471 Wiklund, K. B.—Wikner 472 han visat stor formell begåvning, intressant orkestrering och en viss nervfull originalitet. 1903 framträdde han med ett konsertstycke för piano och orkester; sedan följde en konsertuvertyr i F dur, en symfoni, två pianokonserter och flera symfoniska dikter (»Sommar», 1918). Han har även komponerat violinsonater, pianostycken och solosånger. T. N. Wiklund, Karl Bernhard, språkforskare och etnolog (f. 1868 15/s), fil- dr 1896, docent s. å., e. o. prof. 1905 och prof, i finsk-ugrisk språkforskning 1909—33, allt i Uppsala. Redan vid 17 års ålder begav sig W. på forskningsfärd till lapparna. »Lule-lappi-sches Wörterbuch» (1890) och »Laut- und Formenlehre der Lule-lappischen Dialekte» (1891) äro grundläggande för kännedomen om Lulelapskan och det moderna vetenskapliga studiet av lapskan över huvud. Det senare gäller i än nu högre grad om doktorsavh., »Entwurf einer urlappischen Lautlehre», I (1896), som därjämte ger grundlinjerna till en finsk-ugrisk vokallära. W :s senare författarskap omfattar jämte den lapska språk- och sakforskningens olika grenar — där han sedan årtionden är den obestritt främste — också finsk filologi, etymologi och historisk grammatik, ortnamns-forskning, lånordsforskning och allmän finsk-ugrisk och uralisk språkhistoria. »Finnisch-ugrisch und indogermanisch» (1905; i den av honom, Johansson, Zetterstéen och Lundell grundlagda tidskr. Le Monde Oriental) är ett tungt vägande inlägg i frågan om den uraliska språkättens frändskap med den indoeuropeiska. W. är den bäste kännaren av de gamla nordiska lånorden i lapskan och finskan. 1 ett flertal arbeten har han behandlat nationali-tetsförhållandena i Nordskandinavien och Finland i äldre och nyare tid, liksom också finnarnas, lapparnas o. a. finsk-ugriska folks förhistoria. Som etnolog har han bl. a. behandlat renskötselns uppkomst (i Ymer 1918) samt skidans historia (i På Skidor 1926, 1928, 1929, 1931, 1933). W. har utgivit »Lärobok i lapska språket» (1901; 2:a uppl. 1915) m. fl. läroböcker samt upplysnings- och uppbyggelse-skrifter i övers, och original på lapska och finska. W. är led. av bl. a. Vet.-akad. (1929) och ungerska vet.-akad. B. C-r. Wiklund, Victor, musiker (1874—1933), bror till A. W. Tog organist- och musiklärarexamen i Stockholm, var 1893—94 elev av Dente i kontrapunkt och R. Andersson i piano samt var till 1904 pianolärare vid den sena res musikinstitut och sedan vid Konservatoriet, blev 1908 ord. lärare där och fick 1918 professors titel. W. var en tid flitigt anlitad som ackompanjatör vid konserter och även som körrepetitör och sånglärare. 1915 blev han dirigent i Musikföreningen. T. N. Vikmanshyttan, brukssamhälle i Hedemora landskommun, med station vid S. Dalarnes järnväg; 813 inv. (1931). Bruket omfattar järnverk med gruvor, anrikningsverk, masugn, martinugn, 6 degelstålugnar, 2 elektriska stålugnar, valsverk, ånghammare och drageri samt äges av Vikmanshytte bruks a.-b., som dessutom äger sågverk, hyvleri och cellulosafabrik vid det närbelägna Turbo. Tillv.-värdet var 1930 5,5 mill. kr.; omkr. 750 arb. sysselsättas, därav för järnhanteringen omkr. 350. — Bruket, trol. gr. på 1600-talet, ägdes länge av släkterna Angerstein och Ulff samt 1875— 1922 av Larsbo-Norns a.-b. E. S. B. Wikmanson, Johan, tonsättare (1753— 1800), 1781 organist i Storkyrkan och 1796 dir. för Mus. akad:s läroverk med undervisning i harmoni och kontrapunkt. W. framträdde med flera kompositioner, vilka visa en sällsynt ren formbehärskning och stor pregnant gestaltningsförmåga. Främst stå hans tre postumt utgivna stråkkvartetter i d moll, e moll och B dur, tillägnade Haydn. Även utkommo »Två violoncellsoli» (1781) och »Tre sonatiner för zittra». — Biogr. av W. i Journal för Svensk Litteratur 1800. T. N. Vikna, ögrupp och herred på kusten av Nord-Tröndelag fylke, Norge; 317.27 kvkm, 3,820 inv. (1930). Stort vinterfiske. Fisklägen: Gjeslingene, Nordöyan. Hamn: Rörvik. Ax. S. Wikner, Carl Pontus, filosof, universitetslärare (1837 18/a—1888 15/s). Blev docent i Uppsala 1863, fil. dr 1864, lektor 1873 och prof, i filosofi och estetik i Oslo 1884. W. var lärjunge till Boström men blev icke länge trogen sin lärares grundidéer, då han i reli-giöst-etiskt avseende var otillfredsställd med Boströms abstrakta idésystem och tillika såg systemets inre, logiska svårigheter. Ilan kunde icke däri finna en avslutning för sitt sanningssökande utan drevs oupphörligt från ståndpunkt till ståndpunkt. Denna växling grundade sig å ena sidan på de religionsfilosofiska grundbegreppens dialektiska svårigheter, vari varandra motsatta konsekvenser göra sig gällande, å andra sidan på hans religiösa känslor, som icke tilläto honom att stanna vid problemen såsom olösbara utan drevo honom till att oupphörligt söka nya lösningar. W :s livsproblem ända från barndomen var det religiöst-kristologiska. Kyrkan förkunnade en lagisk Gud och Kristi två naturer. Detta tillfredsställde icke W. Gud måste vara en kärleksfull Gud, uppenbarad i Kristus såsom sann individuell personlighet. I »Tankar och frågor inför människones son» (1872) har W. givit ett gripande uttryck åt sin syn på dessa problem. — Boströms personlighetsidea-lism återgav W. visserligen tron på èn kärleksfull Gud och på Kristi enhetliga natur, men å andra sidan såg han däri en all individuell existens upplösande panteism. W. bröt med boströmianismen 1866. men först i den märkliga avh. »Om egenskapen» (1880) tar han steget fullt ut och visar bl. a., att Boströms kunskapsteoretiska grundtanke, att vara är lika med förnimmas, i själva verket är en orimlighet. — För möjligheten av ett religiöst-etiskt gudsförhållande måste Gud emellertid tänkas vara ett icke blott förnimmande utan även viljande väsen och hans skapelser självständiga individer. Denna sin religiösa övertygelse söker W. teoretiskt grunda i det postuma, ofullbordade arbetet »Tidsexistensens apologi» (1888), vari han, för att förklara möj