457 Vigo—Vigsel 458 tida litteratur står honom som dramatiker och berättare ingen närmare än tysken IL v. Kleist. Åt det skapande geniets storbet och ensamhet har han givit patetiska uttryck i knapp och klar form, men det är genom antika eller bibliska gestalter han helst biktar sin trotsiga livsvilja, som till sist brytes i stoisk resignation och tystnadens förakt: människans enda vapen mot en övermäktig och illvillig försyn, identifierad med blinda naturmakters lek. Till den kosmiska världssmärtan komma bittra erfarenheter av den jordiska kärleken, som kasta ett starkt purpurskimmer över denna filosofiska tankelyrik. I sin strävan efter pregnanta symboler och marmorkall kyla, även då han biktar ett subjektivt känsloliv, har V. varit förebildlig för den senare Parnasskolans diktare. — Se monogr. av L. Séché (1902), E. Dupuy (2 bd, 1910—11), M. Citoleux (1924) och F. Balden-sperger (1933). Kj. S-g. Vigo [coi'gå], hamnstad i sp. prov. Ponte-vedra, Galicien, vid den frän Atlanten djupt inträngande Rfa de V.; 65,012 inv. (1931; som kommun). V. har snabbt utvecklats till en av Spaniens förnämsta Atlanthamnar och an-löpes av talrika fartygslinjer till Nord- och Sydamerika; den spanska emigrationen till dessa världsdelar går i stor omfattning över V. Befäst örlogshamn; radiotelegrafstation. V. är även en av Europas största fiskehamnar för sardinfångst (stora konservfabriker) samt besökt badort. — Vid V. tillintetgjorde en engelsk-holländsk flotta 1702 den spanska silverflottan. Vigognegarn [vigå'nj-], garn av bomull med el. utan en ringa tillsats av ull och spunnet som kardullsgarn. V. har luden yta. Vigoroso [-årå'så], it., mus., kraftigt, starkt. Vigrid (isl. Vigridr) är enl. »Vaftrudnismal» den plats, där gudarna vid ragnarök (se d. o.) skola kämpa med Muspells söner. Vigsel, urspr. det kyrkliga beseglandet av ett ingånget äktenskap, numera äktenskapets högtidliga ingående inför präst el. borgerlig myndighet. Från den gammalk ristna seden att ägna förböner åt brudpar och hålla brudmässa utbildade sig småningom uppfattningen om den kyrkliga välsignelsens nödvändighet för äktenskapet (se Bröllop, sp. 153). I svensk rättsutveckling framträder v. vid sidan av de borgerliga rättshandlingarna fästning el. trolovning och giftermål (se dessa ord) som äktenskapsstiftande akt, omtalad redan i landskapslagarna men först i 1686 års kyrkolag påbjuden och först i 1734 års lag den enda erkända formen för ingående av full-giltigt äktenskap. De utan v. ingångna, s. k. ofullkomnade äktenskapen (se Ä k t e n s k a p) hade dock ända till 1915 sin erkända ställning i rättssystemet. För v., förrättad av präst inom svenska kyrkan, gälla kyrkohandbokens föreskrifter (se nedan). Rättsligen oundgängliga moment i v. äro ja-orden, avgivna av de personligen närvarande parterna som svar på prästens frågor, samt dennes stadfästelse av »äktenskapsförbundet» (förklarande för äkta makar). Vid vittnens närvaro, överlämnande av ring och nedkallande av välsignelse fäster rättsordningen icke samma avgörande vikt. Tillgång till v. inom svenska kyrkan medges ej brudpar, såframt ej åtm. ena parten tillhör svenska kyrkan (el. annat nordiskt evangeliskt-luterskt kyrkosamfund) samt andra parten åtm. är kristen. Även vissa främmande trossamfund åtnjuta emellertid för sina prästerskap en viss vigselbehörighet (se Främmande trosbekän-n a r e, sp. 1263). Om v. inför borgerlig myndighet se Civiläktenskap. Här må tillläggas, att sådan v. förrättas — enl. formulär, fastställt genom k. f. 3 dec. 1915 — av lagfaren magistratsled., stadsstyrelses ordf. el. landsfiskal, utom riket av svensk minister el. konsul (enl. särskilt förordnande), undantagsvis även av annan person med stöd av K. m:ts särskilt givna bemyndigande. C. G. Bj. Vigselritualet undergick i Sverige vid reformationens införande en del förändringar men anslöt sig dock nära till det romerska ritualet. Vigseln bestod av två avd., av vilka den första ägde rum utanför kyrkdörren och den andra inne i kyrkan. Huvudpunkterna i den första avd. utgjordes av: kopulations-fråga, bön, under viiken brud och brudgum lutade sina huvud tillsamman, bön under det att prästen höll ringen, consensusformel, uttalad av brudparet, medan båda kontrahenterna höllo i ringen (brudgummen satte därefter ringen på brudens finger), proklama-tionsformel (Matt. 19: 3—6), admonition och benediktionsbön. Den andra avd. började med att brudparet trädde in i kyrkan och gick fram till altaret, där en bön lästes, varefter brud och brudgum satte sig i brudbänken i koret. Därefter hölls mässa, vilken fortskred i vanlig ordning, t. o. m. »Fader vår». Under det att en bön lästes, spändes pällen (se P ä 1 1) över brudparet, varefter följde prefa-tion (den s. k. brudmässan) och kommunion på vanligt sätt. 1 handboken 1614 förlädes hela akten till kyrkan, varvid dock den första avd. ägde rum omedelbart innanför kyrkdörren. Under 1600-talet började det bli sed, att brudfolket icke deltog i kommunionen själva vigseldagen utan först följ, söndag. Pällen och brudmässan började komma ur bruk under 1700-talet, och v. förlädes emellanåt till hemmen. Handboken 1811 tillåter uttryckligen, att v. även får äga rum på annat ställe än i kyrkan. Dess ritual bibehålies med vissa smärre ändringar alltjämt. V:sbåda avdelningar ha numera sammansmälts till en enda akt. Efter en allokution ställes kopula-tionsfrågan, varefter följer en bön, under vilken prästen håller ringen, som brudgummen, sedan brudparet eftersagt kopulationsformeln, sätter på brudens vänstra ringfinger. Härpå läses Matt. 19: 3—6 med ansluten admoni-tionsformel och votum. Detta votum utgjorde tidigare avslutningen på v:s första avdelning. De följ, momenten utgöras av bön, varunder brudparet knäböjer, välsignelseformel, »Fader vår» och »Välsignelsen». Såsom alternativ för den del av v., som följer efter votum, tillåter handboken även päll och brudmässa. Denna skall föregås av predikan och kommunion, vilka dock i praxis vanl. uteslutas. Liksom alla tidigare handböcker lämnar också den nuv. föreskrifter om bön, välsignelse och psalmsång i brudhuset efter v. I modern tid uppträder brudslöjan samtidigt med att pällen kommer ur bruk. Ett formulär för kyrklig välsignelse vid civiläktenskap infördes i