Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V igilera—V igny
456
Landskapsbild från sydkusten av Isle of Wight.
telseort (badorterna Cowes, Ryde, Sandown,
Shanklin och Ventnor m. fl.).
Vigilèra, eg. vara vaksam; låna pengar,
vigga (sv. ombildning av v.). — Vigilans
[-la’qs], vigg, handlän.
VigFlia, lat., »vaka», i rom.-kat. kyrkan
dels den med gudstjänster firade dagen före
en större kyrklig högtidsdag, motsv. vårt
»afton» i julafton, påskafton, dels de
döds-officier (vigiliae defunctorum), som firas i
samband med dödsfall. 1 svenska kyrkan
brukas v. som beteckning för en
midnattsguds-tjänst (nyårsvigilia, nyårsvaka). — Litt.: A.
Gastoué, »Les vigiles nocturnes» (1908); P.
Batiffol, »llistoire du bréviaire romain»
(3:e uppl. 1910). Hg Pl.
VigFliae, se C a s t r a, sp. 691.
Vi’gna, baljväxtsläkte, som står nära
bönsläktet (Phaseolus); kölen är dock ej
spiral-formigt krökt. V. sinensis odlas allmänt i
varma länder; de smala, trinda baljorna ha
som späda samma användning som skärbönor
och fröna som bruna bönor. G. M-e.
Vignaud [vinjå’], Henry,
fransk-amerikansk diplomat och geografisk författare
(1830—1922). Sedan 1863 diplomat i Paris,
utförde V. betydelsefulla studier över Amerikas
äldre upptäcktshistoria, särskilt över
Colum-bus (jfr d. o., sp. 1260 och 1267). (O. Sjn.)
Vignola [vinjå’la]. eg. JacopoBarozzi,
italiensk arkitekt (1507—73). Utbildades i
Bo-logna och Rom och arbetade 1541—43 i
Frankrike under Primaticcio. Bestämmande intryck
fick V. framför allt av Antonio da Sangallo
d. y. Efter återkomsten från Frankrike utförde
han i Bologna Portico dei Banchi m. m. samt
en betydande kanalanläggning. Från 1546 var
hans verksamhet förlagd till Rom och den
romerska provinsen. V :s förnämsta arbeten
i Rom utgjordes av två villaanläggningar,
Villa di Papa Giulio (för påven Julius III;
se Romersk konst, bild 26) och Villa
Farnesina på Palatinen. Av den
sistnämnda är så gott som intet bevarat, medan
den förra är väl bibehållen. Denna
uppfördes 1550—52 och består av två
huvuddelar; den ena bildar entrén, den andra utgör
fonden av den mellan dem befintliga
rektangulära trädgården (senare avdelad med en
tvärlänga av Ammanati). I fondbyggnadens
fasad finner man ett av V. ofta använt
motiv: en större båge, flankerad av mindre
öppningar. upprepade i rytmisk följd. Det
åter
kommer i gården till det stora Farneseslottet
Caprarola, vartill V:s definitiva plan förelåg
1558. Den femkantiga fästningsplanen
återgår på Peruzzi och Sangallo, och den runda
gården är också en uppfinning av den
sistnämnde. men i övrigt är slottet ett verk av
V. Ytterligare ett stort palats uppförde V. åt
familjen Farnese, näml, i Piacenza (aldrig
fullbordat). Även som Ryrkoarkitekt var V.
verksam. Han efterträdde Michelangelo som
ledare av Peterskyrkobygget och uppförde
självständigt de smärre, enbart dekorativa
sidokupolerna. För senare tiders
kyrkobygg-nadskonst blev den 1568 började Gesükyrkan
av största betydelse. Kombinationen av
långhus och centralt kupolrum hade varit ett
ständigt problem för renässansens arkitekter.
V. har löst detta genom att uppdraga
långhusets tunnvalv så högt, att man redan vid
ingången kan se upp i den i kyrkans andra
ända belägna kupolen (se bild vid Barock).
Andra utmärkande drag äro sidoskeppens
förvandling till kapell och avskiljande från
mittskeppet samt genomförandet av den s. k.
rytmiska travén (omväxlande stor båge och
mindre öppningar eller nischer). Som
författare har V. spelat en stor roll genom sin bok
»Regola dei cinque ordini dell’ architettura»
(1563), världens populäraste
arkitekturhandbok. — Monogr. av H. Willich (1906). H. C-l.
Vigny [vinji’], Alfred de, greve, fransk
skald (17 9 7 27/3—18 63 17/B). Av högadlig
offi-cersfamilj och svärmisk Napoleonbeundrare,
var V. först militär men avgick med kaptens
grad 1828. Då hade
han redan väckt
uppmärksamhet med sina
diktsamlingar
»Poè-mes» (1822) och
»Poè-mes antiques et
mödernes» (1826; kritisk
uppl. 1914; med
mästerverken »Moise»,
»Eloa» och »La mort
du loup») samt en
historisk roman i
Walter Scotts stil,
»Cinq-Mars ou une
conjura-tion sous Louis XIII»
(1826; sv. övers. 1829—30, 1890). Två
berättelsesamlingar, »Stello» (1832), i Sternes
maner, och »Servitude et grandeur
mili-taires» (1835; sv. övers. 1876), jämte några
dramer, framför allt »Chatterton» (1835), befäste
hans rykte, som en tid överstrålade Hugos.
Medfödd melankoli, måhända skärpt av
Hugo-kretsens kritiska angrepp och ett olyckligt
förhållande till den firade skådespelerskan
Marie Dorval (se d. o.), förmådde V. att
för sitt återstående liv döma sig till »helig
ensamhet» på sitt fäderneärvda gods, som
han endast lämnade för att 1846 taga
inträde i Franska akad. Postumt utkom hans
ståtliga lyriska testamente, »Les destinées»
(1864; kritisk uppl. 1924), jämte fyrtio års
dagboksanteckningar i urval, »Journal d’un
poète». V :s övers, av »Othello» (1829) är det
första Shakespea red rama, som obearbetat
spelats på Comédie frangaise.
V. är den franska romantikens noblaste
gestalt, fri från allt litterärt kotteriväsen, och
dess störste lyriker vid sidan av Hugo; i
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
