399 Viborg amt—Viborgs län 400 dikoverksamhet (1525—29). Före 1660 var V. Jyllands största stad men hade 1769 blott 2,000 inv. Efter 1860 har V. åter gått framåt. E. Ebg.* Viborg amt, Danmark, omfattar inre delen av Nörrejylland och halvön Salling i Limfjorden; 3,05 7,66 kvkm, 145,967 inv. (1930). Jordbruksdistrikt med i regel mager men på Salling bördig jordmån samt särskilt västerut betydande hedmarker, bl. a. Alheden (sed. o.). Stor nötboskaps- och svinavel. Städer: Skive och Viborg (säte för amtmannen). Wiborgh, Johan Gustaf, metallurg, teknisk kemist (1839—1903). W. var 1875 —91 lärare vid Filipstads bergsskola, 1884 —92 lektor vid Tekniska högskolan och blev 1892 prof, där i metallurgi och hyttkonst med undervisning i järnets metallurgi. Från 1892 var han föreståndare för bergshögskolan ; en tid disponent och förvaltare vid Åvike bruk, 1877 —83 t. f. bergsvärdie vid Sala silververk och ledde utvinnandet av silver ur blyglansen. Bland W:s analysmetoder och uppfin ningar märkas kolorimetriskt svavelprov (i Jernkontorets Annaler 1886), volumetrisk kolbestämning (1887), luftpyrometer (1888), ter-mofon (metod för temperaturbestämning, 1896), bestämning av malmers reducerbarhet (1887), varmbläster vid bessemer (1898) och användning av malmslig (1899). 1877 utkom W :s »Handbok i svenska tackjernstillverkningen» (ny uppl., »Järnets metallurgi», utg. av E. G:son Odelstierna, 1904). — W. utarbetade en metod för framställning av fosfatgödsel genom upphettning av (norrländsk) apatit med soda (Wiborghfosfat, patenterat av G. E. Broms, se d. o., och W. 1896). I Luleå anlagt verk nedlades 1903 (ej konkurrenskraftigt). Tills, m. K. W. Palmær (se d. o.) patenterade W. 1900 elektrolytisk fosfatmetod. Vid en ytterligare av W. 1903 patenterad fosfatmetod användes masugnsslagg vid fosfatets framställning. Led. av Vet.-akad. (1899). — Se biogr. i dess Årsbok 1904. C. B. Wiborghfosfat, se Wiborgh, J. G. Viborgs hovrätt, se Hovrätt, sp. 67, och G. Schauman i Hist. Tidskr. för Finland 1921. Viborgska gatloppet kallas svenska flottornas utbrytning ur Viborgska viken 3 juli 1790. Gustav III hade med skärgårdsflottan framryckt till vattnen utanför Viborg, och även örlogsflottan under hertig Karl — 21 linjeskepp och 13 fregatter — seglade på konungens order in i viken. Flottorna, som lågo mellan Björkösund och Krysserort (fi. Rist-niemi), instängdes 7 juni av ryska örlogsflottan, som ankrade utanför. Svenskarnas uppträdande så långt ö. om dåv. riksgräns hade väckt oro i Petersburg och återverkat på ryska krigföringen. Men deras ställning blev snart ogynnsam. Stränderna besattes av trupper, ryska skärgårdsflottan anlände, innersta delen av viken var spärrad av fästningsverk. Huvuddelen av Sveriges krigsmakt, några hundra fartyg med 30,000 man och konungen själv ombord, var blockerad, och förråden började tryta. En utbrytning var omöjlig, då vinden envist stod på sydväst. Endast skärgårdsflottans pommerska eskader, som låg vid Svensksund, hade undgått notvarpet. Natten till 2 juli dog sydvästen ut. Följ, afton inträngde ryska skärgårdsflottan under strid i Björkösund. Men på svenska flottorna förbereddes utbrytningen. 3 juli strax efter 6 f. m. gick örlogsflottan vid lätt ö. bris plötsligt till segels och styrde i linje ned rnot de sex skepp, som lågo ankrade tvärsöver leden s. v. om Krysserort; de skötos redlösa. Skärgårdsflottan seglade ut längre mot n. Företaget var nära att genomföras glansfullt, då en svensk brännare genom felmanöver tände två svenska skepp. Röken vållade flera grundstötningar. Den ryska huvudstyrkan ingrep omsider och förföljde till närheten av Helsingfors. Några efterblivna fartyg togos. Förlusten uppgick, frånsett transportskutor, till 7 linjeskepp, 3 fregatter och ett tjugutal stridsfartyg av skärgårdsflottan, mestadels små, samt omkr. 6,000 man, mest fångar. Ryssarnas är icke känd men var vida mindre. — Svenska örlogsflottan låg under resten av kampanjen vid Sveaborg; skärgårdsflottan stannade vid Svensksund (se d. o., sp. 961), där den segrade 9 juli. — Se A. Munthe, »Svenska sjöhjältar», VII, 6 (1923). E. Hbg. Viborgska smällen, se P o s s e, Knut, sp. 9, och V i b o r g, sp. 396. Viborgs län, i s. ö. Finland, omfattar s. Karelen, östligaste delen av Nyland samt delar av Savolaks och Tavastland; 43,115 kvkm (11 % av Finlands areal), därav 11,850 kvkm (27,5 %) vatten, 634,250 inv. (1933), övervägande finsktalande; 5 % ha svenska, 5 % andra språk (ryska, även något tyska) till modersmål. Residensstad: Viborg. Landareal (1929) : Odlad jord 307,530 har (9,g %), ängar och hagmarker 132,692 har (4,2 %), skog och impediment 2,676,875 har (85,9%). Brukningsdelar (1929): 48,029 st. Skörd (medeltal ton 1930—32) : Råg 54,966, vete 5,665, havre 90,824, korn 16,544, potatis 157,718, andra rotfrukter 65,875, hö 520,634. Husdjur (1932) : 55,374 hästar, 240,528 nötkreatur, 157,908 får, 878 getter, 75,285 svin. Mejerihantering (1932) : 58 mejerier, därav 51 andels-; tillv. smör 1,314 ton, ost 543 ton. Skog: Beräknad virkesmassa 212 mill. khm (13,i % av Finlands virkesmassa). Indelning: Städer: Vihorg, Fredrikshamn, Kotka, Villmanstrand, Keksholm, Sordavala. 4 köpingar (Kou-vola, Lauritsala, Koivisto och Lahdenpohja) samt 68 landskommuner, fördelade på 9 härader. 11 domsagor med 43 tingslag, lydande under Viborgs hovrätt. V. består i huvudsak av det s. k. Gamla Finland (se d. o.). Karelska näset hör geologiskt till Ryssland; den fasta berggrunden går ingenstädes i dagen, och kusterna bestå av långgrunda sandstränder. Trakten mellan Viborgska viken och Kymmene älv hör till det s. k. rapakiviområdet, har en betydande, klippig skärgård och talrika vikar. N. v. delen av länet hör till den stora sjöplatån och omfattar bl. a. en del av Saima. I Ladogakarelen, kustbygden vid Ladoga, är landskapet kuperat och har fjordliknande vikar. Gränskarelen är ännu till stor del de orörda skogarnas land, vars isolering bröts först under 1920-talet genom järnvägen till