Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Vikingen—Wiklund, A.
470
vikingarna dock ofta fast uppehåll på öar,
vilka lågo närmare sjörövarnas
operations-fält; särskilt de utanför flodmynningar
belägna öarna voro kända vikingatillhåll.
Samtidigt tillväxte v. i antal, och vikingarna
framträdde i stora formationer, härar och
flottor. Dessa vågade sig in i långvariga
strider mot de västerländska staternas
riksmyn-digheter, och slutligen tillkämpade de sig eller
fingo mot löfte om bistånd mot andra anfall
åt sig upplåtna stora områden, särskilt
sådana, vilka voro av stor betydelse för
handeln. På Irland grundades redan under
840-talet nordiska vikingariken, där konungar av
nordisk börd styrde under århundraden.
England nåddes förhållandevis sent av v. i dess
nya och svåraste gestalt; 866—878
utkämpades mellan angelsaxerna och nordiska vikingar
det s. k. tolvårskriget, som efter blodiga
härjningar ledde till nordiskt herravälde och
nordisk bosättning i den s. k. Danelagen (se d. o.).
Fr. o. m. slutet av Ludvig den frommes
regering riktade sig täta vikingaangrepp mot
Dorestad i Frisland, och viktiga delar av detta
land upplätos åt nordiska hövdingar, innan
891 kejsar Arnulfs seger över nordborna vid
Louvain återställde lugnet. I Frankrike var
över huvud tiden fr. o. m. 800-talets mitt
utmärkt av täta vikingaanfall; mest bekant
är det stora v. 885—886, då vikingar
belägrade Paris och först efter att ha mottagit en
större penningsumma samt genomdrivit sitt
krav att få kvarter i Burgund hävde
belägringen. Först i och med att 911 Normandie
som län avträddes till vikingahövdingen Rollo
upphörde vikingaanfallen åt detta håll. Av
mindre betydelse voro de v., som gingo till
längre bort belägna länder, Spanien,
Portugal, Italien.
Omkr. år 900 upphörde i stort sett de
västerut riktade vikingaanfallen. En
långvarig fredsperiod inträdde; en viss
stabilisering var tydligen uppnådd. Först emot årh:s
slut började åter v. att bli talrika men kunna
i styrka icke i någon mån mäta sig med de
äldre. Orsaken till att vikingaströmmen åter
utgöt sig över Västern är sannolikt att söka
i en större förändring i den allmänna
ekonomiska världssituationen. Strömmen av
ädel-rnetall österifrån sinade under 900-talets
senare del. Samtidigt blev till följd av de
sachsiska silvergruvornas upptäckt Västeuropa ett
ädelmetallproducerande område, och under
det att Norden sannolikt tidigare exporterat
ädelmetall till Västeuropa, blev förhållandet
efter omkr. 975 fullständigt omvänt. Ännu
behärskade nordborna den ryska marknaden,
men dess alster, pälsvarorna, såldes numera
till det nyrika Västeuropa. De förnyade
vikingaanfallen riktade sig först mot Tysklands
Nordsjökust men fr. o. m. 990-talet
huvudsaki. mot England, där motståndet var minst.
Stora utpressningar företogos (danagäld).
Danmarks konungar framträdde som ledare för
v. och lyckades bli erkända som härskare även
i England: Sven Tveskägg, Knut den store,
Hardeknut. Denna dansk-engelska förening
resulterade dock ingalunda i ett nordiskt
övervälde i England, dess viktigaste följd
torde snarare ha varit ett starkt engelskt
kulturinflytande i Norden. Sedan 1042 detta
Nordsjövälde fallit sönder, fördrevos inom
kort de nordiska stormännen och krigarna
från England; och de försök, som danska
konungar gjorde att efter slaget vid Hastings
1066 återvinna England, mynnade ut i intet.
De kunna liksom den norske kungen Harald
Hårdrådes tåg till England 1066 och de
krigiska påhälsningar hans efterträdare gjorde
på de britanniska öarna betraktas som de
sista v. På Östersjön, dit redan under
1000-talet främmande köpmannaskepp sökte sig
mer än förr, florerade dock ännu sjöröveriet,
bedrivet av nordiska och vendiska sjörövare.
Då tyska köpmän fr. o. m. omkr. 1100 i full
utsträckning begagnade sig av sin ekonomiska
överlägsenhet och upptogo direkt handel med
Ryssland, undanrycktes helt
förutsättningarna för den expansion, som ligger bakom v.
Litt.: J. Steenstrup, »Normannerne» (4 bd,
1876—82); W. Vogel, »Die Normannen und
das fränkische Reich» (1906); T. J. Arne, »Det
stora Svithiod» (1917); G. Jacob, »Der
nor-disch-baltische Handel der Araber im
Mit-telalter» (1887); A. Bugge, »Vesterlandenes
indflydelse paa nordboernes... kultur» (1905);
G. Storm, »Kritiske bidrag til vikingetidens
historie» (1878); S. Bolin, »Skånelands
historia», 2 (1933). S. B-n.
Vikingen, svenskspråkig tidning i
Helsingfors 1870—74, organ för de svenska
nationali-tetssträvandena; härav vedernamnet
»vikingar» för de svensksinnade. Jfr Finland, sp.
410, och S v e k o m a n i. II. E. P.
Vikingstad, socken i Östergötlands län,
Val-kebo härad, s. ö. om Linköping, i s. utkanten
av östgötaslätten; 38,48 kvkm, 1,200 inv.
(1934). 1,924 har åker, 1,432 har skogsmark.
Egendom: Gismestad. Tegelbruk: Rakered.
Ingår i V:s, Rappestads och Sjögestads
pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo
kontrakt.
Viklau, socken i Gotlands n. härad, s. om
Roma; 17,38 kvkm, 235 inv. (1934). Omfattar
i n. v. en del av Store myr men f. ö.
slätt-och skogsbygd. 579 har åker, 727 har
skogsmark. Ingår i Sjonhems och V. pastorat, som
framdeles förenas med Vänge, Buttle och
Guld-rupe, Visby stift, Medelkontraktet. — 1
kyrkan, som tillkommit successivt under
1100-och 1200-talet (koret ombyggdes på 1800-talet),
finns en dopfunt av sandsten av Hegvald (se
d. o.) från omkr. 1100. Den s. k.
Viklaumadon-nan, ett franskt arbete från 1100-talets mitt
(se Gotland, bild 29), tillhör nu Statens
historiska museum i Stockholm. G. R—11; E. L-k.
Wiklund, Adolf, musiker (f. 1879 5I«), bror
till V. W. Efter examina vid Konservatoriet
i Stockholm utbildades W. i komposition av
J. Lindegren. Som pianist var han elev av J.
Kwast i Berlin och
studerade vidare i
Paris och Karlsruhe.
W. blev repetitör vid
hovoperan i Berlin
1908, andre
kapellmästare vid Kungl.
teatern i Stockholm
1911, var
hovkapellmästare där 1923—
25 och blev sedan
dirigent för
Konsertföreningens orkester.
Som kompositör har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
