Tyrgils Knutssons korståg 1293 anlades ett fäste
på en liten holme i viken, V :s hus. Härifrån
leddes försvaret österut och bedrevs en ofta
mycket självständig politik av
slottsinneha-vare som Bo Jonsson Grip, Kristiern Nilsson
Vasa 1417—42, Karl Knutsson 1442—48, Erik
Axelsson Tott 1457—81, Sten Sture d. ä. 1497
—99 och Erik Turesson Bielke 1499—1511.
Själva slottet bildar en oregelbunden
fyrhör-ning på holmens högsta del, behärskad av det
mäktiga S:t Olofstornet. Hela holmen omgavs
av en nästan direkt i vattnet stupande mur.
Själva slottsbyggnaden höjde sig i 3—4
våningar och hade på sin s. ö. och s. v. fasad
tre utbyggnader; det i slottets s. hörn belägna
runda tornet har vackra stjärnvalv och
avbildningar av Tottska och Stureska vapnen.
På udden s. om slottet uppväxte på
1300-talet ett samhälle, som 1403 fick
stadsrättig-heter. Ryska anfall medförde förstöring av
staden, varför V. på 1470-talet gjordes till
en stark fästning. 1495 motstod den under
Knut Posses ledning med framgång ett ryskt
anfall (»Viborgska smällen»). Under
1500-ta-let fortsattes utvidgningen av fästningsverken,
samtidigt som staden tilltog i omfång. Sedan
Sverige förvärvat Keksholm och Nöteborg,
förlorade V. i militär betydelse, och dess
befästningar underhöllos sedermera blott
nöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
