415 Vidar—Widéen 416 faras tal trobaräs» (1865) var V. den förste, som införde allvarliga skådespel på katalansk scen. Han utgav diktsamlingarna »Ramel-lets» (1868) och »Jochs y Joguines» (1893) samt skrev även på kastilianska. K. A. H. Vidar (isl. Vidarr), isl. myt., son till Oden och jättekvinnan Grid (isl. Gridr). V. är näst Tor den starkaste bland gudarna, kallad »den tyste». V. dödar Fenresulven (se d. o.) och är en bland de få gudar, som överleva ragna-rök. Han härskar i den förnyade världen tills, m. Vale, Mode och Magne. Ad. N-n.* Vidbo. 1. Ett av de »små landen» (se Landskap, sp. 672), utgjorde ända till mitten av 1300-talet ett hä radshö vdin gedöme, motsvarande Norra Vedbo och Södra Vedbo (se dessa ord). 2. Socken i Stockholms län, Seminghundra härad, s. ö. om Uppsala; 30,85 kvkm, 535 inv. (1934). Odlad slättbygd kring Laggaån i Fyrisåns system, i v. den skogklädda Långåsen (Stockholmsåsen). 1,151 har åker, 1,481 har skogsmark. Ingår i V. och Husby-Lång-hundra pastorat i Ärkestiftet, Seminghundra och Ärlinghundra kontrakt. Vidbrända oljor, Empyreumatiska oljor, benämnas ofta de flyktiga, oljelika produkter, som erhållas vid torrdestillation av organiska ämnen. Sådana v. ha ofta en skarp, brännande smak och en genomträngande, vidbränd lukt. De utgöras huvudsaki. av kolväten, fenoler och olika kvävehaltiga ämnen. Flera användas inom medicinen som stimulerande medel, mot hudsjukdomar etc. I. B. Vidbynäs, herrgård i Turinge socken, Stockholms län, 10 km v. om Södertälje; 659 har, därav 135 har åker; tax.-värde 203,000 kr. (1933). Tillhörde på 1600-talet släkten Kling-spor, från 1770-talet i omkr. 100 år Elgen-stierna, senare brukspatron I. Lindström, greve A. Cronstedt, O. Dickson och sedan 1932 disponent C. Nilsson. VFddin, äldre namnform för Vidin (se d. o.). Vi'de!, lat., se! Vide, bot., se S a 1 i x. Wide, Anders Gustaf, läkare (f. 1854 i7/9). Blev med. dr i Uppsala 1886, tog s. å. gymnastikläkarexamen och var 1888—1924 chef för Gymnastiskt-ortopediska institutet (se d. o.). 1890 blev W. docent i medicinsk gymnastik och ortopedi vid Karol. inst. och fick 1904 professors n. h. o. v. Han var intendent 1886— 90 vid Söderköpings brunn och 1892—1914 vid Lysekils havsbad-anstalter. W. har skrivit ett flertal uppsatser, bl. a. även i Tidskrift i Gymnastik, för vilken han var red. 1889—99 och 1905—16, samt en mycket ansedd »Handbok i medicinsk gymnastik» (1895 —96; 3:e uppl. 1912), »Bad och kroppsöfning-ar» (1906) m. m. W. stiftade 1891 Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm och 1915 Föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland. Han har spelat stor roll för sjukgymnastikens utveckling i Sverige. P. Hgld. Wide, Samuel (Sam) Karl Anders, arkeolog, religionshistoriker (1861—1918). Blev fil. dr samt docent i grekiska språket och litteraturen i Uppsala 1888, e. o. prof, i klassiska språk 1895 i Lund, 1899 i Uppsala samt utan ansökan förste innehavare av den nyinrättade professuren i klassisk fornkunskap och antikens historia där 1909. W:s studier av den grekiska religionshistorien och särskilt den geografiska utforskningen av de grekiska kulterna resulterade bl. a. i hans doktorsavh., »De sacris Troezeniorum, Her-mionensium, Epidauriorum» (1888), och ett större arbete, »Lakonische Kulte» (1893), i vilket han konstaterade fördoriska kulter i Lakonien. 1910 lämnade han en förträfflig översikt över grekisk och romersk religion i Gercke-Norden, »Einleitung in die klassische Altertumswissenschaft». W. gjorde flera studieresor och vistades länge i Grekland, där han huvudsaki. ägnade sig åt epigrafiska och keramiska studier samt företog ett par utgrävningar, tills, m. A. L. Kjellberg (se d. o.) i Kalaureia samt i Afidna i n. Ättika; vid den senare påträffades f. ggn rester av fastlandets förmykenska kultur vid en metodisk grävning. W. klassificerade och systematiserade de geometriska vaserna (se V a s), »Geo-metrische Vasen aus Griechenland» (i Jahr-buch des Deutschen Archäologischen Instituts, bd 14 och 15, 1899, 1900). Han antog, att denna vasstil härstammade från den förmykenska tiden, men bidrog senare själv att grundlägga den nu rådande uppfattningen av den mykenska stilens småningom skeende förfall och övergång i den geometriska genom att påvisa övergångsformer (»Gräberfunde aus Salamis», i Mitteilungen des Deutschen Archäologischen Instituts zu Athen, bd 35, 1910) och kvarlevor av mykensk ornamentik (»Nachleben mykenischer Ornamente», ibid., bd 22, 1897). W. ägnade även sin uppmärksamhet åt den då nyupptäckta kretisk-mykenska kulturen. W. var den förste metodiskt skolade svenske vetenskapsmannen i klassisk arkeologi och införde detta ämne i den svenska universitetsundervisningen. W. skrev även uppsatser i svensk folktro. — Biogr. av A. Boethius i Västmanlands-Dala Nations Skriftserie, III, 1931. M. Pn N-n. Vi'deant co'nsules, ne quid detrime'nti ca'-piat res pu'blica, se Konsul, sp. 1150. Videbocken, zool., se Långhorningar. Widéen [dé'n], Karl Ivar Natanael, tonsättare (f. 1871 21/3). Var elev vid Konser-vatoriet 1888—89, tog organistexamen 1889, studerade 1890—1902 kontrapunkt för Dente, blev organist i Laholm 1893, domkyrkoorga-nist i Skara 1900. W. har även verkat som sånglärare vid läroverket i Skara och ledare av musiksällskapet där. Såsom led. av koral-bokskommittén har han utarbetat hymnarium och vesperale för sv. kyrkan (1920). Han har utgivit koralförspel och hymner. W. har kom-