Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Victorialandet - Victoria njansa, Victoriasjön, Ukereve - Victrix - Widal, Georges Fernand Isidore - Vidal, Paul Antonin - Vidal, Peire - Vidal de Lablache, Paul - Vídalín, Arngrímur Jónsson - Vídalín, Páll Jónsson - Vidal y Valenciano, Eduart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
Victoria njansa—Vidal y Valenciano
414
strait o. a. sund; omkr. 208,000
kvkm. Urspr. betecknade
namnet den 1838 upptäckta s. ö.
delen; s. v. delen kallas
Wol-laston land, n. v. delen Prince
Albert land. — 2. Del av
öst-antarktis, dets. som
Sydvicto-rialand (eng. South Victoria
land}, se Antarktis, sp.
1075, och
Polarexpeditioner, sp. 1140.
Victoria nja’nsa,
Victoria-sjön, Ukereve, insjö i n.
Östafrika, under ekvatorn, är
belägen inom Nilens
källom-råde samt tillhör britt,
kolonien Kenia och britt,
mandatområdet Tanganjika. V. är med
en areal av 69,479 kvkm
Afrikas största insjö; vattenytan
ligger ung. 1,132 m ö. h.
(vattenståndet växlar åtskilligt),
största kända djupet är 82 m.
V. har avlopp genom Nilen
(Victorianilen el. Kavira) vid
Jinja i n.; största tillflödet är Kagera (se
d. o.), som utmynnar på v. kusten.
Stränderna äro djupt inskurna av vikar och
bukter (Kavirondo gulf, Speke gulf m. fl.) samt
följas i stor utsträckning av rikt utvecklad
skärgård; störst bland öarna är Ukereve i
s. ö. Regelbunden ångbåtstrafik äger rum
mellan huvudhamnarna Kisumu, Jinja och
Mwanza, alla med järnvägsförbindelse. V.
upptäcktes 1858 av Speke och utforskades
närmare av Stanley o. a.; stränderna
kartlädes 1901—07 av Whitehouse.
Vi’ctrix, lat., »segrarinnan», binamn pä
Venus, Minerva m. fl. gudinnor.
Wida’l, Georges Fernand Isidor e,
fransk läkare (1862—1929), en av senare
tiders mest betydande kliniker. W. utförde
betydelsefulla undersökningar över tyfoidfebern
o. a. infektionssjukdomar. Om Gruber—Widals
reaktion se Serumdiagnostik, sp. 711.
Som prof, i medicin i Paris framlade han nya
och synnerligen värdefulla rön ang.
njursjukdomar, gulsot och vissa förändringar i
samband med s. k. allergiska sjukdomar. H. D.
Vida’I, Paul Antoni n, fransk
tonsättare (1863—1931), sångmästare vid Stora
operan i Paris och 1906 förste kapellmästare där;
prof, vid konservatoriet. Han komponerade
scenisk musik, bl. a. operorna »Guernica»
(1895), »La burgonde» (1898) och »Ramses»
(1900). T. N.
Vida’l, P e i r e, provensalsk trubadur (omkr.
1200). V. skrev kärleksdikter och politiska
dikter, givna med känsla och fantasi, skarp
satir och ofta våldsam indignation. Hans
omkr. 50 bevarade dikter äro utg. av J.
Anglade (1913). E. S-f.
Vidal de Lablache [vidaT do labla’/], Paul,
fransk geograf (1845—1918). Urspr.
historiker, företog V. från 1867 resor i Levanten,
som väckte hans håg för geografiska problem.
Han blev 1872 prof, i historia och geografi i
Nancy, var 1878—99 prof, i geografi vid École
normale supérieure i Paris samt 1899—1909
vid Sorbonne. Han reformerade
geografiundervisningen i Frankrike; de flesta nu
ledande franska geograferna äro hans lärjungar.
Strandbild från Victoria njansa.
Särskilt den historisk-ekonomiska geografien
intresserade honom. 1891 grundade han
landets främsta geogr. tidskrift, Annales de
Géographie. Bland hans talrika arbeten
märkas »La terre» (1883), »Atlas général V.»
(1894; senaste uppl. 1922), »Tableau de la
géographie de la France» (1903; ny uppl.,
»La France», 1908), »La France de l’Est»
(1917) samt »Les grandes agglomérations
hu-maines» (i Annales de Géographie 1917—18).
Han uppgjorde planen för »Géographie
uni-verselle», som började utkomma 1927. O. Sjn.
Vidalin [vi’-], Arngrlmur Jönsson,
kallad »den lärde», isländsk lärd (1568—1648).
Blev 1589 rektor vid den lärda skolan i Hölar
och 1590 kyrkoherde samt var 1596—1628
vikarie (officialis) för biskop Guöbrandur
Thor-låksson. På danska regeringens uppdrag
uppspanade V. fornisländska handskrifter och
översatte dem till latin. Flera handskrifter
nedsände han även till Köpenhamn (t. ex. den
viktiga Codex Wormianus av Snorres Edda).
V:s lat. övers, äro ofta av stort värde, då
originalen till somliga av dem gått förlorade
vid Köpenhamns brand 1728. Bland hans
egna skrifter märkas »Crymogæa, sive
re-rum islandicarum libri tres» (1609) och
»Ana-tome Blefkeniana» (1612), båda om Islands
geografi, etnografi, historia och litteratur,
samt »Specimen Islandiæ historicum» (1643)
om Islands historia. V. kan anses som en av
upphovsmännen till den isländska renässans,
som satt djupa spår även i Danmarks och
Sveriges kulturhistoria. — Jfr H. Schücks
monogr. om Vitt.-akad., I (1932). R. N-g.*
Vfdalfn [vi’-], Päll Jönsson, isländsk
jurist (1667—1727), dotterson till A. J. V.
Blev sysselman 1697 och lagman 1705. V.
reste tills, m. Arni Magnusson (se vidare d. o.)
genom Island 1702—12 för att utarbeta en
ny jordebok. V. skrev bl. a. en rad monogr.
över dunkla och föråldrade uttryck i
»Jöns-bök» (se d. o.). E. Ebg.*
Vidal y Valenciano [anöa’1 i <oølonsia’nå],
Eduart, katalansk författare (1839—99).
Debuterade 1859 med ett skådespel, följt av andra
katalanska pjäser. Genom sitt drama »Tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
