Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Vienne
440
torde i främsta rummet få tillskrivas den
överlägsna skicklighet, varmed Metternich och
Castlereagh ledde förhandlingarna. Napoleons
återkomst från Elba och de därmed
förknippade händelserna gjorde, att det på våren
1815 inträdde en viss avspänning mellan
makterna, vilka i Napoleon sågo den gemensam
-me fienden. På Talleyrands initiativ
undertecknade signatärmakterna en deklaration
mot Napoleon, vari denne förklarades för
»fiende och störare av Europas lugn».
Kongressens arbete påskyndades hastigt under »de
hundra dagarna» och resulterade i den s. k.
Wienslutakten av 9 juni 1815. Denna
redigerades av ett tremannautskott, där F. v.
Gentz var den ledande. Akten
undertecknades av centralkommitténs ombud med
undantag för Spaniens delegat, som vägrade sin
underskrift; Sveriges ombud reserverade sig mot
att Bourbonerna i Neapel restaurerades men
däremot icke Bourbonerna i Parma.
De viktigaste av Wienslutaktens
territoriella bestämmelser voro: Ryssland
erhöll större delen av hertigdömet Warschau
under namn av konungariket Polen
(Kongresspolen); av Polen kom f. ö. Posen till Preussen,
och Krakau med område gjordes till en
republik under rysk-österrikisk-preussiskt
protektorat. Preussen erhöll förutom Posen
nuv. provinserna Sachsen, Rhenprovinsen och
Westfalen och en del av Lauenburg.
Hannover erkändes som konungarike och erhöll
Ostfriesland och Hildesheim av Preussen, ö
s-t e r r i k e, som redan återtagit sina under
kriget förlorade länder, fick Venezien och
Dal-matien. De mediatiserade och sekulariserade
tyska delstaterna återställdes icke; dock
förklarades Lybeck, Hamburg, Bremen och
Frankfurt a. M. för fria städer. Av de forna
Förenade Nederländerna och de belgiska
provinserna bildades konungariket
Nederländerna, vars krona gavs åt dynastien
Nassau-Oranien, som även erhöll storhertigdömet
Luxemburg. Schweiz erhöll tre nya
kantoner, Valais, Genève och Neuchätel.
Sardinien erhöll Genua. M o d e n a
återställdes till dynastien Este och T o s c a n a till
Habsburg. Parma gavs åt Napoleons andra
gemål, Marie Louise av Österrike, L u c c a
gavs åt Marie Louise av Bourbon.
Kyrkostaten restituerades på det hela taget
fullständigt; dock tillerkändes Frankrike
Avignon och Venaissin. Neapel och Sicilien gåvos
åt Bourbonerna under namn av konungariket
Bägge Sicilierna.
Av andra viktiga beslut på W. kunna
nämnas, att makterna avstodo från slavhandel på
de brittiska kolonierna; de uttalade även,
ehuru under skarpa protester från Spanien
och Portugal, att den afrikanska
negerhandeln skulle upphöra. Skeppsfarten på de
floder, som genomflöto flera stater eller utgjorde
gräns mellan dem, förklarades fri.
Reglementet av 19 mars 1815 ang. diplomatiska
tjänstemäns rang (jfr Beskickning)
gjorde slut på de under äldre tider ofta
förekommande etikettstvisterna mellan olika staters
sändebud.
Den bärande principen i W:s arbete var
legitimitetsprincipen, vilken särskilt
förfäktades av Talleyrand, ehuru den icke kom att
konsekvent tillämpas. Nationalitetsprincipen
däremot vann föga beaktande, och kongressen
präglades över huvud av en reaktionär
politik, som med åsidosättandet av
nationaliteterna sökte återställa jämvikten i Europa.
Samtidigt sökte W. omintetgöra en fransk
expansion genom bildandet av relativt starka
buffertstater, ss. Schweiz och Nederländerna.
Delvis för att garantera bevarandet av det
verk, som W. skapat, bildades Heliga
alliansen och 1814 års förbund mellan Ryssland,
Preussen, Österrike och England. Med viss
rätt kan därför W. sägas beteckna
inledningen av den reaktionära period av Europas
historia, som vidtar efter Napoleonkrigens
slut. Den tidigare forskningen har något
ensidigt framhållit Metternichs betydelse för de
resultat, som uppnåddes vid W. Under
senare tid har man emellertid särskilt velat
betona det stora inflytande, som utövades av
Castlereagh.
Litt.: J. L. Klüber, »Acten des
Wiener-Congresses» (9 bd, 1815—35) och »Übersicht
der diplomatischen Verhandlungen des
Wie-ner-Congresses» (1816); J. Feuk, »Sverige på
kongressen i Wien 1814—1815» (1915; rec.
av S. Clason i Hist. Tidskr. 1916); A. de la
Garde, »Gemälde des Wienerkongresses 1815»
(2 bd, 2:a uppl., utg. av G. Gugitz, 1912); M.
H. Weil, »Le dessous du congrös de Vienne»
(2 bd, 1917); C. K. Webster, »The congres of
Vienna» (1920) och »The foreign policy of
Castlereagh 1812—1815» (1931). B. E-r.
Vienne [viä’n]. 1. Vänsterbiflod till Loire,
i v. Frankrike, upprinner på Plateau de
Millevaches i Centralmassivet, passerar
Li-moges och utmynnar i Loire ovanför Saumur;
372 km lång; största bifloden är Creuse (se
d. o.). — 2. Departement i v. Frankrike,
omfattande delar av landskapen Poitou,
Tou-raine och Berry; 7,044 kvkm, 303,072 inv.
(1931); huvudstad: Poitiers. Upptar
huvudsaki. en låg kalkstensplatå, avvattnad av
Vienne och dess bifloder Creuse, Clain o. a.
Jordbruk (vete, havre, korn), betydande
fruktodling; industri i Poitou och Chatellerault. —
3. H a u t e - V., departement i v. Frankrike,
kring övre Vienne och dess bifloder, motsv.
huvudsaki. landskapet Limousin; 5,055 kvkm,
335,873 inv. (1931); huvudstad: Limoges.
Omfattar Centralmassivets nordvästligaste delar
(Montagnes du Limousin o. a.) och är delvis
kargt med hedar och skogar. Jordbruk (råg,
potatis), boskapsskötsel; betydande
kaolinla-ger, textil- och porslinsindustri i Limoges. —
4. Stad i fr. dep. Isère, på vänstra stranden
av Rhöne; 25,618 inv. (1931). Handelsstad
med åtskillig industri, främst klädesfabriker.
V. har till stor del ålderdomlig prägel och
bevarar ett flertal märkliga byggnadsverk.
Från romartiden kvarstå utom lämningar av
murar, amfiteater m. m. en 16 m hög pyramid
(1’aiguille) och ett väl bibehållet tempel,
helgat åt Augustus och Livia. Bland V:s många
kyrkor märkas Saint-Maurice (från 1100—
1500-talet; förr katedral), Saint-Pierre (äldsta
partierna från 500-talet; inrymmer nu arkeol.
museum) samt Saint-André-le-Bas (1200-talet).
V. (lat. Vienna) var under romartiden en av
Galliens förnämsta städer, blev sedermera
huvudstad i det första och andra burgundiska
riket och var sedan 450 säte för en
ärkebiskop, som gjorde anspråk på titeln Galliens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
