V igilera—V igny 456 Landskapsbild från sydkusten av Isle of Wight. telseort (badorterna Cowes, Ryde, Sandown, Shanklin och Ventnor m. fl.). Vigilèra, eg. vara vaksam; låna pengar, vigga (sv. ombildning av v.). — Vigilans [-la'qs], vigg, handlän. VigFlia, lat., »vaka», i rom.-kat. kyrkan dels den med gudstjänster firade dagen före en större kyrklig högtidsdag, motsv. vårt »afton» i julafton, påskafton, dels de döds-officier (vigiliae defunctorum), som firas i samband med dödsfall. 1 svenska kyrkan brukas v. som beteckning för en midnattsguds-tjänst (nyårsvigilia, nyårsvaka). — Litt.: A. Gastoué, »Les vigiles nocturnes» (1908); P. Batiffol, »llistoire du bréviaire romain» (3:e uppl. 1910). Hg Pl. VigFliae, se C a s t r a, sp. 691. Vi'gna, baljväxtsläkte, som står nära bönsläktet (Phaseolus); kölen är dock ej spiral-formigt krökt. V. sinensis odlas allmänt i varma länder; de smala, trinda baljorna ha som späda samma användning som skärbönor och fröna som bruna bönor. G. M-e. Vignaud [vinjå'], Henry, fransk-amerikansk diplomat och geografisk författare (1830—1922). Sedan 1863 diplomat i Paris, utförde V. betydelsefulla studier över Amerikas äldre upptäcktshistoria, särskilt över Colum-bus (jfr d. o., sp. 1260 och 1267). (O. Sjn.) Vignola [vinjå'la]. eg. JacopoBarozzi, italiensk arkitekt (1507—73). Utbildades i Bo-logna och Rom och arbetade 1541—43 i Frankrike under Primaticcio. Bestämmande intryck fick V. framför allt av Antonio da Sangallo d. y. Efter återkomsten från Frankrike utförde han i Bologna Portico dei Banchi m. m. samt en betydande kanalanläggning. Från 1546 var hans verksamhet förlagd till Rom och den romerska provinsen. V :s förnämsta arbeten i Rom utgjordes av två villaanläggningar, Villa di Papa Giulio (för påven Julius III; se Romersk konst, bild 26) och Villa Farnesina på Palatinen. Av den sistnämnda är så gott som intet bevarat, medan den förra är väl bibehållen. Denna uppfördes 1550—52 och består av två huvuddelar; den ena bildar entrén, den andra utgör fonden av den mellan dem befintliga rektangulära trädgården (senare avdelad med en tvärlänga av Ammanati). I fondbyggnadens fasad finner man ett av V. ofta använt motiv: en större båge, flankerad av mindre öppningar. upprepade i rytmisk följd. Det åter kommer i gården till det stora Farneseslottet Caprarola, vartill V:s definitiva plan förelåg 1558. Den femkantiga fästningsplanen återgår på Peruzzi och Sangallo, och den runda gården är också en uppfinning av den sistnämnde. men i övrigt är slottet ett verk av V. Ytterligare ett stort palats uppförde V. åt familjen Farnese, näml, i Piacenza (aldrig fullbordat). Även som Ryrkoarkitekt var V. verksam. Han efterträdde Michelangelo som ledare av Peterskyrkobygget och uppförde självständigt de smärre, enbart dekorativa sidokupolerna. För senare tiders kyrkobygg-nadskonst blev den 1568 började Gesükyrkan av största betydelse. Kombinationen av långhus och centralt kupolrum hade varit ett ständigt problem för renässansens arkitekter. V. har löst detta genom att uppdraga långhusets tunnvalv så högt, att man redan vid ingången kan se upp i den i kyrkans andra ända belägna kupolen (se bild vid Barock). Andra utmärkande drag äro sidoskeppens förvandling till kapell och avskiljande från mittskeppet samt genomförandet av den s. k. rytmiska travén (omväxlande stor båge och mindre öppningar eller nischer). Som författare har V. spelat en stor roll genom sin bok »Regola dei cinque ordini dell’ architettura» (1563), världens populäraste arkitekturhandbok. — Monogr. av H. Willich (1906). H. C-l. Vigny [vinji'], Alfred de, greve, fransk skald (17 9 7 27/3—18 63 17/B). Av högadlig offi-cersfamilj och svärmisk Napoleonbeundrare, var V. först militär men avgick med kaptens grad 1828. Då hade han redan väckt uppmärksamhet med sina diktsamlingar »Poè-mes» (1822) och »Poè-mes antiques et mödernes» (1826; kritisk uppl. 1914; med mästerverken »Moise», »Eloa» och »La mort du loup») samt en historisk roman i Walter Scotts stil, »Cinq-Mars ou une conjura-tion sous Louis XIII» (1826; sv. övers. 1829—30, 1890). Två berättelsesamlingar, »Stello» (1832), i Sternes maner, och »Servitude et grandeur mili-taires» (1835; sv. övers. 1876), jämte några dramer, framför allt »Chatterton» (1835), befäste hans rykte, som en tid överstrålade Hugos. Medfödd melankoli, måhända skärpt av Hugo-kretsens kritiska angrepp och ett olyckligt förhållande till den firade skådespelerskan Marie Dorval (se d. o.), förmådde V. att för sitt återstående liv döma sig till »helig ensamhet» på sitt fäderneärvda gods, som han endast lämnade för att 1846 taga inträde i Franska akad. Postumt utkom hans ståtliga lyriska testamente, »Les destinées» (1864; kritisk uppl. 1924), jämte fyrtio års dagboksanteckningar i urval, »Journal d’un poète». V :s övers, av »Othello» (1829) är det första Shakespea red rama, som obearbetat spelats på Comédie frangaise. V. är den franska romantikens noblaste gestalt, fri från allt litterärt kotteriväsen, och dess störste lyriker vid sidan av Hugo; i sam