409 Wicksell, S. D.—Victoria 410 skrifter mot nymalthusianismen. Hans mest betydande vetenskapliga arbeten behandla gränsproduktivitetsläran, som han givit en enkel generell utformning (jfr Nationalekonomi, sp. 747), och penningteorien, särskilt penningräntans inflytande på varuprisen. De ha tillförsäkrat honom en mycket framskjuten plats bland auktoriteterna av den österrikiska skolan (se Nationalekonomi, sp. 746): »Über Wert, Kapital und Rente» (1893; ny uppl. 1933 som n:r 15 i Scarce Tracts), »Zur Lehre von der Steuerincidenz» (1895; gradualavh.), »Finanz-theoretische Untersuchungen, nebst Darstell-ung und Kritik des Steuerwesens Schwedens» (1896), »Geldzins und Güterpreise» (1898) och »Föreläsningar i nationalekonomi» (I: 1, »Teoretisk nationalekonomi», 1901, nya uppl. 1911 och 1928; H: 2, »Om penningar och kredit», 1906, nya uppl. 1915 och 1929; ty. bearb. 1913 och 1922). Bland hans socialpolitiska skrifter märkas »Allianser mellan arbetare och arbetsgifvare» (1902) och »Socialiststaten och nutidssamhället» (1905; 2:a uppl. 1913). Hans republikanism, antimilitarism och framför allt respektlösa och aggressiva fientlighet mot kyrkan och dess läror ikläddes icke sällan och otvivelaktigt i avsiktligt propagandasyfte mycket utmanande former, liksom hans opposition mot svensknationella synpunkter på internationella tvistefrågor av vikt för landet. W:s personliga karaktär och absoluta oräddhet utan hänsyn till personlig fördel tillvunno honom dock samtidigt aktning. Efter avskedet från professorsämbetet var W. flitigt anlitad som sakkunnig i be-skattningsfrågor m. m. Biogr. av E. F. K. Sommarin i Zeitschrift für Nationalökonomie 1930. — W:s hustru, Anna Margarethe K r i s t i n e, f. B u g g e, norska (1862—1928), tog framträdande del i freds- och kvinnorörelsen. Ilon var som sakkunnig adjungerad i Utrikesdep:s kommitté för folkförbundsären-den (1918), deltog som suppleant i Nationernas förbunds församlings första sammanträde i Genève 1920, där hon fick plats i utskottet för juridisk organisation, och blev 1921 led. av mandatkommissionen. E. F. K. S-n. Wicksell, Sven Dag, statistiker (f. 1890 22/10), son till J. G. K. W. Blev fil. dr i Lund 1915, docent i statistik s. å. och prof, där i samma ämne 1926. W. har offentliggjort talrika arbeten, företrädesvis i matematik och befolkningsstatistik, samt biträtt såsom expert i offentliga utredningar och såsom sakkunnig för bedömande av statistiskt material och dess behandling inom olika vetenskaper. E. F. K. S-n. Wicksteed [coFkstid], Philip Henry, engelsk sociolog (1844—1927), predikant i uni-tariska kyrkosamfundet från 1867, föreläsare inom folkuniversitetsrörelsen från 1887. W. utgav kommenterade övers, av Dante m. fl., litteraturhistoriska essäer över bl. a. II. Ib-sen och väckte mycken uppmärksamhet som nationalekonomisk skriftställare genom försök att popularisera nationalekonomisk teori i matematisk framställning (efter Jevons, se d. o.) med tillämpning på det dagliga livet (»The alphabet of economic Science», 1888). Med utgångspunkter i det dagliga livets erfarenheter underkastade han även modern teori en i många hänseenden beaktad kritik (»The common sense of political economy» etc., 1910; ny uppl. 1933 med tillägg av smärre skrifter och av biogr., utg. av L. Robbins). E. F. K. S-n. Wickström, Viktor Hugo, författare (1856—1907), fil. dr i Lund 1883, red. av Jämtlandsposten från 1886, dess ägare 1888. Led. av Första kammaren 1905 (liberal). W. skrev, delvis under pseud. Christer Swahn, romaner och reseskildringar. R-n B. Wicliffe [cokklif], se Wycliffe. Vico [vi'kå], Giovanni Battista (Giam-battista), italiensk filosof (1688—1744), prof, i retorik i Neapel. V. betraktas som grund-läggare av historiens filosofi och har i vissa punkter föregripit Hegel. Han ser i historien en utveckling av människans väsen; i varje folks utveckling urskiljer han tre perioder, en teokratisk, en aristokratisk och en demokratisk. Huvudarbete: »Principi di una scienza nuova» (1725; ny uppl., 3 bd, 1911). Monogr. av B. Croce (1911). G. O-a. Vicol [-kå'l], se Taga li sk a språk. Vicomte [vikä't], fr. (av mlat. vice'comes, vice greve; eng. viscount), under karolingisk tid en ämbetsman, som var ställföreträdare för en greve; nu adelstitel (mellan greve och baron). En v:s maka kallas vicomtesse. Vicq-d’Azyr [vFk-dazFr], F é 1 i x, fransk anatom och kungl. livläkare (1748—94). V. var ständig sekr. vid Société de médecine i Paris, över vars avlidna medl. han skrev högt skattade minnesrunor; led. av Franska akad. (1788). Av ett större anatomiskt arbete fick han bara första delen färdig. Han måste emellertid räknas som en av grundläggarna av den jämförande anatomien; han utgjorde en mellanlänk mellan Buffon samt hans anatomiska medarbetare Daubenton och Cuvier. V :s största arbete är ett rikt illustrerat beskrivande verk över hjärnan och dess nervförgreningar. Han gjorde också korsningsförsök med växter och kom till resultat, liknande den nutida ärftlighetsforskningens. Han ägnade sig även åt veterinärmedicin och praktisk-medicinska organisationsfrågor. Rbg. Victoire, L a [la viktct>ä'r], fransk tidning, se H e r v é, G. Vi'ctor, lat., segrare, segervinnare. Victor [viktå'r], C 1 a u d e Victor Pe r-r i n, hertig de Bell u ne, fransk marskalk (1764—1841). Ingick 1792 i en bataljon av frivilliga, blev brigadgeneral 1793, stred i Italien och blev divisionsgeneral 1797 samt utmärkte sig vid Marengo. 1805—06 var V. envoyé i Danmark. Efter slaget vid Fried-land 1807, där han förde 1 :a armékåren, blev han marskalk s. å. samt hertig 1808. Han stred i Spanien, var 1812 chef för 9:e armékåren i Ryssland och bidrog vid Berezina till Napoleons räddning. V. deltog i fälttågen 1813—14 men föll i onåd och övergick till Ludvig XVIII. V. var ordf, i den kommission, som dömde de officerare, vilka under »de hundra dagarna» övergått till Napoleon. V. blev pär och var 1821—23 krigsminister. Victoria, rom. myt., segergudinnan, se Nike och Kartago, bild 9. Victoria, bot., se Näckrosväxter, sp. 57. Victoria [viktå'rio], den näst Nya Syd-Wales förnämsta av Australiska statsförbundets delstater, upptar kontinentens sydöstligaste del