439 Vienne 440 torde i främsta rummet få tillskrivas den överlägsna skicklighet, varmed Metternich och Castlereagh ledde förhandlingarna. Napoleons återkomst från Elba och de därmed förknippade händelserna gjorde, att det på våren 1815 inträdde en viss avspänning mellan makterna, vilka i Napoleon sågo den gemensam -me fienden. På Talleyrands initiativ undertecknade signatärmakterna en deklaration mot Napoleon, vari denne förklarades för »fiende och störare av Europas lugn». Kongressens arbete påskyndades hastigt under »de hundra dagarna» och resulterade i den s. k. Wienslutakten av 9 juni 1815. Denna redigerades av ett tremannautskott, där F. v. Gentz var den ledande. Akten undertecknades av centralkommitténs ombud med undantag för Spaniens delegat, som vägrade sin underskrift; Sveriges ombud reserverade sig mot att Bourbonerna i Neapel restaurerades men däremot icke Bourbonerna i Parma. De viktigaste av Wienslutaktens territoriella bestämmelser voro: Ryssland erhöll större delen av hertigdömet Warschau under namn av konungariket Polen (Kongresspolen); av Polen kom f. ö. Posen till Preussen, och Krakau med område gjordes till en republik under rysk-österrikisk-preussiskt protektorat. Preussen erhöll förutom Posen nuv. provinserna Sachsen, Rhenprovinsen och Westfalen och en del av Lauenburg. Hannover erkändes som konungarike och erhöll Ostfriesland och Hildesheim av Preussen, ö s-t e r r i k e, som redan återtagit sina under kriget förlorade länder, fick Venezien och Dal-matien. De mediatiserade och sekulariserade tyska delstaterna återställdes icke; dock förklarades Lybeck, Hamburg, Bremen och Frankfurt a. M. för fria städer. Av de forna Förenade Nederländerna och de belgiska provinserna bildades konungariket Nederländerna, vars krona gavs åt dynastien Nassau-Oranien, som även erhöll storhertigdömet Luxemburg. Schweiz erhöll tre nya kantoner, Valais, Genève och Neuchätel. Sardinien erhöll Genua. M o d e n a återställdes till dynastien Este och T o s c a n a till Habsburg. Parma gavs åt Napoleons andra gemål, Marie Louise av Österrike, L u c c a gavs åt Marie Louise av Bourbon. Kyrkostaten restituerades på det hela taget fullständigt; dock tillerkändes Frankrike Avignon och Venaissin. Neapel och Sicilien gåvos åt Bourbonerna under namn av konungariket Bägge Sicilierna. Av andra viktiga beslut på W. kunna nämnas, att makterna avstodo från slavhandel på de brittiska kolonierna; de uttalade även, ehuru under skarpa protester från Spanien och Portugal, att den afrikanska negerhandeln skulle upphöra. Skeppsfarten på de floder, som genomflöto flera stater eller utgjorde gräns mellan dem, förklarades fri. Reglementet av 19 mars 1815 ang. diplomatiska tjänstemäns rang (jfr Beskickning) gjorde slut på de under äldre tider ofta förekommande etikettstvisterna mellan olika staters sändebud. Den bärande principen i W:s arbete var legitimitetsprincipen, vilken särskilt förfäktades av Talleyrand, ehuru den icke kom att konsekvent tillämpas. Nationalitetsprincipen däremot vann föga beaktande, och kongressen präglades över huvud av en reaktionär politik, som med åsidosättandet av nationaliteterna sökte återställa jämvikten i Europa. Samtidigt sökte W. omintetgöra en fransk expansion genom bildandet av relativt starka buffertstater, ss. Schweiz och Nederländerna. Delvis för att garantera bevarandet av det verk, som W. skapat, bildades Heliga alliansen och 1814 års förbund mellan Ryssland, Preussen, Österrike och England. Med viss rätt kan därför W. sägas beteckna inledningen av den reaktionära period av Europas historia, som vidtar efter Napoleonkrigens slut. Den tidigare forskningen har något ensidigt framhållit Metternichs betydelse för de resultat, som uppnåddes vid W. Under senare tid har man emellertid särskilt velat betona det stora inflytande, som utövades av Castlereagh. Litt.: J. L. Klüber, »Acten des Wiener-Congresses» (9 bd, 1815—35) och »Übersicht der diplomatischen Verhandlungen des Wie-ner-Congresses» (1816); J. Feuk, »Sverige på kongressen i Wien 1814—1815» (1915; rec. av S. Clason i Hist. Tidskr. 1916); A. de la Garde, »Gemälde des Wienerkongresses 1815» (2 bd, 2:a uppl., utg. av G. Gugitz, 1912); M. H. Weil, »Le dessous du congrös de Vienne» (2 bd, 1917); C. K. Webster, »The congres of Vienna» (1920) och »The foreign policy of Castlereagh 1812—1815» (1931). B. E-r. Vienne [viä'n]. 1. Vänsterbiflod till Loire, i v. Frankrike, upprinner på Plateau de Millevaches i Centralmassivet, passerar Li-moges och utmynnar i Loire ovanför Saumur; 372 km lång; största bifloden är Creuse (se d. o.). — 2. Departement i v. Frankrike, omfattande delar av landskapen Poitou, Tou-raine och Berry; 7,044 kvkm, 303,072 inv. (1931); huvudstad: Poitiers. Upptar huvudsaki. en låg kalkstensplatå, avvattnad av Vienne och dess bifloder Creuse, Clain o. a. Jordbruk (vete, havre, korn), betydande fruktodling; industri i Poitou och Chatellerault. — 3. H a u t e - V., departement i v. Frankrike, kring övre Vienne och dess bifloder, motsv. huvudsaki. landskapet Limousin; 5,055 kvkm, 335,873 inv. (1931); huvudstad: Limoges. Omfattar Centralmassivets nordvästligaste delar (Montagnes du Limousin o. a.) och är delvis kargt med hedar och skogar. Jordbruk (råg, potatis), boskapsskötsel; betydande kaolinla-ger, textil- och porslinsindustri i Limoges. — 4. Stad i fr. dep. Isère, på vänstra stranden av Rhöne; 25,618 inv. (1931). Handelsstad med åtskillig industri, främst klädesfabriker. V. har till stor del ålderdomlig prägel och bevarar ett flertal märkliga byggnadsverk. Från romartiden kvarstå utom lämningar av murar, amfiteater m. m. en 16 m hög pyramid (1’aiguille) och ett väl bibehållet tempel, helgat åt Augustus och Livia. Bland V:s många kyrkor märkas Saint-Maurice (från 1100— 1500-talet; förr katedral), Saint-Pierre (äldsta partierna från 500-talet; inrymmer nu arkeol. museum) samt Saint-André-le-Bas (1200-talet). V. (lat. Vienna) var under romartiden en av Galliens förnämsta städer, blev sedermera huvudstad i det första och andra burgundiska riket och var sedan 450 säte för en ärkebiskop, som gjorde anspråk på titeln Galliens