Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wicksell, Johan Gustaf Knut - Wicksell, Sven Dag - Wicksteed, Philip Henry - Wickström, Viktor Hugo - Wicliffe - Vico, Giovanni Battista (Giambattista) - Vicol - Vicomte - Vicq-d’Azyr, Félix - Victoire, La - Victor - Victor, Claude Victor Perrin, hertig de Bellune - Victoria (mytologi) - Victoria (botanik) - Victoria (Australien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409
Wicksell, S. D.—Victoria
410
skrifter mot nymalthusianismen. Hans mest
betydande vetenskapliga arbeten behandla
gränsproduktivitetsläran, som han givit en
enkel generell utformning (jfr
Nationalekonomi, sp. 747), och penningteorien, särskilt
penningräntans inflytande på varuprisen. De ha
tillförsäkrat honom en mycket framskjuten
plats bland auktoriteterna av den österrikiska
skolan (se Nationalekonomi, sp. 746): Ȇber
Wert, Kapital und Rente» (1893; ny uppl. 1933
som n:r 15 i Scarce Tracts), »Zur Lehre von der
Steuerincidenz» (1895; gradualavh.),
»Finanz-theoretische Untersuchungen, nebst
Darstell-ung und Kritik des Steuerwesens Schwedens»
(1896), »Geldzins und Güterpreise» (1898) och
»Föreläsningar i nationalekonomi» (I: 1,
»Teoretisk nationalekonomi», 1901, nya uppl.
1911 och 1928; H: 2, »Om penningar och
kredit», 1906, nya uppl. 1915 och 1929; ty. bearb.
1913 och 1922). Bland hans socialpolitiska
skrifter märkas »Allianser mellan arbetare
och arbetsgifvare» (1902) och »Socialiststaten
och nutidssamhället» (1905; 2:a uppl. 1913).
Hans republikanism, antimilitarism och
framför allt respektlösa och aggressiva fientlighet
mot kyrkan och dess läror ikläddes icke
sällan och otvivelaktigt i avsiktligt
propagandasyfte mycket utmanande former, liksom
hans opposition mot svensknationella
synpunkter på internationella tvistefrågor av
vikt för landet. W:s personliga karaktär och
absoluta oräddhet utan hänsyn till personlig
fördel tillvunno honom dock samtidigt
aktning. Efter avskedet från professorsämbetet
var W. flitigt anlitad som sakkunnig i
be-skattningsfrågor m. m. Biogr. av E. F. K.
Sommarin i Zeitschrift für Nationalökonomie
1930. — W:s hustru, Anna Margarethe
K r i s t i n e, f. B u g g e, norska (1862—1928),
tog framträdande del i freds- och
kvinnorörelsen. Ilon var som sakkunnig adjungerad i
Utrikesdep:s kommitté för
folkförbundsären-den (1918), deltog som suppleant i
Nationernas förbunds församlings första sammanträde
i Genève 1920, där hon fick plats i
utskottet för juridisk organisation, och blev 1921
led. av mandatkommissionen. E. F. K. S-n.
Wicksell, Sven Dag, statistiker (f. 1890
22/10), son till J. G. K. W. Blev fil. dr i
Lund 1915, docent i statistik s. å. och prof,
där i samma ämne 1926. W. har
offentliggjort talrika arbeten, företrädesvis i
matematik och befolkningsstatistik, samt biträtt
såsom expert i offentliga utredningar och
såsom sakkunnig för bedömande av statistiskt
material och dess behandling inom olika
vetenskaper. E. F. K. S-n.
Wicksteed [coFkstid], Philip Henry,
engelsk sociolog (1844—1927), predikant i
uni-tariska kyrkosamfundet från 1867, föreläsare
inom folkuniversitetsrörelsen från 1887. W.
utgav kommenterade övers, av Dante m. fl.,
litteraturhistoriska essäer över bl. a. II.
Ib-sen och väckte mycken uppmärksamhet som
nationalekonomisk skriftställare genom
försök att popularisera nationalekonomisk teori
i matematisk framställning (efter Jevons, se
d. o.) med tillämpning på det dagliga livet
(»The alphabet of economic Science», 1888).
Med utgångspunkter i det dagliga livets
erfarenheter underkastade han även modern
teori en i många hänseenden beaktad kritik
(»The common sense of political economy»
etc., 1910; ny uppl. 1933 med tillägg av
smärre skrifter och av biogr., utg. av L.
Robbins). E. F. K. S-n.
Wickström, Viktor Hugo, författare
(1856—1907), fil. dr i Lund 1883, red. av
Jämtlandsposten från 1886, dess ägare 1888.
Led. av Första kammaren 1905 (liberal). W.
skrev, delvis under pseud. Christer Swahn,
romaner och reseskildringar. R-n B.
Wicliffe [cokklif], se Wycliffe.
Vico [vi’kå], Giovanni Battista
(Giam-battista), italiensk filosof (1688—1744), prof,
i retorik i Neapel. V. betraktas som
grund-läggare av historiens filosofi och har i vissa
punkter föregripit Hegel. Han ser i
historien en utveckling av människans väsen; i
varje folks utveckling urskiljer han tre
perioder, en teokratisk, en aristokratisk och en
demokratisk. Huvudarbete: »Principi di una
scienza nuova» (1725; ny uppl., 3 bd, 1911).
Monogr. av B. Croce (1911). G. O-a.
Vicol [-kå’l], se Taga li sk a språk.
Vicomte [vikä’t], fr. (av mlat. vice’comes,
vice greve; eng. viscount), under karolingisk
tid en ämbetsman, som var ställföreträdare
för en greve; nu adelstitel (mellan greve och
baron). En v:s maka kallas vicomtesse.
Vicq-d’Azyr [vFk-dazFr], F é 1 i x, fransk
anatom och kungl. livläkare (1748—94). V.
var ständig sekr. vid Société de médecine i
Paris, över vars avlidna medl. han skrev högt
skattade minnesrunor; led. av Franska akad.
(1788). Av ett större anatomiskt arbete fick
han bara första delen färdig. Han måste
emellertid räknas som en av grundläggarna
av den jämförande anatomien; han utgjorde
en mellanlänk mellan Buffon samt hans
anatomiska medarbetare Daubenton och Cuvier.
V :s största arbete är ett rikt illustrerat
beskrivande verk över hjärnan och dess
nervförgreningar. Han gjorde också
korsningsförsök med växter och kom till resultat,
liknande den nutida ärftlighetsforskningens. Han
ägnade sig även åt veterinärmedicin och
praktisk-medicinska organisationsfrågor. Rbg.
Victoire, L a [la viktct>ä’r], fransk tidning,
se H e r v é, G.
Vi’ctor, lat., segrare, segervinnare.
Victor [viktå’r], C 1 a u d e Victor Pe
r-r i n, hertig de Bell u ne, fransk marskalk
(1764—1841). Ingick 1792 i en bataljon av
frivilliga, blev brigadgeneral 1793, stred i
Italien och blev divisionsgeneral 1797 samt
utmärkte sig vid Marengo. 1805—06 var V.
envoyé i Danmark. Efter slaget vid
Fried-land 1807, där han förde 1 :a armékåren, blev
han marskalk s. å. samt hertig 1808. Han
stred i Spanien, var 1812 chef för 9:e
armékåren i Ryssland och bidrog vid Berezina till
Napoleons räddning. V. deltog i fälttågen
1813—14 men föll i onåd och övergick till
Ludvig XVIII. V. var ordf, i den
kommission, som dömde de officerare, vilka under
»de hundra dagarna» övergått till Napoleon.
V. blev pär och var 1821—23 krigsminister.
Victoria, rom. myt., segergudinnan, se Nike
och Kartago, bild 9.
Victoria, bot., se Näckrosväxter, sp. 57.
Victoria [viktå’rio], den näst Nya Syd-Wales
förnämsta av Australiska statsförbundets
delstater, upptar kontinentens sydöstligaste del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
