413 Victoria njansa—Vidal y Valenciano 414 strait o. a. sund; omkr. 208,000 kvkm. Urspr. betecknade namnet den 1838 upptäckta s. ö. delen; s. v. delen kallas Wol-laston land, n. v. delen Prince Albert land. — 2. Del av öst-antarktis, dets. som Sydvicto-rialand (eng. South Victoria land}, se Antarktis, sp. 1075, och Polarexpeditioner, sp. 1140. Victoria nja'nsa, Victoria-sjön, Ukereve, insjö i n. Östafrika, under ekvatorn, är belägen inom Nilens källom-råde samt tillhör britt, kolonien Kenia och britt, mandatområdet Tanganjika. V. är med en areal av 69,479 kvkm Afrikas största insjö; vattenytan ligger ung. 1,132 m ö. h. (vattenståndet växlar åtskilligt), största kända djupet är 82 m. V. har avlopp genom Nilen (Victorianilen el. Kavira) vid Jinja i n.; största tillflödet är Kagera (se d. o.), som utmynnar på v. kusten. Stränderna äro djupt inskurna av vikar och bukter (Kavirondo gulf, Speke gulf m. fl.) samt följas i stor utsträckning av rikt utvecklad skärgård; störst bland öarna är Ukereve i s. ö. Regelbunden ångbåtstrafik äger rum mellan huvudhamnarna Kisumu, Jinja och Mwanza, alla med järnvägsförbindelse. V. upptäcktes 1858 av Speke och utforskades närmare av Stanley o. a.; stränderna kartlädes 1901—07 av Whitehouse. Vi'ctrix, lat., »segrarinnan», binamn pä Venus, Minerva m. fl. gudinnor. Wida'l, Georges Fernand Isidor e, fransk läkare (1862—1929), en av senare tiders mest betydande kliniker. W. utförde betydelsefulla undersökningar över tyfoidfebern o. a. infektionssjukdomar. Om Gruber—Widals reaktion se Serumdiagnostik, sp. 711. Som prof, i medicin i Paris framlade han nya och synnerligen värdefulla rön ang. njursjukdomar, gulsot och vissa förändringar i samband med s. k. allergiska sjukdomar. H. D. Vida'I, Paul Antoni n, fransk tonsättare (1863—1931), sångmästare vid Stora operan i Paris och 1906 förste kapellmästare där; prof, vid konservatoriet. Han komponerade scenisk musik, bl. a. operorna »Guernica» (1895), »La burgonde» (1898) och »Ramses» (1900). T. N. Vida'l, P e i r e, provensalsk trubadur (omkr. 1200). V. skrev kärleksdikter och politiska dikter, givna med känsla och fantasi, skarp satir och ofta våldsam indignation. Hans omkr. 50 bevarade dikter äro utg. av J. Anglade (1913). E. S-f. Vidal de Lablache [vidaT do labla'/], Paul, fransk geograf (1845—1918). Urspr. historiker, företog V. från 1867 resor i Levanten, som väckte hans håg för geografiska problem. Han blev 1872 prof, i historia och geografi i Nancy, var 1878—99 prof, i geografi vid École normale supérieure i Paris samt 1899—1909 vid Sorbonne. Han reformerade geografiundervisningen i Frankrike; de flesta nu ledande franska geograferna äro hans lärjungar. Strandbild från Victoria njansa. Särskilt den historisk-ekonomiska geografien intresserade honom. 1891 grundade han landets främsta geogr. tidskrift, Annales de Géographie. Bland hans talrika arbeten märkas »La terre» (1883), »Atlas général V.» (1894; senaste uppl. 1922), »Tableau de la géographie de la France» (1903; ny uppl., »La France», 1908), »La France de l’Est» (1917) samt »Les grandes agglomérations hu-maines» (i Annales de Géographie 1917—18). Han uppgjorde planen för »Géographie uni-verselle», som började utkomma 1927. O. Sjn. Vidalin [vi'-], Arngrlmur Jönsson, kallad »den lärde», isländsk lärd (1568—1648). Blev 1589 rektor vid den lärda skolan i Hölar och 1590 kyrkoherde samt var 1596—1628 vikarie (officialis) för biskop Guöbrandur Thor-låksson. På danska regeringens uppdrag uppspanade V. fornisländska handskrifter och översatte dem till latin. Flera handskrifter nedsände han även till Köpenhamn (t. ex. den viktiga Codex Wormianus av Snorres Edda). V:s lat. övers, äro ofta av stort värde, då originalen till somliga av dem gått förlorade vid Köpenhamns brand 1728. Bland hans egna skrifter märkas »Crymogæa, sive re-rum islandicarum libri tres» (1609) och »Ana-tome Blefkeniana» (1612), båda om Islands geografi, etnografi, historia och litteratur, samt »Specimen Islandiæ historicum» (1643) om Islands historia. V. kan anses som en av upphovsmännen till den isländska renässans, som satt djupa spår även i Danmarks och Sveriges kulturhistoria. — Jfr H. Schücks monogr. om Vitt.-akad., I (1932). R. N-g.* Vfdalfn [vi'-], Päll Jönsson, isländsk jurist (1667—1727), dotterson till A. J. V. Blev sysselman 1697 och lagman 1705. V. reste tills, m. Arni Magnusson (se vidare d. o.) genom Island 1702—12 för att utarbeta en ny jordebok. V. skrev bl. a. en rad monogr. över dunkla och föråldrade uttryck i »Jöns-bök» (se d. o.). E. Ebg.* Vidal y Valenciano [anöa'1 i <oølonsia'nå], Eduart, katalansk författare (1839—99). Debuterade 1859 med ett skådespel, följt av andra katalanska pjäser. Genom sitt drama »Tal