469 Vikingen—Wiklund, A. 470 vikingarna dock ofta fast uppehåll på öar, vilka lågo närmare sjörövarnas operations-fält; särskilt de utanför flodmynningar belägna öarna voro kända vikingatillhåll. Samtidigt tillväxte v. i antal, och vikingarna framträdde i stora formationer, härar och flottor. Dessa vågade sig in i långvariga strider mot de västerländska staternas riksmyn-digheter, och slutligen tillkämpade de sig eller fingo mot löfte om bistånd mot andra anfall åt sig upplåtna stora områden, särskilt sådana, vilka voro av stor betydelse för handeln. På Irland grundades redan under 840-talet nordiska vikingariken, där konungar av nordisk börd styrde under århundraden. England nåddes förhållandevis sent av v. i dess nya och svåraste gestalt; 866—878 utkämpades mellan angelsaxerna och nordiska vikingar det s. k. tolvårskriget, som efter blodiga härjningar ledde till nordiskt herravälde och nordisk bosättning i den s. k. Danelagen (se d. o.). Fr. o. m. slutet av Ludvig den frommes regering riktade sig täta vikingaangrepp mot Dorestad i Frisland, och viktiga delar av detta land upplätos åt nordiska hövdingar, innan 891 kejsar Arnulfs seger över nordborna vid Louvain återställde lugnet. I Frankrike var över huvud tiden fr. o. m. 800-talets mitt utmärkt av täta vikingaanfall; mest bekant är det stora v. 885—886, då vikingar belägrade Paris och först efter att ha mottagit en större penningsumma samt genomdrivit sitt krav att få kvarter i Burgund hävde belägringen. Först i och med att 911 Normandie som län avträddes till vikingahövdingen Rollo upphörde vikingaanfallen åt detta håll. Av mindre betydelse voro de v., som gingo till längre bort belägna länder, Spanien, Portugal, Italien. Omkr. år 900 upphörde i stort sett de västerut riktade vikingaanfallen. En långvarig fredsperiod inträdde; en viss stabilisering var tydligen uppnådd. Först emot årh:s slut började åter v. att bli talrika men kunna i styrka icke i någon mån mäta sig med de äldre. Orsaken till att vikingaströmmen åter utgöt sig över Västern är sannolikt att söka i en större förändring i den allmänna ekonomiska världssituationen. Strömmen av ädel-rnetall österifrån sinade under 900-talets senare del. Samtidigt blev till följd av de sachsiska silvergruvornas upptäckt Västeuropa ett ädelmetallproducerande område, och under det att Norden sannolikt tidigare exporterat ädelmetall till Västeuropa, blev förhållandet efter omkr. 975 fullständigt omvänt. Ännu behärskade nordborna den ryska marknaden, men dess alster, pälsvarorna, såldes numera till det nyrika Västeuropa. De förnyade vikingaanfallen riktade sig först mot Tysklands Nordsjökust men fr. o. m. 990-talet huvudsaki. mot England, där motståndet var minst. Stora utpressningar företogos (danagäld). Danmarks konungar framträdde som ledare för v. och lyckades bli erkända som härskare även i England: Sven Tveskägg, Knut den store, Hardeknut. Denna dansk-engelska förening resulterade dock ingalunda i ett nordiskt övervälde i England, dess viktigaste följd torde snarare ha varit ett starkt engelskt kulturinflytande i Norden. Sedan 1042 detta Nordsjövälde fallit sönder, fördrevos inom kort de nordiska stormännen och krigarna från England; och de försök, som danska konungar gjorde att efter slaget vid Hastings 1066 återvinna England, mynnade ut i intet. De kunna liksom den norske kungen Harald Hårdrådes tåg till England 1066 och de krigiska påhälsningar hans efterträdare gjorde på de britanniska öarna betraktas som de sista v. På Östersjön, dit redan under 1000-talet främmande köpmannaskepp sökte sig mer än förr, florerade dock ännu sjöröveriet, bedrivet av nordiska och vendiska sjörövare. Då tyska köpmän fr. o. m. omkr. 1100 i full utsträckning begagnade sig av sin ekonomiska överlägsenhet och upptogo direkt handel med Ryssland, undanrycktes helt förutsättningarna för den expansion, som ligger bakom v. Litt.: J. Steenstrup, »Normannerne» (4 bd, 1876—82); W. Vogel, »Die Normannen und das fränkische Reich» (1906); T. J. Arne, »Det stora Svithiod» (1917); G. Jacob, »Der nor-disch-baltische Handel der Araber im Mit-telalter» (1887); A. Bugge, »Vesterlandenes indflydelse paa nordboernes... kultur» (1905); G. Storm, »Kritiske bidrag til vikingetidens historie» (1878); S. Bolin, »Skånelands historia», 2 (1933). S. B-n. Vikingen, svenskspråkig tidning i Helsingfors 1870—74, organ för de svenska nationali-tetssträvandena; härav vedernamnet »vikingar» för de svensksinnade. Jfr Finland, sp. 410, och S v e k o m a n i. II. E. P. Vikingstad, socken i Östergötlands län, Val-kebo härad, s. ö. om Linköping, i s. utkanten av östgötaslätten; 38,48 kvkm, 1,200 inv. (1934). 1,924 har åker, 1,432 har skogsmark. Egendom: Gismestad. Tegelbruk: Rakered. Ingår i V:s, Rappestads och Sjögestads pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt. Viklau, socken i Gotlands n. härad, s. om Roma; 17,38 kvkm, 235 inv. (1934). Omfattar i n. v. en del av Store myr men f. ö. slätt-och skogsbygd. 579 har åker, 727 har skogsmark. Ingår i Sjonhems och V. pastorat, som framdeles förenas med Vänge, Buttle och Guld-rupe, Visby stift, Medelkontraktet. — 1 kyrkan, som tillkommit successivt under 1100-och 1200-talet (koret ombyggdes på 1800-talet), finns en dopfunt av sandsten av Hegvald (se d. o.) från omkr. 1100. Den s. k. Viklaumadon-nan, ett franskt arbete från 1100-talets mitt (se Gotland, bild 29), tillhör nu Statens historiska museum i Stockholm. G. R—11; E. L-k. Wiklund, Adolf, musiker (f. 1879 5I«), bror till V. W. Efter examina vid Konservatoriet i Stockholm utbildades W. i komposition av J. Lindegren. Som pianist var han elev av J. Kwast i Berlin och studerade vidare i Paris och Karlsruhe. W. blev repetitör vid hovoperan i Berlin 1908, andre kapellmästare vid Kungl. teatern i Stockholm 1911, var hovkapellmästare där 1923— 25 och blev sedan dirigent för Konsertföreningens orkester. Som kompositör har