Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Wiklund, K. B.—Wikner
472
han visat stor formell begåvning, intressant
orkestrering och en viss nervfull originalitet.
1903 framträdde han med ett konsertstycke
för piano och orkester; sedan följde en
konsertuvertyr i F dur, en symfoni, två
pianokonserter och flera symfoniska dikter
(»Sommar», 1918). Han har även komponerat
violinsonater, pianostycken och solosånger. T. N.
Wiklund, Karl Bernhard,
språkforskare och etnolog (f. 1868 15/s), fil- dr 1896,
docent s. å., e. o. prof. 1905 och prof, i
finsk-ugrisk språkforskning 1909—33, allt i
Uppsala. Redan vid 17 års
ålder begav sig W.
på forskningsfärd till
lapparna.
»Lule-lappi-sches Wörterbuch»
(1890) och »Laut- und
Formenlehre der
Lule-lappischen Dialekte»
(1891) äro
grundläggande för
kännedomen om Lulelapskan
och det moderna
vetenskapliga studiet av
lapskan över huvud.
Det senare gäller i
än
nu högre grad om doktorsavh., »Entwurf einer
urlappischen Lautlehre», I (1896), som
därjämte ger grundlinjerna till en finsk-ugrisk
vokallära. W :s senare författarskap omfattar
jämte den lapska språk- och sakforskningens
olika grenar — där han sedan årtionden är
den obestritt främste — också finsk filologi,
etymologi och historisk grammatik,
ortnamns-forskning, lånordsforskning och allmän
finsk-ugrisk och uralisk språkhistoria.
»Finnisch-ugrisch und indogermanisch» (1905; i den av
honom, Johansson, Zetterstéen och Lundell
grundlagda tidskr. Le Monde Oriental) är ett
tungt vägande inlägg i frågan om den uraliska
språkättens frändskap med den indoeuropeiska.
W. är den bäste kännaren av de gamla
nordiska lånorden i lapskan och finskan. 1 ett
flertal arbeten har han behandlat
nationali-tetsförhållandena i Nordskandinavien och
Finland i äldre och nyare tid, liksom också
finnarnas, lapparnas o. a. finsk-ugriska folks
förhistoria. Som etnolog har han bl. a.
behandlat renskötselns uppkomst (i Ymer 1918)
samt skidans historia (i På Skidor 1926, 1928,
1929, 1931, 1933). W. har utgivit »Lärobok i
lapska språket» (1901; 2:a uppl. 1915) m. fl.
läroböcker samt upplysnings- och
uppbyggelse-skrifter i övers, och original på lapska och
finska. W. är led. av bl. a. Vet.-akad. (1929)
och ungerska vet.-akad. B. C-r.
Wiklund, Victor, musiker (1874—1933),
bror till A. W. Tog organist- och
musiklärarexamen i Stockholm, var 1893—94 elev av
Dente i kontrapunkt och R. Andersson i piano
samt var till 1904 pianolärare vid den sena res
musikinstitut och sedan vid Konservatoriet,
blev 1908 ord. lärare där och fick 1918
professors titel. W. var en tid flitigt anlitad som
ackompanjatör vid konserter och även som
körrepetitör och sånglärare. 1915 blev han
dirigent i Musikföreningen. T. N.
Vikmanshyttan, brukssamhälle i Hedemora
landskommun, med station vid S. Dalarnes
järnväg; 813 inv. (1931). Bruket omfattar
järnverk med gruvor, anrikningsverk, masugn,
martinugn, 6 degelstålugnar, 2 elektriska
stålugnar, valsverk, ånghammare och drageri samt
äges av Vikmanshytte bruks a.-b., som
dessutom äger sågverk, hyvleri och cellulosafabrik
vid det närbelägna Turbo. Tillv.-värdet var
1930 5,5 mill. kr.; omkr. 750 arb. sysselsättas,
därav för järnhanteringen omkr. 350. —
Bruket, trol. gr. på 1600-talet, ägdes länge av
släkterna Angerstein och Ulff samt 1875—
1922 av Larsbo-Norns a.-b. E. S. B.
Wikmanson, Johan, tonsättare (1753—
1800), 1781 organist i Storkyrkan och 1796
dir. för Mus. akad:s läroverk med
undervisning i harmoni och kontrapunkt. W.
framträdde med flera kompositioner, vilka visa en
sällsynt ren formbehärskning och stor
pregnant gestaltningsförmåga. Främst stå hans
tre postumt utgivna stråkkvartetter i d moll,
e moll och B dur, tillägnade Haydn. Även
utkommo »Två violoncellsoli» (1781) och »Tre
sonatiner för zittra». — Biogr. av W. i
Journal för Svensk Litteratur 1800. T. N.
Vikna, ögrupp och herred på kusten av
Nord-Tröndelag fylke, Norge; 317.27 kvkm,
3,820 inv. (1930). Stort vinterfiske. Fisklägen:
Gjeslingene, Nordöyan. Hamn: Rörvik. Ax. S.
Wikner, Carl Pontus, filosof,
universitetslärare (1837 18/a—1888 15/s). Blev docent i
Uppsala 1863, fil. dr 1864, lektor 1873 och
prof, i filosofi och estetik i Oslo 1884. W.
var lärjunge till Boström men blev icke länge
trogen sin lärares grundidéer, då han i
reli-giöst-etiskt avseende var otillfredsställd med
Boströms abstrakta idésystem och tillika såg
systemets inre, logiska svårigheter. Ilan
kunde icke däri finna en avslutning för sitt
sanningssökande utan drevs oupphörligt från
ståndpunkt till ståndpunkt. Denna växling
grundade sig å ena sidan på de
religionsfilosofiska grundbegreppens dialektiska
svårigheter, vari varandra motsatta
konsekvenser göra sig gällande, å andra sidan på hans
religiösa känslor, som icke tilläto honom att
stanna vid problemen såsom olösbara utan
drevo honom till att oupphörligt söka nya
lösningar.
W :s livsproblem ända från barndomen var
det religiöst-kristologiska. Kyrkan
förkunnade en lagisk Gud och Kristi två naturer.
Detta tillfredsställde icke W. Gud måste vara
en kärleksfull Gud, uppenbarad i Kristus
såsom sann individuell personlighet. I »Tankar
och frågor inför människones son» (1872) har
W. givit ett gripande uttryck åt sin syn på
dessa problem. — Boströms
personlighetsidea-lism återgav W. visserligen tron på èn
kärleksfull Gud och på Kristi enhetliga natur,
men å andra sidan såg han däri en all
individuell existens upplösande panteism. W. bröt
med boströmianismen 1866. men först i den
märkliga avh. »Om egenskapen» (1880) tar han
steget fullt ut och visar bl. a., att Boströms
kunskapsteoretiska grundtanke, att vara är
lika med förnimmas, i själva verket är en
orimlighet. — För möjligheten av ett
religiöst-etiskt gudsförhållande måste Gud emellertid
tänkas vara ett icke blott förnimmande utan
även viljande väsen och hans skapelser
självständiga individer. Denna sin religiösa
övertygelse söker W. teoretiskt grunda i det
postuma, ofullbordade arbetet »Tidsexistensens
apologi» (1888), vari han, för att förklara
möj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
