Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingafartyg - Vikingaorden - Vikingatiden - Vikingatåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467 Vikingaorden—Vikingatåg 468
Skeppen förde ett råsegel men kunde även
ros. Gokstadskeppet hade 16 och
Osebergskep-pet 15 par åror av furu, i det förra 5,30—5,85
m långa, i det senare 3,7—4,03 m. Rodret
satt på styrbords sida. Roddarnas sköldar
hängdes upp längs skeppets sidor. V. voro
ofta särdeles vackert smyckade med
träsni-derier, särskilt de s. k. drakarna (se Drake
3 och även Långskepp 2), som voro de
största och prydligaste av de för krigstjänst
avsedda lång- eller havsskeppen. I
drakskeppets för, stammen (stafn) eller rösn (rausn),
samlade sig under striden de tappraste
männen, stamborna (stafnbuar). Mellan stam och
mast låg förrummet (fyrir-rüm), där stod
skeppshövdingens högsäte, där intog
skeppsfolket måltiderna, och där bildade man under
striden sköldborg kring hövdingen. Närmast
fören låg det genom roddarbänkarna i flera
smårum indelade krapparummet; den
upphöjda aktern, där styrmannen hade sin plats,
kallades lyfting. — Litt.: N. Nicolaysen,
»Langskibet fra Gokstad ved Sandefjord»
(1882); A. W. Brögger, Ilj. Falk och H.
Sche-telig, »Osebergfundet», I (1917). II. R-h.
Vikingaorden, se
Svensk-amerikaner, sp. 923.
Vikingatiden, den period i Nordens historia,
som utmärkes av vikingatågen (se d. o.); dess
början sättes traditionellt till omkr. 800, dess
slut till 1066. S. B-n.
Vikingatåg, sammanfattande benämning för
de krigiska sjöfärder, som under vikingatiden
utgingo från Norden eller företogos av
annorstädes bosatta skandinaver. V. omfatta
enstaka sjörövares snabba härjnings- och
plundringståg, långvariga, ofta systematiska
sjötåg under ledning av vikingahövdingar —
dessa erhöllo ofta upplåtet eller togo i
besittning för sig och sina följeslagare det område,
som var föremål för plundringarna —,
militära (defensiva el. offensiva) sjöoperationer,
som stodo i samband med de nordiska
konungarnas politik, samt slutligen också i viss mån
direkta kolonisationsresor.
Medeltida författare antogo, att den
egentliga orsaken till v. var överbefolkning i
vikingarnas hemland, Norden, framkallad av
det där florerande månggiftet,
överbefolkning anges stundom även i vår tids forsknrhg
som huvudorsaken till v.; detta är riktigt
endast så tillvida, att många nordbor tydligen
menade sig kunna finna bättre
levnadsbetingelser genom att gå i viking och slå sig
ned i främmande land. En bidragande orsak
till v. har man sett i det politiska
nydanings-arbetet i Norden, som just under
vikingatiden ledde till de större skandinaviska
rikenas uppkomst; bondehövdingarna skulle
icke ha velat finna sig i de band
storkonungamakten pålade dem och föredragit att
utvandra. Detta är riktigt, om man starkt
understryker, att detta varit just en
bidragande orsak, en variant av nordbornas
sökande efter bättre levnadsbetingelser. Att
förklara varför detta deras strävande vid
denna tid tog sig uttryck i sjöröveri och
stark expansion samt hur detta var möjligt
kan ensamt ge svar i debatten om v:s orsaker.
Numera torde man ha nått fram till
uppfattningen, att under vikingatiden Norden
stått i den internationella handelns
bränn
punkt. Redan före vikingatidens begynnelse
hade nordborna förbindelse med ö. Baltikum,
varifrån de trängde upp för de ryska
floderna; de gjorde sig till herrar över
Rysslands svaga stammar och tvingade dem att
erlägga tribut, främst i pälsverk. I denna
riktning nådde de under 800-talet fram till
bulgarernas och kazarernas land kring Volga,
vilka folk stodo under påverkan av och drevo
handel med araberna. En livlig handel mellan
nordborna och araberna uppstod, där
nordborna levererade pälsverk; även trälar, som
russerna — så kallades här nordborna
och deras i Ryssland bosatta ättlingar —
genom formliga slavjakter bland den infödda
befolkningen skaffade sig, avyttrades till
araberna. 1 myckenhet strömmade som betalning
för dessa varor arabisk ädelmetall över det
nordiska handelsområdet i Ryssland och upp
till själva Skandinavien. — Även mellan
Norden och Västerlandet bestodo gamla
förbindelser. Friser hade åtm. sedan 700-talet sökt
sig upp till Norden som köpmän, och deras
besök hade återgäldats av nordbor. När
Norden till följd av den österifrån kommande
strömmen av ädelmetall blev ett rikt land,
sökte i stigande utsträckning de
västerländska köpmännen i Norden avsättning för sina
varor. Det kom genom sin exploatering av
slaverna att intaga en ekonomiskt
synnerligen stark ställning, som möjliggjorde för
nordborna att dels i sitt hemland tillgodogöra
sig den västerländska odlingen samt dels att
både öster- och västerut verkställa företag av
dittills i Norden okända dimensioner. Dessa
företag voro av skilda slag; ehuru mera
sällan omtalade i de västerländska källorna, böra
nordbornas handelsfärder icke glömmas,
överallt, där handel blomstrade, var under denna
tid sjöröveri en naturlig följdföreteelse.
Grundandet av vikinga riken och kolonisationen i det
högre kultiverade Västerlandet bli förståeliga,
om man har i minnet, att Norden till följd
av ädelmetallimporten från ö. var
kapitalstarkare än de områden i Västerlandet, där
nordborna slogo sig ned.
Orn v. mot öster är man bristfälligt un
der rättad. Ryska källor omtala huru var ja
gerna under 800-talet kommo över havet och
krävde skatt samt förlägga till 862 det
nordiska Novgorodväldets upprättande. Grekiska
och arabiska källor lämna stundom
detaljerade underrättelser om »russiska» anfall
under 900-talet över Svarta och Kaspiska haven.
Ännu under 1000-talet hör man talas om här
nadståg till Grekland och Särkland (se d. o.);
vid sidan om dessa krigartåg kan man
iakttaga fredliga förbindelser mellan »russer»,
araber och greker, varom både nordbornas
handel och tjänstgöring i det kejserliga gardet
i Konstantinopel bära vittne.
Som det första v. mot väster räknas en
påhälsning, som nordiska sjörövare 793
före-togo i klostret Lindisfarne på Englands
östkust. 795 och 802 omtalas vikingar på Irland,
Wales och Skottlands västkust. Fr. o. m. 810
bekämpade på den danske kungens bud
vikingar det frankiska riket. Om man bortser
från dessa danska riksföretag, voro vikinga
flottorna vid denna tid små och oansenliga,
vikingarna gjorde raska strandhugg och
återvände för vintern till hemlandet. Snart togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
