485 Vilda jakten—Wilde 486 systemet. W. var 1868—95 föreståndare för fysikaliska centralobservatoriet i Petersburg, upprättade ett nät av meteorologiska och jordmagnetiska stationer i hela ryska riket och tog initiativet till upprättandet av meteoro-logisk-magnetiska observatoriet i Pavlovsk. — W. var utgivare av Neues Repertorium für Meteorologie 1869—94. Led. av sv. Vet.-akad. (1891). A. Å. Vilda jakten, myt., ett följe av andar, som i stormande mörka nätter susa förbi genom luften. Sägner om v. äro kända från många håll i Tyskland och Norden. 1 Sverige förekommer även »Odens jakt», i Norge oskoreien el. Asgårdsrejen. Jfr O d e n. E. W-én. Vilda västern, eng. Wild west, populär benämning på väststaterna i U. S. A. Wildbad [viTtbät], stad och badort i ty. fristaten Württemberg, i n. Schwarzwald, vid Neckars biflod Enz; 5,307 inv. (1925). Radioaktiva, alkaliska termalkällor (33°-—41° C), anlitade för gikt, reumatism, ischias m. m.; moderna badetablissemang. W. besökes även mycket som luftkurort och vintersportplats. Wildbrunn [viTtbron], II e 1 e n e, f. W e h-r en f enn ig, österrikisk operasångerska (f 1882). Blev 1918 anställd vid statsoperan i Berlin, senare vid statsoperan i Wien, där hon förestår mästarklassen i sång vid mus. statsakad. I Stockholm vann hon 1920 och 1921 mycken beundran som Isolde, Brünnhilde och Fidelio. H. G-t. Vilddjuren i Uppenbarelseboken ha gamla mytologiska anor liksom draken (satan), vars tjänare de äro. Närmaste källa är Daniels-boken, där världsrikena tecknas som vilda djur. Det ena vilddjuret, som har sju huvuden och tio horn, representerar den hedniska världsmakten (Antikrist) med särskild syftning på Nero, kristenförföljaren. Det andra djuret, som gör stora under, torde vara det falska profetdömet. Det förra vilddjuret har ett mystiskt »tal», 666 (enl. annan läsart 616), d. v. s. summan av bokstäverna i v:s namn (i antiken uttryckte bokstäverna även talvärden). Om tolkningen av detta tal, som vanl. anses betyda »kejsar Nero», och av andra detaljer i skildringen av v. se W. Hadorn, »Die Offenbarung des Johannes» (1929), och A. Fridrichsen, »Johannes Uppenbarelse» (i Ord och Bild 1929). A. Fr. Vilde, polit., led. av representantkammare, som ej slutit sig till något visst organiserat parti inom kammaren utan förbehållit sig full handlingsfrihet. Ordet började i Sveriges parlamentariska liv brukas först 1895. Wilde, Jakob, statslärd, historieskrivare (1679—1755), bördig från Kurland. Prof, i Riga och därefter i Pernau (1703—10), till-bragte W. senare flera år på resor; svensk rikshistoriograf 1719. Sin egentliga verksamhet ägnade han åt den svenska statsrättens utforskning, inom vilket område han framstår som en av märkesmännen. Huvudverket är »Sueciæ historia pragmatica», färdigt 1722 och utgivet efter långvarig officiell granskning 1731. Det behandlar endast statsrättens allmänna del, då författaren avskräcktes från att fullfölja sin ursprungliga plan. Som historiker framträdde W. bl. a. såsom bearbetare av S. Pufendorfs »Inledning till svenska statens historie» (1738, 1743). I flera avseenden ban brytande är hans uppfattning av fornhistorien; f. ö. är W. i Sverige den förste, som genomfört en indelning i gamla tiden, medeltiden och nyare tiden. W. blev 1741 blind. N. A. Wilde [coäild], Oscar Fingal O’Flaher-tie Wills, engelsk författare (1854—1900). Påverkades starkt redan i Oxford av prera-faeliterna, Ruskin, Swinburne, Pater och Gau-tier, senare av symbolismen (Huysmans). Även Whistlers impressionism gav W. kraftiga impulser. Under dessa intryck utbildade han sin karakteristiska estetiseran-de dekadansdiktning. Pose i uppträdandet och en glänsande kon-versationstalang till-vunno honom snart allmän uppmärksamhet. Hans »Poems» (1881) avböjdes av kritiken men fingo dock stor åtgång. De röja virtuos språkbehandling och rytmisk smidighet men äro starkt beroende av Rossetti, Swinburne, Keats o. a. W :s första dramatiska försök föllo igenom (nihilistdramat »Vera», 1880, »The duchess of Padua», 1883). Han ägnade sig åt journalistik (1887—89 i The Woman’s World etc.) samt utgav ett par bd prosaberättelser, »Lord Savi-le’s crime, and other prose pieces» (1887; »Lord Arthur Saviles brott», 1905), sagor, »The happy prince and other tales» (1888; sv. övers. 1913), och estetiska uppsatser, »Intentions» (1891; »Lögnens förfall», 1893). De senares Tart-pour-Tartståndpunkt och artistiska betraktelsesätt gå huvudsakl. tillbaka på Pater. Stilen är paradoxal och suggestiv. »The picture of Dorian Gray» (i bokform 1891; »Dorian Grays porträtt», 1905, 1913, 1925, 1930) befäste W :s anseende som spirituell debattör men väckte även anstöt genom sina idéer. De kvicka skådespelen »Lady Windermere’s fan» (1892; uppf. i Sthlm 1897 och 1906, tr. 1919), »A woman of no importance» (1893; uppf. i Sthlm 1913, tr. 1923), »An ideal husband» (1895; uppf. i Sthlm 1906, tr. 1919) och »The importance of being Earnest» (1895; uppf. i Sthlm 1907, tr. 1923) blevo världssuccéer. »Salome» (1893; sv. övers. 1895; 8:e uppl. 1919; uppf. 1915 i Sthlm, ton-satt av Strauss) förbjöds i England men gavs-1894 av Sarah Bernhardt i Paris och blev snart världsbekant. En sedlighetsprocess förde W. i fängelse, där han skrev »Ballad of Reading gaol» (1898; sv. övers. 1907 och, 1920) och självskildringen »De profundis» (utg. i utdrag 1905; det undertryckta partiet utg. 1913; sv. övers. 1905 och 1927). Efter fängelsetiden levde W. på kontinenten litterärt overksam. Han dog i Paris. W. var mera formkonstnär än skapande begåvning, och hans diktning upplöser sig i olika element från samtida litterära strömningar: impressionism, symbolism, romantik, i början t. o. m. naturalism. Flera samlade uppl. av W:s verk ha utgivits, liksom en bibliografi av S. Mason (1914). — Litt.: R. H. Sherard, »The story of an unhappy friendship» (1902; sv. övers. 1906), »The life of O. W.» (1906) ocÉ