Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
Vilda jakten—Wilde
486
systemet. W. var 1868—95 föreståndare för
fysikaliska centralobservatoriet i Petersburg,
upprättade ett nät av meteorologiska och
jordmagnetiska stationer i hela ryska riket och
tog initiativet till upprättandet av
meteoro-logisk-magnetiska observatoriet i Pavlovsk.
— W. var utgivare av Neues Repertorium für
Meteorologie 1869—94. Led. av sv. Vet.-akad.
(1891). A. Å.
Vilda jakten, myt., ett följe av andar, som
i stormande mörka nätter susa förbi genom
luften. Sägner om v. äro kända från många
håll i Tyskland och Norden. 1 Sverige
förekommer även »Odens jakt», i Norge oskoreien
el. Asgårdsrejen. Jfr O d e n. E. W-én.
Vilda västern, eng. Wild west, populär
benämning på väststaterna i U. S. A.
Wildbad [viTtbät], stad och badort i ty.
fristaten Württemberg, i n. Schwarzwald, vid
Neckars biflod Enz; 5,307 inv. (1925).
Radioaktiva, alkaliska termalkällor (33°-—41° C),
anlitade för gikt, reumatism, ischias m. m.;
moderna badetablissemang. W. besökes även
mycket som luftkurort och vintersportplats.
Wildbrunn [viTtbron], II e 1 e n e, f. W e
h-r en f enn ig, österrikisk operasångerska (f
1882). Blev 1918 anställd vid statsoperan i
Berlin, senare vid statsoperan i Wien, där
hon förestår mästarklassen i sång vid mus.
statsakad. I Stockholm vann hon 1920 och
1921 mycken beundran som Isolde, Brünnhilde
och Fidelio. H. G-t.
Vilddjuren i Uppenbarelseboken ha gamla
mytologiska anor liksom draken (satan), vars
tjänare de äro. Närmaste källa är
Daniels-boken, där världsrikena tecknas som vilda
djur. Det ena vilddjuret, som har sju
huvuden och tio horn, representerar den hedniska
världsmakten (Antikrist) med särskild
syftning på Nero, kristenförföljaren. Det andra
djuret, som gör stora under, torde vara det
falska profetdömet. Det förra vilddjuret har
ett mystiskt »tal», 666 (enl. annan läsart
616), d. v. s. summan av bokstäverna i v:s
namn (i antiken uttryckte bokstäverna även
talvärden). Om tolkningen av detta tal, som
vanl. anses betyda »kejsar Nero», och av
andra detaljer i skildringen av v. se W. Hadorn,
»Die Offenbarung des Johannes» (1929), och
A. Fridrichsen, »Johannes Uppenbarelse» (i
Ord och Bild 1929). A. Fr.
Vilde, polit., led. av representantkammare,
som ej slutit sig till något visst organiserat
parti inom kammaren utan förbehållit sig full
handlingsfrihet. Ordet började i Sveriges
parlamentariska liv brukas först 1895.
Wilde, Jakob, statslärd, historieskrivare
(1679—1755), bördig från Kurland. Prof, i
Riga och därefter i Pernau (1703—10),
till-bragte W. senare flera år på resor; svensk
rikshistoriograf 1719. Sin egentliga
verksamhet ägnade han åt den svenska statsrättens
utforskning, inom vilket område han framstår
som en av märkesmännen. Huvudverket är
»Sueciæ historia pragmatica», färdigt 1722 och
utgivet efter långvarig officiell granskning
1731. Det behandlar endast statsrättens
allmänna del, då författaren avskräcktes från att
fullfölja sin ursprungliga plan. Som historiker
framträdde W. bl. a. såsom bearbetare av S.
Pufendorfs »Inledning till svenska statens
historie» (1738, 1743). I flera avseenden
ban
brytande är hans uppfattning av fornhistorien;
f. ö. är W. i Sverige den förste, som
genomfört en indelning i gamla tiden, medeltiden och
nyare tiden. W. blev 1741 blind. N. A.
Wilde [coäild], Oscar Fingal
O’Flaher-tie Wills, engelsk författare (1854—1900).
Påverkades starkt redan i Oxford av
prera-faeliterna, Ruskin, Swinburne, Pater och
Gau-tier, senare av
symbolismen (Huysmans).
Även Whistlers
impressionism gav W.
kraftiga impulser.
Under dessa intryck
utbildade han sin
karakteristiska estetiseran-de dekadansdiktning.
Pose i uppträdandet
och en glänsande
kon-versationstalang till-vunno honom snart
allmän
uppmärksamhet. Hans »Poems»
(1881) avböjdes av kritiken men fingo dock
stor åtgång. De röja virtuos
språkbehandling och rytmisk smidighet men äro starkt
beroende av Rossetti, Swinburne, Keats o. a.
W :s första dramatiska försök föllo igenom
(nihilistdramat »Vera», 1880, »The duchess of
Padua», 1883). Han ägnade sig åt journalistik
(1887—89 i The Woman’s World etc.) samt
utgav ett par bd prosaberättelser, »Lord
Savi-le’s crime, and other prose pieces» (1887;
»Lord Arthur Saviles brott», 1905), sagor,
»The happy prince and other tales» (1888;
sv. övers. 1913), och estetiska uppsatser,
»Intentions» (1891; »Lögnens förfall», 1893).
De senares Tart-pour-Tartståndpunkt och
artistiska betraktelsesätt gå huvudsakl.
tillbaka på Pater. Stilen är paradoxal och
suggestiv. »The picture of Dorian Gray»
(i bokform 1891; »Dorian Grays porträtt»,
1905, 1913, 1925, 1930) befäste W :s
anseende som spirituell debattör men väckte även
anstöt genom sina idéer. De kvicka
skådespelen »Lady Windermere’s fan» (1892; uppf. i
Sthlm 1897 och 1906, tr. 1919), »A woman of
no importance» (1893; uppf. i Sthlm 1913, tr.
1923), »An ideal husband» (1895; uppf. i Sthlm
1906, tr. 1919) och »The importance of being
Earnest» (1895; uppf. i Sthlm 1907, tr. 1923)
blevo världssuccéer. »Salome» (1893; sv. övers.
1895; 8:e uppl. 1919; uppf. 1915 i Sthlm,
ton-satt av Strauss) förbjöds i England men
gavs-1894 av Sarah Bernhardt i Paris och blev
snart världsbekant. En sedlighetsprocess
förde W. i fängelse, där han skrev »Ballad of
Reading gaol» (1898; sv. övers. 1907 och,
1920) och självskildringen »De profundis»
(utg. i utdrag 1905; det undertryckta partiet
utg. 1913; sv. övers. 1905 och 1927). Efter
fängelsetiden levde W. på kontinenten
litterärt overksam. Han dog i Paris. W. var
mera formkonstnär än skapande begåvning,
och hans diktning upplöser sig i olika
element från samtida litterära strömningar:
impressionism, symbolism, romantik, i början
t. o. m. naturalism. Flera samlade uppl. av
W:s verk ha utgivits, liksom en bibliografi
av S. Mason (1914). — Litt.: R. H. Sherard,
»The story of an unhappy friendship» (1902;
sv. övers. 1906), »The life of O. W.» (1906) ocÉ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
