467 Vikingaorden—Vikingatåg 468 Skeppen förde ett råsegel men kunde även ros. Gokstadskeppet hade 16 och Osebergskep-pet 15 par åror av furu, i det förra 5,30—5,85 m långa, i det senare 3,7—4,03 m. Rodret satt på styrbords sida. Roddarnas sköldar hängdes upp längs skeppets sidor. V. voro ofta särdeles vackert smyckade med träsni-derier, särskilt de s. k. drakarna (se Drake 3 och även Långskepp 2), som voro de största och prydligaste av de för krigstjänst avsedda lång- eller havsskeppen. I drakskeppets för, stammen (stafn) eller rösn (rausn), samlade sig under striden de tappraste männen, stamborna (stafnbuar). Mellan stam och mast låg förrummet (fyrir-rüm), där stod skeppshövdingens högsäte, där intog skeppsfolket måltiderna, och där bildade man under striden sköldborg kring hövdingen. Närmast fören låg det genom roddarbänkarna i flera smårum indelade krapparummet; den upphöjda aktern, där styrmannen hade sin plats, kallades lyfting. — Litt.: N. Nicolaysen, »Langskibet fra Gokstad ved Sandefjord» (1882); A. W. Brögger, Ilj. Falk och H. Sche-telig, »Osebergfundet», I (1917). II. R-h. Vikingaorden, se Svensk-amerikaner, sp. 923. Vikingatiden, den period i Nordens historia, som utmärkes av vikingatågen (se d. o.); dess början sättes traditionellt till omkr. 800, dess slut till 1066. S. B-n. Vikingatåg, sammanfattande benämning för de krigiska sjöfärder, som under vikingatiden utgingo från Norden eller företogos av annorstädes bosatta skandinaver. V. omfatta enstaka sjörövares snabba härjnings- och plundringståg, långvariga, ofta systematiska sjötåg under ledning av vikingahövdingar — dessa erhöllo ofta upplåtet eller togo i besittning för sig och sina följeslagare det område, som var föremål för plundringarna —, militära (defensiva el. offensiva) sjöoperationer, som stodo i samband med de nordiska konungarnas politik, samt slutligen också i viss mån direkta kolonisationsresor. Medeltida författare antogo, att den egentliga orsaken till v. var överbefolkning i vikingarnas hemland, Norden, framkallad av det där florerande månggiftet, överbefolkning anges stundom även i vår tids forsknrhg som huvudorsaken till v.; detta är riktigt endast så tillvida, att många nordbor tydligen menade sig kunna finna bättre levnadsbetingelser genom att gå i viking och slå sig ned i främmande land. En bidragande orsak till v. har man sett i det politiska nydanings-arbetet i Norden, som just under vikingatiden ledde till de större skandinaviska rikenas uppkomst; bondehövdingarna skulle icke ha velat finna sig i de band storkonungamakten pålade dem och föredragit att utvandra. Detta är riktigt, om man starkt understryker, att detta varit just en bidragande orsak, en variant av nordbornas sökande efter bättre levnadsbetingelser. Att förklara varför detta deras strävande vid denna tid tog sig uttryck i sjöröveri och stark expansion samt hur detta var möjligt kan ensamt ge svar i debatten om v:s orsaker. Numera torde man ha nått fram till uppfattningen, att under vikingatiden Norden stått i den internationella handelns bränn punkt. Redan före vikingatidens begynnelse hade nordborna förbindelse med ö. Baltikum, varifrån de trängde upp för de ryska floderna; de gjorde sig till herrar över Rysslands svaga stammar och tvingade dem att erlägga tribut, främst i pälsverk. I denna riktning nådde de under 800-talet fram till bulgarernas och kazarernas land kring Volga, vilka folk stodo under påverkan av och drevo handel med araberna. En livlig handel mellan nordborna och araberna uppstod, där nordborna levererade pälsverk; även trälar, som russerna — så kallades här nordborna och deras i Ryssland bosatta ättlingar — genom formliga slavjakter bland den infödda befolkningen skaffade sig, avyttrades till araberna. 1 myckenhet strömmade som betalning för dessa varor arabisk ädelmetall över det nordiska handelsområdet i Ryssland och upp till själva Skandinavien. — Även mellan Norden och Västerlandet bestodo gamla förbindelser. Friser hade åtm. sedan 700-talet sökt sig upp till Norden som köpmän, och deras besök hade återgäldats av nordbor. När Norden till följd av den österifrån kommande strömmen av ädelmetall blev ett rikt land, sökte i stigande utsträckning de västerländska köpmännen i Norden avsättning för sina varor. Det kom genom sin exploatering av slaverna att intaga en ekonomiskt synnerligen stark ställning, som möjliggjorde för nordborna att dels i sitt hemland tillgodogöra sig den västerländska odlingen samt dels att både öster- och västerut verkställa företag av dittills i Norden okända dimensioner. Dessa företag voro av skilda slag; ehuru mera sällan omtalade i de västerländska källorna, böra nordbornas handelsfärder icke glömmas, överallt, där handel blomstrade, var under denna tid sjöröveri en naturlig följdföreteelse. Grundandet av vikinga riken och kolonisationen i det högre kultiverade Västerlandet bli förståeliga, om man har i minnet, att Norden till följd av ädelmetallimporten från ö. var kapitalstarkare än de områden i Västerlandet, där nordborna slogo sig ned. Orn v. mot öster är man bristfälligt un der rättad. Ryska källor omtala huru var ja gerna under 800-talet kommo över havet och krävde skatt samt förlägga till 862 det nordiska Novgorodväldets upprättande. Grekiska och arabiska källor lämna stundom detaljerade underrättelser om »russiska» anfall under 900-talet över Svarta och Kaspiska haven. Ännu under 1000-talet hör man talas om här nadståg till Grekland och Särkland (se d. o.); vid sidan om dessa krigartåg kan man iakttaga fredliga förbindelser mellan »russer», araber och greker, varom både nordbornas handel och tjänstgöring i det kejserliga gardet i Konstantinopel bära vittne. Som det första v. mot väster räknas en påhälsning, som nordiska sjörövare 793 före-togo i klostret Lindisfarne på Englands östkust. 795 och 802 omtalas vikingar på Irland, Wales och Skottlands västkust. Fr. o. m. 810 bekämpade på den danske kungens bud vikingar det frankiska riket. Om man bortser från dessa danska riksföretag, voro vikinga flottorna vid denna tid små och oansenliga, vikingarna gjorde raska strandhugg och återvände för vintern till hemlandet. Snart togo