395 Wiberg, M.—Viborg 396 Slottet i Viborg (Finland). »Atlas till Sveriges historia» (1856) och »Atlas öfver allmänna historien» (1859—62; flera uppl.), båda tills, m. T. von Mentzer, de första i sitt slag i Sverige och mycket använda. Bland hans många arkeologiska arbeten må nämnas »Gestriklands runstenar» (2 h., 1865, 1867). Jfr B. Schnittger, »C. F. W. som forn-forskare» (i Medd. av Gestriklands Kulturhist. Fören. 1920). H. R-h. Wiberg, Martin, uppfinnare (1826—1905), fil. dr i Lund 1850. W. konstruerade bl. a. en räknemaskin (se d. o., sp. 25), tändsticks-maskiner, självtömmande brevlådor, bakladd-ningsgevär m. fl. anordningar av företrädesvis mekanisk art, ofta uttryck för sinnrika idéer, som slogo an på samtiden men lämnade ringa valuta åt sin i ekonomiska ting föga bevandrade upphovsman. G. H-r. Wibergh, Johan Olof, pianist och tonsättare (f. 1890 2B/i2). Studerade pianospel för Lennart Lundberg vid Konservatoriet och senare bl. a. för Sauer i Wien. W., som sedan 1929 är lärare för pianoklassen vid Konservatoriet, står i främsta ledet bland nutida svenska konsertpianister. Som tonsättare har han framträtt med sånger och den godmodigt skämtsamma vissamlingen »Pastoral och parodi. Djurfabler» (med text av W.). H. G-t. Wibom, Tor Henrik, militär, idrottsledare (f. 1885 18/ø), kapten vid Svea art.-reg:te 1918. W. var ledare för deltagarna i modern femkamp vid olympiska spelen 1920—32 samt en av (de tre) överledarna för svenska olym-piatruppen i Los Angeles 1932. Sedan 1929 är han sekr. i Sveriges olympiska kommitté. Å. S-n. Viborg, fi. Viipuri, stad i Karelen, Finland, vid innersta delen av Viborgska viken, säte för landshövdingen i Viborgs län, biskopen i Viborgs stift samt för Viborgs hovrätt; 10 kvkm, 59,955 inv. (1933; utom 1933 införlivade områden), huvudsaki. finsktalande (1930 funnos 7 % med svenskt och lika många med annat modersmål). Kring staden, urspr. begränsad av fästningsvallar, ha uppstått oreg lerade förstäder, vilka under senaste årtiondet successivt införlivats med staden, så att • denna nu till folkmängden är Finlands näst största stad. Stadsområdet är söndersplittrat av vikar och sund samt gamla fästningsvallar och militära områden. På en holme i ett smalt sund i centrum ligger Viborgs slott (se nedan) och på ö. stranden av sundet den egentliga stadskärnan, av vilken stora delar ännu bära en ålderdomlig prägel med trånga och backiga gator. Av andra gamla byggnader märkas det s. k. Runda tornet på Salutorget, V:s landsförsamlings från medeltiden härrörande kyrka samt V:s gamla domkyrka (invigd 1494), av ryssarna använd som spannmålsmagasin, numera garnisonskyrka. I stadens gamla rådhus (uppf. i mitten av 1600-talet, senare ombyggt) ett museum. I staden finnas en staty av Tyrgils Knutsson (av V. Vallgren) och en byst av Mikael Agricola (av E. Wikström). Till V. är handeln på ö. Finland koncentrerad. Bland industrier märkas Vekrotniemi såg, en modern kvarnanläggning, en tvålfabrik och en tobaksfabrik. 1 V. omlastas importvarorna för att via Saima kanal befordras till orterna vid Saimas sjösystem. Betydande export av trävaror m. m. över uthamnen Trångsund (se d. o.). V. ligger vid järnvägen Helsingfors—Leningrad och är ändpunkt för Karelska banan; bibanor finnas till Valk-järvi, Björkö och Trångsund. O. Brn. Viborgska viken var naturlig utfartsväg för Karelen under forntiden, då Vuoksen ännu stod i vattenförbindelse därmed. Sannolikt fanns här i gammal tid en handelsplats n. om nuv. slottet. Vid tiden för Tyrgils Knutssons korståg 1293 anlades ett fäste på en liten holme i viken, V :s hus. Härifrån leddes försvaret österut och bedrevs en ofta mycket självständig politik av slottsinneha-vare som Bo Jonsson Grip, Kristiern Nilsson Vasa 1417—42, Karl Knutsson 1442—48, Erik Axelsson Tott 1457—81, Sten Sture d. ä. 1497 —99 och Erik Turesson Bielke 1499—1511. Själva slottet bildar en oregelbunden fyrhör-ning på holmens högsta del, behärskad av det mäktiga S:t Olofstornet. Hela holmen omgavs av en nästan direkt i vattnet stupande mur. Själva slottsbyggnaden höjde sig i 3—4 våningar och hade på sin s. ö. och s. v. fasad tre utbyggnader; det i slottets s. hörn belägna runda tornet har vackra stjärnvalv och avbildningar av Tottska och Stureska vapnen. På udden s. om slottet uppväxte på 1300-talet ett samhälle, som 1403 fick stadsrättig-heter. Ryska anfall medförde förstöring av staden, varför V. på 1470-talet gjordes till en stark fästning. 1495 motstod den under Knut Posses ledning med framgång ett ryskt anfall (»Viborgska smällen»). Under 1500-ta-let fortsattes utvidgningen av fästningsverken, samtidigt som staden tilltog i omfång. Sedan Sverige förvärvat Keksholm och Nöteborg, förlorade V. i militär betydelse, och dess befästningar underhöllos sedermera blott nöd