Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikt - Viktkastning - Viktor Amadeus - 1. Viktor Emanuel I (konung av Sardinien) - 2. Viktor Emanuel II (konung av Sardinien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Viktkastning—Viktor Emanuel
476
stycke (i äldre texter 1 ö d j a) utgör en viss
multipel el. bråkdel av en massenhet; en serie
olika v. kan sammanställas till en
viktsats. Om justering av v. se d. o. och
Kröning 2. — Med v. av en
varukvantitet avses vanl. materiemängden, massan
(jfr d. o.). Vid hållfasthetsberäkningar,
mätande av arbetsprestationer, tyngdlyftning o.
dyl. avses däremot med v. den kraft (jfr
d. o.), varmed jorden påverkar en kropp. Både
massa och kraft kunna mätas t. ex. i kg, men
härvid är kg att fatta i två olika betydelser,
dels som mått på massa och som sådant
oberoende av läget på jorden, dels som mått på
en kraft el. tyngd, som till sin storlek är
beroende av höjd ö. h., latitud m. m. (i senare
fallet stundom betecknad kgf). Vid vanlig
vägning på en balansvåg avses nästan alltid
en jämförelse av massor med varandra, och
resultatet av vägningen blir oberoende av
platsen på jorden, ty tyngdkraftens verkan på
vikterna och det vägda föremålet blir vid
jämvikt densamma, när båda befinna sig på
samma höjd ö. h. Som enhet för v. i
betydelsen kraft gäller tyngden i lufttomt rum
av ett kg, när tyngdkraftens acceleration är
980,665 cm . sek."2, vilket nära motsvarar
betingelserna vid 45° lat. och havsytans nivå. —
Den fysikaliska uppfattningen av v. är
uteslutande i betydelse av kraft och mätes i dyn.
Se C. G. S. - s y s t e m e t och
Metersystemet. — Om äldre sv. viktsystem se A s s,
L i s p u n d, Lod 2, Mark och
Skålpund. J. T.
2. (tdrottst.) A. Inom vissa idrottsgrenar
förekommer indelning i klasser efter
deltagarnas kroppsvikt. Den f. n. internationellt
erkända viktklassindelningen är följ.:
Brottning: bantamvikt t. o. m. 56 kg,
fjädervikt 61, lättvikt 66, weltervikt 72, mellanvikt 79,
lätt tungvikt 87, tungvikt över 87 kg.
Boxning: flugvikt t. o. m. 50,802 kg,
bantam-vikt 53,524, fjädervikt 57,152, lättvikt 61,285,
weltervikt 66,678, mellanvikt 72,574, lätt tungvikt 79,378,
tungvikt över 79,378 kg.
Tyngdlyftning: fjädervikt t. o. m. 60 kg,
lättvikt 67,5, mellanvikt 75, lätt tungvikt 82,s, tung
tungvikt över 82,5 kg.
B. Vid hästkapplöpningar är v., som
hästen bär, av stor betydelse. Särskilda
viktbestämmelser avse att i möjligaste mån
utjämna segermöjligheterna. Jfr Död vikt. Å. S-n.
Viktkastning, idrottsgren, tillhörande den
fria idrotten (jfr
Idrott), där en
tyngd skall kastas
längsta möjliga
avstånd från en viss
gräns. Den
använda vikten består
av en kula (av bly
el. mässing med
blykärna), vid
vilken är fäst ett
tri-angelformigt handtag, lagom stort
att fattas med
båda händerna.
Redskapets sammanlagda vikt skall
vara minst 15 kg.
Kastaren står i en
cirkel, 2,135 m i
diam., och kastet
sker så, att vikten med båda händerna
lyftes från marken, varefter den kastande sätter
den i svängning över huvudet. Farten
underlättas även därigenom, att den kastande
själv gör ett par snabba helomvändningar.
V., som trol. har sitt ursprung i Skottland,
har fr. o. m. 1914 varit upptagen på
programmet för svenska mästerskapstävlingarna.
Svenska rekord: Med 25,4 kg vikt: 1914
9,58 m, C. Jansson; 1915 9,72, E. Strömberg; 1915
9,97, E. Strömberg; 1916 10,30, E. Strömberg; 1919
10,88, C. J. Lind; 1921 11,15, C. J. Lind; 1922 11,40,
C. J. Lind; 1922 11,44, C. J. Lind; 19 2 5 11,62, C. J.
Lind; 1929 11,68, G. Jansson. — Med 15 kg vikt:
1932 16,64, G. Jansson; 1932 16,70, G. Jansson;
19 3 2 1 7,27, G. Jansson; 19 3 3 1 7,55, G. Jansson. —
Världsrekord: Med 25,4 kg vikt: 1911 12,36
m, M. Mc Grath, U. S. A. A. S-n.
Vi’ktor Amadèus (it. Vittorio Amadeo),
hertigar, resp, konungar av Savojen och
Sardinien (se dessa ord).
Vi’ktor Emanuel (it. Vittorio Emanuele},
konungar av Sardinien och Italien.
1. V. I, konung av Sardinien 1802—21
(1759—1824), se Sardinien, sp. 362.
2. V. 11, konung av Sardinien 1849—61
och av Italien 1861—78 (1820—78), son till
konung Karl Albert av Sardinien.
Uppfostrades i strängt katolsk anda och fick som
tronföljare (från 1831)
grundlig militär
utbildning. Under
kriget mot Österrike 1848
—49 gav V. vid flera
tillfällen prov på
stort personligt mod.
Sedan fadern efter
nederlaget vid Novara
abdikerat, besteg V.
Sardiniens tron. För
den politiska
reaktionen efter 1848 ställde
han sig främmande
och upprätthöll den
relativt frisinnade författning, som Karl
Albert givit Sardinien. Detta i förening med
hans krigiska bedrifter, lättillgängliga väsen
och otaliga amorösa äventyr skapade V:s
särskilt i yngre dagar mycket stora popularitet
(»il re galantuomo»). För kämparna för den
italienska enhetsstaten framstod han som
Italiens ende frisinnade monark. Ilan förstod
att välja goda rådgivare, främst Cavour (se
d. o.), och understödde i allm. lojalt dennes
politik, ehuru han, själv bigott katolik, ofta
hade svårt att medverka i hans kyrkopolitik.
Genom Cavour kom V. att intaga en ledande
ställning inom det italienska enhetspartiet
och verkade energiskt för att i utlandet
vinna sympatier för dess strävanden. I
Krim-kriget deltog han på västmakternas sida, och
1858 ingick han en allians med Frankrike,
riktad mot Österrike. I kriget mot
Österrike 1859 gav V. nya prov på sin oförvägna
tapperhet. Genom freden i Zürich s. å. fick
han Lombardiet, och 1860 hyllade Parma,
Modena och Toscana honom som sin härskare.
V. understödde Garibaldis erövring av Neapel
och Sicilien, och då det första italienska
parlamentet 1861 proklamerade det italienska
konungadömet, antog V. titeln konung av
Italien. 1866 deltog han i kriget mot
Österrike vid Preussens sida (se vidare Italien,
Viktkastning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
