475 Viktkastning—Viktor Emanuel 476 stycke (i äldre texter 1 ö d j a) utgör en viss multipel el. bråkdel av en massenhet; en serie olika v. kan sammanställas till en viktsats. Om justering av v. se d. o. och Kröning 2. — Med v. av en varukvantitet avses vanl. materiemängden, massan (jfr d. o.). Vid hållfasthetsberäkningar, mätande av arbetsprestationer, tyngdlyftning o. dyl. avses däremot med v. den kraft (jfr d. o.), varmed jorden påverkar en kropp. Både massa och kraft kunna mätas t. ex. i kg, men härvid är kg att fatta i två olika betydelser, dels som mått på massa och som sådant oberoende av läget på jorden, dels som mått på en kraft el. tyngd, som till sin storlek är beroende av höjd ö. h., latitud m. m. (i senare fallet stundom betecknad kgf). Vid vanlig vägning på en balansvåg avses nästan alltid en jämförelse av massor med varandra, och resultatet av vägningen blir oberoende av platsen på jorden, ty tyngdkraftens verkan på vikterna och det vägda föremålet blir vid jämvikt densamma, när båda befinna sig på samma höjd ö. h. Som enhet för v. i betydelsen kraft gäller tyngden i lufttomt rum av ett kg, när tyngdkraftens acceleration är 980,665 cm . sek."2, vilket nära motsvarar betingelserna vid 45° lat. och havsytans nivå. — Den fysikaliska uppfattningen av v. är uteslutande i betydelse av kraft och mätes i dyn. Se C. G. S. - s y s t e m e t och Metersystemet. — Om äldre sv. viktsystem se A s s, L i s p u n d, Lod 2, Mark och Skålpund. J. T. 2. (tdrottst.) A. Inom vissa idrottsgrenar förekommer indelning i klasser efter deltagarnas kroppsvikt. Den f. n. internationellt erkända viktklassindelningen är följ.: Brottning: bantamvikt t. o. m. 56 kg, fjädervikt 61, lättvikt 66, weltervikt 72, mellanvikt 79, lätt tungvikt 87, tungvikt över 87 kg. Boxning: flugvikt t. o. m. 50,802 kg, bantam-vikt 53,524, fjädervikt 57,152, lättvikt 61,285, weltervikt 66,678, mellanvikt 72,574, lätt tungvikt 79,378, tungvikt över 79,378 kg. Tyngdlyftning: fjädervikt t. o. m. 60 kg, lättvikt 67,5, mellanvikt 75, lätt tungvikt 82,s, tung tungvikt över 82,5 kg. B. Vid hästkapplöpningar är v., som hästen bär, av stor betydelse. Särskilda viktbestämmelser avse att i möjligaste mån utjämna segermöjligheterna. Jfr Död vikt. Å. S-n. Viktkastning, idrottsgren, tillhörande den fria idrotten (jfr Idrott), där en tyngd skall kastas längsta möjliga avstånd från en viss gräns. Den använda vikten består av en kula (av bly el. mässing med blykärna), vid vilken är fäst ett tri-angelformigt handtag, lagom stort att fattas med båda händerna. Redskapets sammanlagda vikt skall vara minst 15 kg. Kastaren står i en cirkel, 2,135 m i diam., och kastet sker så, att vikten med båda händerna lyftes från marken, varefter den kastande sätter den i svängning över huvudet. Farten underlättas även därigenom, att den kastande själv gör ett par snabba helomvändningar. V., som trol. har sitt ursprung i Skottland, har fr. o. m. 1914 varit upptagen på programmet för svenska mästerskapstävlingarna. Svenska rekord: Med 25,4 kg vikt: 1914 9,58 m, C. Jansson; 1915 9,72, E. Strömberg; 1915 9,97, E. Strömberg; 1916 10,30, E. Strömberg; 1919 10,88, C. J. Lind; 1921 11,15, C. J. Lind; 1922 11,40, C. J. Lind; 1922 11,44, C. J. Lind; 19 2 5 11,62, C. J. Lind; 1929 11,68, G. Jansson. — Med 15 kg vikt: 1932 16,64, G. Jansson; 1932 16,70, G. Jansson; 19 3 2 1 7,27, G. Jansson; 19 3 3 1 7,55, G. Jansson. — Världsrekord: Med 25,4 kg vikt: 1911 12,36 m, M. Mc Grath, U. S. A. A. S-n. Vi'ktor Amadèus (it. Vittorio Amadeo), hertigar, resp, konungar av Savojen och Sardinien (se dessa ord). Vi'ktor Emanuel (it. Vittorio Emanuele}, konungar av Sardinien och Italien. 1. V. I, konung av Sardinien 1802—21 (1759—1824), se Sardinien, sp. 362. 2. V. 11, konung av Sardinien 1849—61 och av Italien 1861—78 (1820—78), son till konung Karl Albert av Sardinien. Uppfostrades i strängt katolsk anda och fick som tronföljare (från 1831) grundlig militär utbildning. Under kriget mot Österrike 1848 —49 gav V. vid flera tillfällen prov på stort personligt mod. Sedan fadern efter nederlaget vid Novara abdikerat, besteg V. Sardiniens tron. För den politiska reaktionen efter 1848 ställde han sig främmande och upprätthöll den relativt frisinnade författning, som Karl Albert givit Sardinien. Detta i förening med hans krigiska bedrifter, lättillgängliga väsen och otaliga amorösa äventyr skapade V:s särskilt i yngre dagar mycket stora popularitet (»il re galantuomo»). För kämparna för den italienska enhetsstaten framstod han som Italiens ende frisinnade monark. Ilan förstod att välja goda rådgivare, främst Cavour (se d. o.), och understödde i allm. lojalt dennes politik, ehuru han, själv bigott katolik, ofta hade svårt att medverka i hans kyrkopolitik. Genom Cavour kom V. att intaga en ledande ställning inom det italienska enhetspartiet och verkade energiskt för att i utlandet vinna sympatier för dess strävanden. I Krim-kriget deltog han på västmakternas sida, och 1858 ingick han en allians med Frankrike, riktad mot Österrike. I kriget mot Österrike 1859 gav V. nya prov på sin oförvägna tapperhet. Genom freden i Zürich s. å. fick han Lombardiet, och 1860 hyllade Parma, Modena och Toscana honom som sin härskare. V. understödde Garibaldis erövring av Neapel och Sicilien, och då det första italienska parlamentet 1861 proklamerade det italienska konungadömet, antog V. titeln konung av Italien. 1866 deltog han i kriget mot Österrike vid Preussens sida (se vidare Italien, Viktkastning.